Hans excellens, Eugene Rougon

 

Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är (på engelska) "Hans excellens Eugene Rougon" (1876) av Emile Zola. Denna bok är den femte i ordningen i Zolas väldiga svit (24 romaner) om släkten Rougon-Macquart under andra kejsardömet men var enligt honom själv den andra man kunde läsa för lite bättre kronologi. Den utspelar sig några år efter första romanen "Rougonernas lycka" som skildrade de ambitiösa makarna Rougon och deras barn kring 1850. I denna roman möter vi makarnas äldste son Eugene som gjort sin lycka i Paris och blivit förtrogen med prins Louis Napoleon, den senare Napoleon III. Han har dock i början av boken fått avsked men genom klok politisk beräkning återkommer han så småningom som inrikesminister. Den från början ogifte Eugene har en mycket laddad relation med den italienska adelsdamen Claudine men kommer småningom ändå att gifta sig med en annan kvinna. Vi följer därefter hans vidare öden som politiker och opportunism och otacksamhet kring det kejserliga hovet skildras ingående. I centrum för allt detta står den märklige vage och undflyende Napoleon III, mannen som ofta försöker finna ett vänligt ord eller en mellanväg när ministrarna ryker ihop. Zolas ambition var allt skildra så många sidor som möjligt av det franska samhället under andra kejsardömet men här börjar han sålunda med själva eliten och maktens centrum. Klart läsvärd. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Ung fransk flicka under sent 1800-tal. 

På sidan 504 - 15 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras berättarens mellanhavanden med Albertine och hur han efterhand lär känna hela hennes övriga krets av unga flickor. Även angeånde dessa har berättare ofta svårt att göra korrekta tolkningar men han noterar att flickorna ofta baktalar varandra.