Den nittioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Gilgamesheposet” (cirka 2 100 – 2 000 f Kr) av okänd författare även om den som skrivit ner den bevarade standardversionen är en viss Sin-leqi-unninni, sumerernas motsvarighet till Homeros får man förmoda. ”Gilgamesheposet” vilket anses vara det äldsta litterära verket i världen skildrar Gilgamesh, enligt traditionen den femte kungen i Uruk efter syndafloden, och dennes äventyr. I början av berättelsen dyker det även upp en viss Enkidu, en form av Adams-gestalt som inte har mer förstånd än ett djur och som även springer med djuren och äter med djuren. Efterhand får han förstånd, inte via kunskapens träd, utan via en kvinna som även tycks lära upp honom sexuellt och det med råge. Därefter går Enkidu till Uruk för att på ett eller annat vis utmana Gilgamesh men de båda blir istället vänner och ger sig ut på äventyr. Så småningom insjuknar dock Enkidu och dör och en förtvivlad Gilgamesh ger sig ut i världen för att hitta ett sätt att väcka vännen till liv. Hans ansträngningar är dock förgäves men under resans gång får han höra berättelsen om syndafloden av en uråldrig sumerisk motsvarighet till Noak. Därefter återvänder han hem. Verket har vissa likheter med ”Iliaden” eller ”Odysséen” i det att delar av det är formellartat och repetitivt, troligen för att mycket är muntliga framföranden som skrivits ner. Dock är ”Gilgamesheposet” betydligt mer yvigt och storslaget rent stilistiskt än de senare grekiska verken och det är underhållande läsning för alla och envar. Gilgamesh förtvivlan inför den obevekliga döden är en känsla som vi alla kan dela även mer än 4 000 år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar