Den nittiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Stenfågel" (1973) av Sven Delblanc. Boken är en fristående fortsättning på "Åminne" och utspelar sig två år efter händelserna i den romanen, sommaren 1939. Precis som andra delar av Sverige hukar sig Hedeby inför vad som förefaller vara ett nytt världskrig. Den unga och karska Märta, med dåligt rykte efter att hon lät sig förföras av den nu döde baronen, jobbar på det lokala fiket och nästa alla män på orten trår efter henne. Hennes meste beundrare är dock Erik Gustavsson, son till rävfarmaren som kommit på obestånd för att pälsmodet växlat. Som flera andra olyckliga har rävfarmaren fått ta ett rejält lån hos handlaren och hamnar nu i dennes klor. Erik arbetare med den håglöse Elon hos storbonden lille-Lars, olycklig och grubblande efter att hans ende son omkommit i en trafikolycka. "Långholmaren" Svensson, dömd för mordbrand på Valla bruk, släpps i förtid och återvänder till sin hårt prövade och tålmodiga hustru Signe. Denna är också föremål för prästsonen Oscar Hezekiels predikningar. Dock inte predikningar av det kristna slaget efter Oscar blivit marxist och vill frälsa massorna på sitt vis. Det dock håller dock inte i sig länge. I bakgrunden finns även Signes mor Karolina som ännu ömsom sörjer och ömsom förbannar sin mycket fromme och mycket döde man Abraham. Slutligen har vi givetvis "avskummet", alkisarna vid järnvägsstationen, borgarna med Dr Lundewall i spetsen och så traktens kändis, gardisten Pärsy som gör storstilad entré men skämmer ut sig lika snabbt. En storslagen kavalkad av människor och många gripande människoöden, kort och gott. Och på slutet kommer förstås kriget och anspänningen släpper ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar