Den åttionionde boken som jag har läst ut i år är "Neu Klang" (2024) av Christoph Dallach. Verket, skrivet under många år (med tanke på att flera av de medverkande varit döda i flera år då boken publicerades trots att Dallach i förordet skriver att allt bygger på intervjuer som han själv gjort) är till 100 % en så kallad "muntlig historia" där nyckelpersoner berättar om den tyska musikscenen under främst första halvan av 70-talet. Detta var den period då tysk musik, i kölvattnet av 68-rörelsen, genomgick en förvandling. För tyska ungdomar fanns först och främst angloamerikanska akter och på hemmaplan hurtig schlagermusik som de medverkande mest skämdes över. Vi får här följa personer ur den tyska frijazzen men även människor skolade i den modernistiska klassiska traditionen (Stockhausen o.s.v.) och hur de sedan började spela en högst personlig rock eller ibland även elektronisk musik. Vi hör här intervjuer med personer från akter som Can (som får det längsta kapitlet), Neu, Amon Düül II, Tangerine Dream och Kraftwerk. Några verkliga nyckelpersoner är dock inte med såsom Tangerine Dreams redan avlidne ledare Edgar Froese eller Ralph och Florian från Kraftwerk (som med största sannolikhet inte ville låta sig intervjuas) men i övrigt många kända namn. Även producenter och PR-folk intervjuas eller kommer till tals liksom även några utländska musiker (t.ex. Jean-Michelle Jarre, Julien Cope eller New Order's Stephen Morris) som pratar om sin relation till Krautrock, som musiken efterhand kom att kallas även om det var en nedlåtande term myntad av brittiska journalister till en början. Tyngdpunkten ligger på sjuttiotalet men det nämns även om scenens nedgång och hur vissa av musikerna bara fortsatta göra vad de alltid gjort, oberoende av trender: Spela in skivor och ge konserter. Matigt och med biografier över de inblandade på slutet samt vissa nyckelverk listade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar