Minnen, bara minnen

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Minnen, bara minnen" (2000) av Lars Gyllensten. Jag vill minnas att jag gav boken i julklapp till min mor julen 2000 och så här 24 år senare kom jag mig äntligen för med att läsa verket. Feste lentam. I boken får vi följa läkaren och senare författaren Gyllensten från barndom fram till ålderdomen. Han pekar på att boken i mångt och mycket vilar på de minnen han har kvar. Barndomen tedde sig idyllisk med liberala och kulturellt intresserade familjer. Först senare insåg Gyllensten (vars namn inte är adligt utan ett namn som farfadern, soldaten Winge, tog) och hans tre syskon hur fadern hade kämpat med pengar för att slutligen dö som men ganska rik man. Gyllensten påbörjar läkarstudier och skildrar även med humor sin tid som "världens sämsta soldat" under beredskapstiden. Hans motvilja mot auktoriteter kommer här tydligt till uttryck. Han och kollegan Torgby Giertz ironiska diktsamling "Camera Obscura" (som 1946 togs emot som seriöst verk av kritiker och Bonniers) skildras och senare hur han börjar skriva på allvar. I samband med att Gyllensten dras in mer och mer i det litterära slutar han som läkare. Sitt eget författarskap kringgår han dock nästan helt. Senare delen av boken ägnas istället nästan uteslutande åt Svenska akademin och personerna där. Många skildras varmt men andra får istället sina fiskar varma och inte minst ständige sekreteraren Sture Allén, vilken efterträdde Gyllensten efter dennes tid som sekreterare 1977 - 86. Bryderierna med att utse Nobelpristagare beskrivs och det var i detta verk som det första gången kom fram att Harry Martinsson mot slutet av sitt liv försökte ta sitt liv med en sax, illa berörd av förföljelserna efter att han fått Nobelpriset. Överlag en intressant beskrivning av en epok även om Gyllensten är lite pratig i sitt sätt att skriva och ibland kommer med utvikningar. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Edward Munchs "Svartsjuka" (1895)

På sidan 360 - 87 får vi princip följa ett invecklat uppträde mellan berättaren och Albertine där denne ideligen anklagar henne för att ljuga och de till sist beslutar sig för att bryta med varandra. Det framgår dock att det bara är en charad från berättarens sida och de beslutar sig sedan för att skjuta upp det hela och går till sängs vid något så när gott humör.