A fatal inversion

 Den nittiosjätte boken som jag har läst ut i år är "A fatal inversion" (1987) av Barbara Vine (täcknamn för Ruth Rendell). År 1986 ska ett ungt par begrava sin döda hund på en gammal djurkyrkogård som de upptäckt på den egendom de nyligen köpt. Av gravstenarna att döma har inget djur begravts där sedan 1957. När mannen börjar gräva upptäcker han dock ben som absolut inte tillhör någon hund eller katt. Polisen kan senare konstatera att man hittat av en ung kvinna och ett litet barn. Själva upplägget är på så vis ganska traditionellt med det vanliga "gammalt mord upptäcks långt senare" men polisutredning i denna roman (snarare än deckare) skildras bara sporadiskt och på avstånd eftersom berättelsen huvudsakligen handlar om de personer som i mycket hög grad vet varför kvinnan och barnet grävdes ned samt vad som hände på det gamla godset den varma sommaren 1976. Tre av de män som var med den gången alternerar med sina historier och vi följer deras minnen och deras ångest medan polisutredningen rullar på och de fasar för varje samtal, varje brev, varje ringning på dörren. Sommaren 1976 hade de levt ett glatt och bekymmerslöst liv på den egendom som en av de oväntat hade ärvt men en rad i sig betydelselösa händelser leder småningom till en tragedi som vi här får följa med flera oväntade turer som följd. En mycket intelligent berättelse om ett gammalt brott och dess efterdyningar. 

Vinteride

 

Den nittiofemte boken som jag har läst ut i år är "Vinteride" (1974) av Sven Delblanc. Boken utspelar sig åter i Hedeby från december 1939 till nyåret 1941/42. De hårda krigsvintrarna är en röd tråd i boken men även förändringar som kriget påtvingar även denna landsända. Baronessan Urse är ruinerad och erbjuds hjälp av kommunen via Nikodemus, en gång handlarens kreatur men numera bas och kommunalpamp. Merparten av männen, även drinkaren Svensson, kallas in. Till sist skickas dock Svensson hem i och med att hans hälsa börjar svikta. Även barnen skildras i hög grad i denna roman och särskilt bokens berättare, Axel Weber, och Agnes Karolina från familjen Svensson. Både tragiska och komiska episoder följer i denna kanske starkaste och mest gripande skildring av människorna i Hedeby. 

Stenfågel

 Den nittiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Stenfågel" (1973) av Sven Delblanc. Boken är en fristående fortsättning på "Åminne" och utspelar sig två år efter händelserna i den romanen, sommaren 1939. Precis som andra delar av Sverige hukar sig Hedeby inför vad som förefaller vara ett nytt världskrig. Den unga och karska Märta, med dåligt rykte efter att hon lät sig förföras av den nu döde baronen, jobbar på det lokala fiket och nästa alla män på orten trår efter henne. Hennes meste beundrare är dock Erik Gustavsson, son till rävfarmaren som kommit på obestånd för att pälsmodet växlat. Som flera andra olyckliga har rävfarmaren fått ta ett rejält lån hos handlaren och hamnar nu i dennes klor. Erik arbetare med den håglöse Elon hos storbonden lille-Lars, olycklig och grubblande efter att hans ende son omkommit i en trafikolycka. "Långholmaren" Svensson, dömd för mordbrand på Valla bruk, släpps i förtid och återvänder till sin hårt prövade och tålmodiga hustru Signe. Denna är också föremål för prästsonen Oscar Hezekiels predikningar. Dock inte predikningar av det kristna slaget efter Oscar blivit marxist och vill frälsa massorna på sitt vis. Det dock håller dock inte i sig länge. I bakgrunden finns även Signes mor Karolina som ännu ömsom sörjer och ömsom förbannar sin mycket fromme och mycket döde man Abraham. Slutligen har vi givetvis "avskummet", alkisarna vid järnvägsstationen, borgarna med Dr Lundewall i spetsen och så traktens kändis, gardisten Pärsy som gör storstilad entré men skämmer ut sig lika snabbt. En storslagen kavalkad av människor och många gripande människoöden, kort och gott. Och på slutet kommer förstås kriget och anspänningen släpper ändå. 

The Stasi Poetry Circle

Den nittiotredje boken som jag har läst ut i år är "The Stasi Poetry Circle" (2022) av Philip Oltermann, ett verk jag spontant fick låna av en av mina chefer på Försäkringskassan. Boken skildrar hur östtyska Stasi 1982 satt upp en litterär cirkel för att skriva och diskutera poesi i ett försök att lättare kunna avslöja försåtlig kritik mot staten. Visserligen uppmuntrades läsning och beläsenhet överlag bland "de skrivande tjekisterna" men grundorsaken var alltså att finna ytterligare några skickligt dolda dissidenter. Denna litterära cirkel leddes av Uwe Berger, känd östtysk poet (och angivare för Stasi). Han lämnade rentav rapporter på medlemmarna i det lilla sällskapet och vad deras dikter kunde tänkas säga om deras egna åsikter. Intressant är även författaren Oltermanns försök att spåra upp flera av de inblandade och hur dessa reagerar på hans trevare. Ytterst är det förstås en berättelse om det alltmer absurda klimatet i Östtyskland under landets sista år. En av de gamla Stasi-män som Oltermann intervjuar, anmärkningsvärd på så vis att han utan problem anpassat sig till livet efter DDR medan hans gamla kollegor exempelvis säljer tidningar i gatuhörn, förklarar att tiden i Stasi var den lyckligaste i hans liv då han kunde slöa lite som han ville, läsa massvis med böcker och se drösvis med beslagtagen film (inklusive porrfilm). De som skulle granska medborgarna hade sålunda inte alltid koll på sina egna anställda. Mycket underhållande men även informativt om en episod från det sena kalla kriget som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget.  

Attentatet i Pålsjö skog

 Den nittioandra boken som jag har läst ut i år är "Atentatet på Pålsjö skog" (1997) av Hans Alfredsson. Eller, boken påstås egentligen vara skriven av en viss Holger Axel Andersson och därefter redigerad och utgiven av den kände underhållaren. Sant är dock att bokens berättare är den helt fiktive Andersson, den siste överlevande i det berömda attentat vars följder han även skildrar. Detta är nämligen Hasse Alfredssons alternativa version av andra världskriget eller en slags gigantisk "Sliding Doors", om du så vill. Men medan filmen skildrade en enda kvinnas öde beroende på om hon missade tåget eller inte så skildrar Alfredsson hur hela kriget påverkas av huruvida Sverige drogs in eller inte. Ett gäng förbittrade svenskar, trötta på den förnedrande permittenttrafiken, slår till mot ett tåg 4 maj 1941. Detta sker i en ravin i just Pålsjö skog då man spränger järnvägen och beskjuter ett tåg fullt med soldater vilket resulterar i flera hundra döda. Bland dessa finns även en viss Eva Braun, på väg till Norge, som död tillsammans med övriga kvinnor i första klass. Topplocket går givetvis fullkomligt på der Führer då han får höra om sin moatjés död (i mänsklig mening förvisso helt begripligt) och med hjälp av Görings kunskap om Sverige och strategiska geni inleds en invasion av vårt land bara åtta dagar senare, 12 maj 1941. Det blir en seg kamp men efter en dryg månad faller Sverige. Kung Gustav V abdikerar "av hälsoskäl" för att slippa skriva under en vapenvila medan hans son flyr till London med flera ministrar. Per-Albin Hansson dras fram ur en bunker och efter att ha nobbat att åter bli statsminister får han en undanskymd post som arkivarie. En hård regim skapas men det finns även de som samarbetar med tyskarna. Det var för övrigt här som en viss kontrovers gjorde sig gällande då Alfredsson i boken skildrar hur vissa tyskvänliga och ännu i hög grad levande personer (i vissa fall) tog emot tyskarna. Det gick förstås alltid att peka på att det var blott en roman. Överlag en kunnig och spännande skildring av vad som kunde ha hänt om Sverige hade dragits in i kriget och hur det i så fall hade påverkat även världspolitiken. Mycket, mycket oroväckande och läsvärd. 

Gilgamesheposet

Den nittioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Gilgamesheposet” (cirka 2 100 – 2 000 f Kr) av okänd författare även om den som skrivit ner den bevarade standardversionen är en viss Sin-leqi-unninni, sumerernas motsvarighet till Homeros får man förmoda. ”Gilgamesheposet” vilket anses vara det äldsta litterära verket i världen skildrar Gilgamesh, enligt traditionen den femte kungen i Uruk efter syndafloden, och dennes äventyr. I början av berättelsen dyker det även upp en viss Enkidu, en form av Adams-gestalt som inte har mer förstånd än ett djur och som även springer med djuren och äter med djuren. Efterhand får han förstånd, inte via kunskapens träd, utan via en kvinna som även tycks lära upp honom sexuellt och det med råge. Därefter går Enkidu till Uruk för att på ett eller annat vis utmana Gilgamesh men de båda blir istället vänner och ger sig ut på äventyr. Så småningom insjuknar dock Enkidu och dör och en förtvivlad Gilgamesh ger sig ut i världen för att hitta ett sätt att väcka vännen till liv. Hans ansträngningar är dock förgäves men under resans gång får han höra berättelsen om syndafloden av en uråldrig sumerisk motsvarighet till Noak. Därefter återvänder han hem. Verket har vissa likheter med ”Iliaden” eller ”Odysséen” i det att delar av det är formellartat och repetitivt, troligen för att mycket är muntliga framföranden som skrivits ner. Dock är ”Gilgamesheposet” betydligt mer yvigt och storslaget rent stilistiskt än de senare grekiska verken och det är underhållande läsning för alla och envar. Gilgamesh förtvivlan inför den obevekliga döden är en känsla som vi alla kan dela även mer än 4 000 år senare.

Om en dag man vaknar

 

Den nittionde boken som jag har läst ut i år är "Om en dag man vaknar" (1995) av Sigrid Combüchen. Denna författarinna, som är både beläst och djupt bildad, har jag stött på under åren och jag har alltid haft stor glädje av henne. Stötte här på hennes essäsamling om manlig konservatism i litteraturen och olika aspekter på den. Tilläggas ska att den röda tråden är väldigt fritt tolkad och ibland undrar jag måhända "vars fanns manlig konservatism i denna essä?" Men underhållande är det. Vi möter aspekter på så olika författare som Hemingway, L P Hartley, D H Lawrence, Joyce Carol Oates och Gabriele d'Annunzio. Just den sistnämnde italienske äventyraren blev jag faktiskt väldigt sugen på att läsa då jag bara som helt ung läst hans roman "Elden". Överlag mycket lättläst, trevligt och lärt. 

Neu Klang

 Den åttionionde boken som jag har läst ut i år är "Neu Klang" (2024) av Christoph Dallach. Verket, skrivet under många år (med tanke på att flera av de medverkande varit döda i flera år då boken publicerades trots att Dallach i förordet skriver att allt bygger på intervjuer som han själv gjort) är till 100 % en så kallad "muntlig historia" där nyckelpersoner berättar om den tyska musikscenen under främst första halvan av 70-talet. Detta var den period då tysk musik, i kölvattnet av 68-rörelsen, genomgick en förvandling. För tyska ungdomar fanns först och främst angloamerikanska akter och på hemmaplan hurtig schlagermusik som de medverkande mest skämdes över. Vi får här följa personer ur den tyska frijazzen men även människor skolade i den modernistiska klassiska traditionen (Stockhausen o.s.v.) och hur de sedan började spela en högst personlig rock eller ibland även elektronisk musik. Vi hör här intervjuer med personer från akter som Can (som får det längsta kapitlet), Neu, Amon Düül II, Tangerine Dream och Kraftwerk. Några verkliga nyckelpersoner är dock inte med såsom Tangerine Dreams redan avlidne ledare Edgar Froese eller Ralph och Florian från Kraftwerk (som med största sannolikhet inte ville låta sig intervjuas) men i övrigt många kända namn. Även producenter och PR-folk intervjuas eller kommer till tals liksom även några utländska musiker (t.ex. Jean-Michelle Jarre, Julien Cope eller New Order's Stephen Morris) som pratar om sin relation till Krautrock, som musiken efterhand kom att kallas även om det var en nedlåtande term myntad av brittiska journalister till en början. Tyngdpunkten ligger på sjuttiotalet men det nämns även om scenens nedgång och hur vissa av musikerna bara fortsatta göra vad de alltid gjort, oberoende av trender: Spela in skivor och ge konserter. Matigt och med biografier över de inblandade på slutet samt vissa nyckelverk listade. 

Unconditional Surrender

 Den åttioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Unconditional Surrender" (1961) av Evelyn Waugh. Boken är den sista i trilogin "The Sword of Honour" och skildrar hur vår "hjälte", Guy Crouchback, ägnat åren 1942 - 44 åt rätt meningslösa saker innan han hösten 1944 skickas till Jugoslavien tillsammans med bland andra Ludovic, som dock synes mer intresserad av sin hund än av kriget. Detta blir dock ännu ett uppdrag som slutar snöpligt i och med att Crouchback upplever hur västmakterna sviker de västvänliga krafterna till förmån för Titos kommunistiska partisaner. Och freden närmar sig obönhörligt utan att Crouchback fått göra stort avtryck i världshistorien... 

Officers and Gentlemen

 

Den åttiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Officers and Gentlemen" (1955) av Evelyn Waugh. Boken är den andra delen av trilogin "The Sword of Honour" och följer huvudpersonen Guy Crouchbacks fortsatt misslyckade försök att verkligen få delta i andra världskriget. Handlingen utspelar sig under ungefär ett år från hösten 1940 till hösten 1941. Guy har återvänt efter ett misslyckat uppdrag i Afrika och hamnar till sist med ett regemente i Skottland där han mest fördriver tiden och upplever en och annan komisk episod. Senare hamnar han på Kreta där britterna förtvivlad försöker hålla stånd mot tyskarna men mest får evakuera. Det mesta slutar i kaos för vår så kallade hjälte som därefter åter får försöka hitta andra slagfält. En milt komisk roman om krigets totala förvirring och idioti. 

Men at Arms

Den åttiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Men at Arms" (1952) av Evelyn Waugh. Boken är den första i Waughs "Sword of Honour"-trilogi och samlingsnamnet kan ses som ironiskt med tanke på att bokens hjälte, Guy Crouchback, mest upplever löjliga eller ibland rentav förnedrande episoder under "sitt" andra världskrig. Den djupare meningen med titeln var dock Waughs syn på kriget som en konflikt mellan kristendom och barbari. Boken skildrar början av kriget, fram till hösten 1940, då den 36-årige adelsmannen och katoliken Crouchback, den siste i sin ätt, försöker ta värvning. Han hamnar till sist i The Royal Corps of Hillebardiers där han ägnar sig åt ganska poänglösa övningar under en officersutbildning. Han stöter märkliga personer såsom kollegan Apthorpe som bland annat lyckas spränga sin egen portabla toalett (en så kallad "thunder-box") i luften, samt den närmast rubbat dumdristige Ben Richie-Hook vilken har en ovana att samla på huvuden från fiendesoldater. Överlag är romanen ganska komiskt och första vändan av kriget slutar snöpligt för flera av de inblandade. Waugh tyckte själv boken var tråkig men jag hade god underhållning av den. 

Damernas paradis

 Den åttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Damernas paradis" (1883) av Emile Zola. Romanen är en direkt uppföljare till "Bättre slödder" (Pot luck/Pout Bouille) då Octave Mouret, en medlem släkten Rougon-Macquart, tagit över varuhuset "Damernas paradis" efter hustruns oväntade död. Romanen skildrar socioekonomiska förändringar i Paris då det gamla specialiserade och mer hantverksmässiga butikerna slås ut av de moderna varuhusen. Den godhjärtade Denise kommer till Paris med sina små bröder och hoppas kunna ta in hos sin morbror sidenhandlaren men finner att denne är hårt ekonomiskt pressad just på grund av "Damernas paradis". I brist på annat tar Denise själv jobb i butiken och måste genomlida mobbing och trakasserier från kollegorna såsom "ny lantlolla". Efterhand stabiliserar dock hennes tillvaro samtidigt som hon ser sin morbror sidenhandlaren och hans kollegor i kvarteret gå mot sin undergång. Stark melodram. 

Pot luck

 Den åttiofjärde boken jag har läst ut i år är en roman av Émile Zola från 1882 som på franska hette "Put-Buille" men på engelska fick både titeln "Pot Luck" och "Piping Hot" och på svenska den väldigt fria titeln "Bättre slödder"(!). Romanen är den tionde i serien "Rougon-Macquart" men läsas som den sjunde. Den skildrar hur Octave Mouret, son till makarna i "Erövringen av Plassans" kommer till Paris och blir hyresgäst i stort hus med på ytan respektabla borgare. Dock är det bakom kulisserna ett väldigt kackalorum och både makar och makor bedrar varandra ibland till partners lättnad (eftersom samlivet upphört) eller till förargelse. Det finns en mörk komik i skildringen av dessa brackiga typer och deras rännande ut och in i sina olika rum, av mannen som ska presentera sina vänner för sin vackra älskarinna och möts av en lägenhet som är så tom så hon rentav skruvat ner handdukshängarna och så vidare. Trots vissa motgångar kommer sig Mouret upp mot slutet av romanen men det blir som sagt en del tragikomiska förvecklingar på vägen dit. 

Ring for Jeeves!

Den åttiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Ring for Jeeves” (1953) av P G Wodehouse. Som titeln röjer är det en Jeeves-roman men utan Bertie Wooster. Romanen är även lite ovanlig då den i grunden är en social kommentar, om än i humorns form. Det är tidigt 50-tal och en del av den brittiska aristokratin har inte längre råd med sina stora hus (som det var i verkligheten vid denna tid). Jeeves kommenterar att ”vi lever nu i välfärdsstaten där alla är fattiga” (d.v.s. överklassen). Bertie har satt sig själv i en skola för att lära sig hushållsarbete, bara utifall att, och Jeeves tjänar under tiden hos Berties vän Bill Belfry alias Lord Rowcester. Titeln och ett alltmer förfallet gods är dock vad denne ädling har kvar och Jeeves måste därvidlag komma på fiffiga sätt för lorden att tjäna pengar så att han åtminstone kan gifta sig med sin älskade Jill. I bakgrunden finns även den rika amerikanska Mrs Spottsworth, spekulant på egendomen, och den koloniale kapten Biggett, i hemlighet djupt förälskad i amerikanskan. Det blir som så ofta en rad förvecklingar som Jeeves måste reda ut och det mesta slutar bra. Dock ändå en viss förnyelse och inte riktigt lika mycket av ”godsbuskis” som vissa tidigare verk.