Domen

 Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Domen" (2004) av John Grisham. Som vanligt när det gäller denne författare är det var man kan kalla en "juristthriller", d.v.s. en spänningsroman där en rättegång och dess konsekvenser (juridiska såväl som etiska) står i centrum. Memphis-sonen Willie Traynor köper konkursboet efter en tidning i den lilla staden Clanton, Mississippi. Strax efter att han satt upp sina nya tidning, vars läsarkrets försiktigt ökat, sker ett brutalt och omtalat mord på en ung ensamatående mor. Mördaren verkar tillhöra familjen Padgitt vilka under mer än 100 år närmast levt som kungar på en ö i trakten och trotsat lagen till den grad av poliser som kommit till ön försvunnit för att aldrig mer ses av. Rättegången blir omtalad och inte minst tack vare Traynors bevakning av den. Bland jurymedlemmarna finns hans vän, Miss Callie (romanens mest imponerande figur), som inte bara är den första svara kvinna i staden vars barn fått högre utbildning utan av hennes sju barn är rentav sex stycken professorer! Denna fantastiska karaktär som veckovis bjuder Willie på överdådiga middagar är en lite av berättelsens samvete. Överlag är boken full av udda karaktärer som får mig att tänka lite på persongalleriet i "Midnatt i godhetens och ondskans trädgård". Padgitt döms för mordet men svär sedan på att hämnas på juryn och utan att gå in på ytterligare så följer senare en rad oväntade turer innan berättelsen når sin kulmen. Som vanligt medryckande, spännande och lättläst men även med bra karaktärer och intressanta moraliska problem. Översättare är den gamle SF-fantasten Sam J Lundwall. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Koffert från Luis Vuitton. 

På sidan 5 - 15 i sjätte delen, "Rymmerskan", tycker berättaren i huvudsak synd om sig själv för att Albertine rymt. Som läsare har man mindre sympati än någonsin för denna självupptagna och självömkande skitstövel. Albertine har redan dagar innan bett att få sin koffert och mycket tyder på att avresan var välplanerad. Berättaren ojar sig kring hur detta ska påverka hans liv och anser att det är den värsta olycka som drabbat honom (som läsare känner man mest skadeglädje). 

Träna hemma

 

Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "Träna hemma" (2020) av Annika Sjöö. Författaren är, såvitt jag förstår dansare, vinnare av "Let's Dance" och har framträtt i radio och TV en del. Den här boken riktar sig till vanliga människor som har för lite tid att besöka gym eller som behöver korta och enkla pass att göra hemma. Den är väldigt pedagogiskt upplagd och jag har redan hunnit göra några av övningarna om mornarna och de är varierande och effektiva, måste jag säga. Kan rekommenderas av nämnda skäl. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 424 – 46 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur berättaren då månader senare far ut mot Albertine på grund av hennes dåliga humör även om han snart ber om ursäkt. Han anklagar henne dock åter för märkliga förbindelser och blir förkrossad då hon säger att hon hade varit ”glad” att träffa Mademoiselle Vinteuil hos Verdurins. Han nämner även att anomyma personer skrivit brev till honom om Andrée. Albertine klagar över denna och vill inte kyssas godnatt. De vakar dock en stund tillsammans innan Albertine går och lägger sig. Berättaren reflekterar dock över varför hon på natten öppnar sitt fönster. De två dagarna efter går de ut. Berättaren tänker på Venedig, som han gärna vill se, samt på Elstir. De båda far ut till Versailles. Berättaren iakttar samspelet (eller bristen därpå) mellan Albertine och en för honom bekant servitris. De pratar om månen i poesin medan de far hem. I en epilog reflekterar berättaren över vårvädrets ankomst och tänker åter att han gärna vill till Venedig. Han planerar för att lämna Albertine. Dock visar det sig, när berättaren ringt på Francoise, att Albertine klockan nio samma morgon for och Francoise vågade inte väcka berättaren. Denne blir inombords djupt förkrossad men låtsas som ingenting inför Francoise.

Styrketräning som ger resultat

Den femte boken som jag har läst ut i år är ”Styrketräning som ger resultat” (2020) av Susann Hempel, personlig tränare. Då jag själv tränar flitigt på pass med instruktör men även vill träna hemma och hinna bygga upp visa muskler (främst armar och mage) så passade denna bok mycket bra för mig. Den går först igenom vissa hälsoaspekter och sedan kosthållning innan den presenterar en rad övningar som kan göras med ett minimun av hjälpmedel och redskap (ibland inga alls) men som ändå syftar till att ge dig en snyggare kropp och de olika kapitlen går igenom olika delar av kroppen väldigt bra. Även om du inte vill göra alla övningar finns här något för alla, skulle jag vilja påstå. Har nu hunnit pröva några av övningarna och även om det är för tidigt märka något av mer muskler så vet man att man lever efteråt åtminstone. Bra för hemmatränaren och den som vill komma någonvart med sin träning.

Och så... dagens Proust!

På sidan 411 – 24 i femte delen, ”Den fångna”, spelar Albertine medan berättaren tänker på Vinteuil igen. Han iakttar en god stund Albertine som ett konstverk men konstaterar även att hon tråkar ut honom. Han tänker på hennes intresse för cykling då han träffade henne. De tittar på månen och hur berättare beskriver hur han ofta kommer in till Albertine då hon sover då de kan titta lite till på den. Svartsjukan seglar dock upp igen och han tänker på hennes relation till Andrée. Han reflekterar även över hur mycket gåvor han ger till Albertine.

Effi Briest

 

Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "Effi Briest" (1895) av Theodor Fontane (1819 - 98). Denne författare, vilken trots sitt franskklingande namn var tysk (ättling till hugenotter), debuterade sent i livet men med sin världsvana kunde han skildra kejsartidens Berlin med utsökt detaljrikedom. En av hans sista romaner blev äktenskapsdramat och kvinnoporträttet "Effi Briest". Den lättsinniga och mycket unga adelsfröken gifter sig med baron von Instetten i vad som närmast kan liknas vid ett resonemangsparti. Den äldre maken behandlar sin hustru vänligt överseende, lite som ett barn, även om han också försöker ta hänsyn till vissa av hennes nycker. Som bosatt i en liten provinsstad med lite bildat umgänge känner sig Effi ensam medan maken arbetar och tror sig även uppleva spökerier i huset. Hon umgås dock med en av makens gamla krigskamrater, major Crampas, och gör med makens godtycke ridturer med denne. Det är först när makarna senare fått barn och flyttat till Berlin och allt börjat vända som en katastrof drabbar familjen vilket i sin tur kommer att påverka makarna på ett djupgående vis. Det sägs ofta att de tyska romanerna under 1800-talet inte kom i närheten av de storslagna skildringar av förändring som fanns i den brittiska eller franska romanen men mot slutet av decenniet började den tyska litteraturen komma ikapp vilket ändå märks i detta verk. Effi skildras med fina nyanser (särskilt om man betänker att en äldre man här skriver om en ung flicka/kvinna). Vissa dramatiska partier i boken skildras däremot närmast distanserat vilket för all del förstärker det hemska i vissa händelser. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 400 - 11 i femte delen, "Den fångna", beskrivs hur Albertine spelar för berättaren som mest tänker dystra tankar trots att han får höra Vinteuil. Därefter börjar de båda resonera om exempelvis litteratur och berättaren gör små utläggningar om skönheten i verk av exempelvis Stendhal, Thomas Hardy och Dostojevskij där han plockar isär delar av handlingen i "Bröderna Karamazov". 

Den stumma döden

Den tredje boken som jag har läst ut i år är "Den stumma döden" (2009) av Volker Kutscher. Jag läste boken på tyska för några år sedan men köpte den nu även på svenska för att stödja förlaget (Ersatz). Denna deckarroman utspelar sig under februari - mars 1930, knappt efter år efter handlingen i föregångaren "Den våta fisken". En känd filmskådespelerska dödas av en nedfallande strålkastare mitt under en inspelning. Gereon Rath får uppdraget men börjar genast utreda på ett så pass självsvåldigt vis att han åter retar gallfeber på sin överordnade, kommissarie Böhm. Parallellt med skådespelerskan Winters våldsamma död försvinner dock även andra skådespelerskor för att senare påträffas döda under mystiska former. Hänger Winters död ens samman med hennes kollegors? Rath kastas in i filmens värld och möter regissörer, producenter och skådespelare som alla rör sig i skuggan av mäktiga UFA och känner av trycket från Hollywood och från den nya ljudfilmen. Åter en roman med fin tidsfärg och många vändningar under det att Rath rör sig genom 1930 års krisdrabbade Berlin och även möter en och annan historisk figur under tiden. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Théophile Delcassé, fransk utrikesminister 1898 - 1905. 

På sidan 387 – 400 i femte delen, ”Den fångna”, ältar berättaren mest Albertine och relationen med henne. Han tittar på henned då hon sover och kommer via en reflektion om lögner in på relationen mellan Tyskland och Frankrike och hur Tyskland ville få bort utrikesministern Delcassé. Därefter en utläggning om Francoises hat mot Albertine och om äktenskap. Berättaren kommer på Francoise med att tjuvtitta på hans papper.

Minnen, bara minnen

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Minnen, bara minnen" (2000) av Lars Gyllensten. Jag vill minnas att jag gav boken i julklapp till min mor julen 2000 och så här 24 år senare kom jag mig äntligen för med att läsa verket. Feste lentam. I boken får vi följa läkaren och senare författaren Gyllensten från barndom fram till ålderdomen. Han pekar på att boken i mångt och mycket vilar på de minnen han har kvar. Barndomen tedde sig idyllisk med liberala och kulturellt intresserade familjer. Först senare insåg Gyllensten (vars namn inte är adligt utan ett namn som farfadern, soldaten Winge, tog) och hans tre syskon hur fadern hade kämpat med pengar för att slutligen dö som men ganska rik man. Gyllensten påbörjar läkarstudier och skildrar även med humor sin tid som "världens sämsta soldat" under beredskapstiden. Hans motvilja mot auktoriteter kommer här tydligt till uttryck. Han och kollegan Torgby Giertz ironiska diktsamling "Camera Obscura" (som 1946 togs emot som seriöst verk av kritiker och Bonniers) skildras och senare hur han börjar skriva på allvar. I samband med att Gyllensten dras in mer och mer i det litterära slutar han som läkare. Sitt eget författarskap kringgår han dock nästan helt. Senare delen av boken ägnas istället nästan uteslutande åt Svenska akademin och personerna där. Många skildras varmt men andra får istället sina fiskar varma och inte minst ständige sekreteraren Sture Allén, vilken efterträdde Gyllensten efter dennes tid som sekreterare 1977 - 86. Bryderierna med att utse Nobelpristagare beskrivs och det var i detta verk som det första gången kom fram att Harry Martinsson mot slutet av sitt liv försökte ta sitt liv med en sax, illa berörd av förföljelserna efter att han fått Nobelpriset. Överlag en intressant beskrivning av en epok även om Gyllensten är lite pratig i sitt sätt att skriva och ibland kommer med utvikningar. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Edward Munchs "Svartsjuka" (1895)

På sidan 360 - 87 får vi princip följa ett invecklat uppträde mellan berättaren och Albertine där denne ideligen anklagar henne för att ljuga och de till sist beslutar sig för att bryta med varandra. Det framgår dock att det bara är en charad från berättarens sida och de beslutar sig sedan för att skjuta upp det hela och går till sängs vid något så när gott humör. 

Pestens tid

 Den första boken som jag har läst ut i år är "Pestens tid" (1978) av Stephen King. Trots att King är mycket populär i Sverige tog det tio år för detta verk att ges ut på svenska men det var kanske ungefär vid denna tid som King-hysterin i Sverige verkligen tog fart, antar jag. "Pestens tid" är lite annorlunda än merparten av Kings berättelser då den skildrar effekterna av en pandemi som får alla andra, verkliga eller fiktiva, att förblekna. En man flyr från en militärbas med sin familj men för med sig en smitta som har en dödlighet (och smittograd) på 99.4 %. Hans bil kraschar in i en bensinmack i östra Texas och bland vittnena finns Stu Redman, känd som "den tystaste mannen i staden". Inom någon vecka är Stu den ende som ännu lever av de som bevittnade olyckan medan förbryllade läkare tar prover på honom. Inom ytterligare några dagar är den hemliga bas dit Stu förts formligen öde eftersom alla som jobbar där har dött. Andra personer upplever samma hemska händelseutveckling och vi får följa en rad personer som på olika vis får hantera att de plötsligt är så gott som ensamma med bara högvis med döda som sällskap. De överlevande börjar drömma och en vänlig gammal kvinna, mor Abigail, tycks kalla på dem i dessa drömmar. Andra drömmer dock om "den svarte mannen", Randall Flagg (en figur som skymtat förbi i andra tidiga King-romaner). Efterhand samlas två grupper av människor: dels de som underordnar sig Flagg i Las Vegas samt de som skapar en stat kallad "Frizonen" i staden Boulder. En rad dramatiska händelser pekar dock mot en kommande kraftmätning mellan de båda nya staterna. Som vanligt en oerhört spännande King-roman med en ganska tydlig uppdelning mellan "gott" och "ont" (även om King alltid gör det intressant i och med realistiska människor som rör sig i gråzonen). Samtidigt läser jag, med Corona-pandemin i färskt minne, om en sjukdom av så förfärande slag att man bara kan hoppas att något liknande aldrig sprider sig bland mänskligheten. 

Och så... dagens Proust!

Porträtt av Aspasia (cirka 470 - 428)

På sidan 350 - 60 i femte delen, "Den fångna", färdas berättaren och Brichot hemåt medan den senare pratar om Charlus och inte minst då om alla litterära diskussioner de haft men även diskussioner om annat. Brichot berättar hur han en gång jämförde Charlus med Perikles gemål Aspasia vilket smickrade denne oerhört. Berättaren stiger av och ber kusken köra Brichot hem för att därefter genast råka in i ett uppträde med Albertine, som blir arg då han berättar att han varit hos Verdurins och även frågar om "fröken Vinteuil" inte skulle dit vilket genast väcker berättarens svartsjuka.