Die Brigade Ehrhardt

 

Den 114:e boken som jag har läst ut i år är "Die Brigade Ehrhardt" (1971) av Gabriele Krüger. Detta verk är en historisk analys av den kanske mest kända frikåren under tiden efter första världskriget, ledd av korvettkapten Hermann Ehrhardt (1881 - 1971). Med andra ord levde Ehrhardt då boken skrev, om än inte länge till (författarinnan omnämner honom i alla fall som levande i efterordet) och troligen hann han heller aldrig ha någon åsikt om detta verk. Krüger skildrar händelseförloppet som sattes igång i november 1918 och med revolutionen i Wilhelmshafen och hur Ehrdhardts brigad (formellt bildad i januari 1919) sedan blev en viktig faktor då det gällde att upprätthålla "ordning" i den näst största varvsstaden. Efter det följer läsaren brigadens insatser då det gäller att slå ner olika uppror (framför allt i München i april - maj 1919) och kulmen på dess aktiviteter under "Kapp-kuppen" i Berlin i mars 1920. Därefter upplöses brigaden men antar en underjordisk skepnad och övergår i den ökända terrororganisationen "Organisation Consul", vilken kan ha mördat så många som 200 personer. Även här nåddes en kulmen i och med morden på politikerna Erzberger (1921) och Rathenau (1922). Ehrhardt, som vid denna tid gömde sig i Bayern och på andra platser, försökte åter spela en roll under krisåret 1923 och i samband med Hitlers kuppförsök men detta kom snöpligen av sig. Senare skulle den kände frikåristen helt lämna politiken och bli bonde i Österrike fram till sin död. I sin analys skriver Krüger att Ehrdhardts misslyckande (förutom kortsiktiga segrar då ett och annat vänsteruppror krossades) berodde på att han inte hade något politiskt program utöver att behärska gator och torg. Hon betecknar honom rentav som "opolitisk" (vilken kanske är att ta då han väl ändå hade någon form av grundkonservativ, för att inte säga reaktionär, inställning). Lite torrt här och där men ändå en mycket intressant analys av den troligen mest kända frikåren av dem alla samt om dess roll 1919 - 23. 

Unknown Pleasures - A Cultural Biography of Roxy Music

 Den 113:e boken som jag har läst ut i år är "Unknown Pleasures - A Cultural Biography of Roxy Music" (1998) av Paul Stump. Läste boken som ganska ny kring sekelskiftet men nu var det dags för en omläsning. På sätt och vis är det skönt att boken gör halt innan den tradiga återföreningscirkusen (från 2001 och så sent som 2022) började drabba även Roxy Music. Som titeln antyder gör författaren ofta analyser av den kulturella bakgrunden och varför Roxy Music kom fram då det gjorde. Vi får även rejäla utläggningar om Ferrys icke-musikaliska influenser, i huvudsak då från konstvärlden. Utöver gruppens diskografi och turnéer så får vi även rätt rejäla utläggningar om de enskilda medlemmarnas projekt och Eno samt Mackay/Manzanera får egna kapitel om sina soloprojekt. Mycket uttömmande. I övrigt är detta knappast någon form av "skandalbok" utan författaren understryker tvärtom hur städade och "vuxna" Roxy Music var, inte minst då de var verksamma under det glada 70-talet med dessa många rock'n'roll-utsvävningar. Även om detta inte är någon officiell biografi och ingen medlem från gruppen medverkat så finns tillräckligt med intervjuer för att Stump ändå skulle kunna återge omfattande citat från olika nyckelpersoner även om han själv har intervjuer människor kring gruppen. Seriöst, lärt och välskrivet. 

Landsknechte Wurden Wir - Abenteuer aus dem Baltikum

 

Den 112:e boken som jag har läst ut i år är "Landsknechte Wurden Wir - abenteuer aus dem Baltikum" (1932) av Erich Balla. Titeln skulle väl på svenska ungefär lyda "Vi blev legosoldater - äventyr i Baltikum". Officeren Balla (1885 - 1943) deltog i första världskriget och sedan som medlem i "Järndivisionen" i Baltikum 1919. Tanken var där att erövra land som kompensation för den hårda freden på västfronten. Även om detta är en roman så bygger den rimligen på Ballas egna upplevelser. Vi följer här den något så när ridderlige Hauptman (d.v.s. Kapten) Rodenholm och dennes adjutant Holtz när de i februari 1919 anländer till Baltikum. En rad komiska förvecklingar följer i början men till sist kan Rodenholm få leda trupp och gå ut i strid. Kriget, som mest är en rad småkrig, är ytterligt förvirrad med skiftande och ibland även underliga allianser och tyska, letter och ryssar med olika bakgrund passerar revy. Stilistiskt skriver Balla lite naivt och det hela framstår ibland som lite av ett pojkboksäventyr, om än blodigt och brutalt. Dock är det ändå ofta så att våldtäkter eller mördande av fångar skildras lite på håll, distanserat. Mer ingående skildras de skiftande attityderna hos de tyska soldaterna vilka varierar på en skala mellan ovilja till "har inget annat för mig" och vidare till entusiasm. Kulmen för järndivision blir när man intar Riga 22 maj 1919 men senare skiftar lyckan drastiskt och romanen kan till sist rundas av i december 1919 då flera av de deltagande åter tågar in i tyska riket. Som sagt, lite ytligt skriven men dock med viss humor och ibland kanske något av en hemingwaysk knapphet. Plus att man även fick veta mer om en historisk episod som liksom försvann i kölvattnet av "det stora kriget". 

Strange Fascination

 Den 111:e boken som jag har läst ut i år (omläsning efter drygt 20 år) är "Strange Fascination" (2003) av David Buckley. Köpte den som hyggligt ny och har sedan aldrig läst om den igen. Förrän nu. Det är en auktoritativ (men ej officiellt sanktionerad) genomgång av Bowies liv och karriär och med stort fokus på hans skivinspelningar. Faktum är att Bowie var tillfrågad om boken och han verkade inte ointresserad men samarbetet med honom rann ut i sanden och Buckley gick vidare. När boken väl kommit ut skrev Bowie tydligen en syrlig kommentar om den på sin hemsida, mycket till Buckleys besvikelse. Som han påpekar i sitt förord (och vilket jag kan intyga) frossar han inte i de mest bisarra detaljerna i Bowies liv (även om han förstås inte kan undgå att nämna exempelvis drogintaget i mitten av sjuttiotalet och en del annat) utan ägnar istället en stor, stor del åt låtar och plattor. Det är överlag en väldigt neutral bok, i alla fall så neutral man nu kan bli då  man skriver om en idol. Den komplicerade människa som hette David Robert Jones analyseras ur olika vinklar men författare medger att Bowie ofta är svår att ringa in, motsägelsefull och ibland medvetet lögnaktig som han nu ändå var. Det är dock ett kärleksarbete och även om Bowie själv inte ville medverka så får vi långa intervjuer med nyckelpersoner i Bowies liv såsom Carlos Alomar, Tony Visconti eller Reeves Gabrels och många fler. En mycket läsvärd och välskriven bok, allt som allt. 

Das Berliner Schloss in den Revolutionstagen 1918

 Den 110:e boken som jag har läst ut i år är "Das Berliner Schloss in den Revolutionstagen 1918" (1922) av Dr Bogdan Krieger. Den kroatiskfödde Krieger (1863 - 1931) blev efter bland annat historiska studier "husbibliotekarie" på kejserliga och kungliga slottet i Berlin och skötte även kejsarparets samt kronprinsens privata bibliotek. I denna lilla skrift (mer en pamflett på 36 sidor som jag dock ville skriva om för det historiska värdet samt kuriosavärdet) skildrar vad som hände på hans arbetsplats, slottet, i november - december 1918. I sitt förord gör Dr Krieger klart att han ser slottet som en nationalklenod/-symbol även efter monarkins fall och typiskt nog kom han att behålla sitt jobb även efter att monarkerna försvunnit eftersom han ändå hade ett stort bibliotek att ansvara för. Han skildrar förloppet dels genom egna upplevelser men även via ögonvittnen. Han lämnar sin arbetsplats 8 november men eftersom revolution slår igenom i Berlin dagen efter så kan han inte återkomma till slottet förrän 18 november. Uppgiften om att kejsarinnan och flera av hennes söner var på slottet under förloppet är felaktig då de vistades i närliggande Neues Palais tills de lämnade Berlin 27 november. Däremot måste flera av slottets ämbetsmän under hot om våld försöka hantera situationen (och de överlever i alla fall oskadda). Krieger är mycket mån om sitt bibliotek och lyckas inspektera detta 18 november 1918. Även om han till sin lättnad kan konstatera att ingen ens verkar ha varit där så bevittnar han kaos, smuts, oreda och plundring i andra delar av slottet, inklusive kejsarparets egna våningar. Han lyckas sedan återuppta sitt arbete under perioden 25 november - 24 december 1918 men avbryts då åter av "julkrisen" då olika soldatfraktioner strider kring slottet och byggnaden blir beskjuten med granater. Först i januari 1919 kan den gamla förvaltningen återta kontrollen över slottet då de röda matroserna lämnar byggnaden. En intressant och detaljrik genomgång av hur en revolution kan yttra sig i maktens centrum. 

Abbé Mouret's Transgression

 

Den 109:e boken som jag har läst ut i år är ”Abbe Mouret's Transgression” (1878) av Emile Zola vilket är den femte delen (men kan läsas som den nionde) om släkten Rougon-Macquart. Vi möter här den dygdige abbé Mouret, son till makarna i ”Erövringen av Plassans” som nu tagit hand om sin syster Desirée efter föräldrarnas dramatiska död. Han lever ett lyckligt och enkelt liv i sina lilla församling tills han blir förhäxad av livsbejakande Aline, fosterdotter till en bonde vilken kallas ”filosofen” och som bosatt sig i parken till ett förstört gods. Mitten av romanen, där abbén drabbas av minnesförlust och vårdas av Aline, är inte helt trovärdig och går tillbaka till romaner som Chateaubriands ”Paul et Virginie” om två naturbarn i paradisisk miljö. Inte Zolas främsta i serien men dock en charmig skildring av livet i en församling men dock med tragiskt slut samt problematisering av celibatet som löfte.

Who killed Christopher Robin?

Den etthundraåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Who Killed Christopher Robins” (1994) av Terry Rawlings. Författaren, ej att förväxla med den filmklippare som levde 1933 – 2019, skildrar här Brian Jones liv med tonvikt på hans sista tid och hans omskrivna död. Jag hade först trott att boken skulle hoppa fram till den där sista tiden sommaren 1969 men vi får minsann ett traditionell biografi över Jones från födelsen 1942 och till slutet om aftonen 2 juli 1969 (precis som Olof Palme dog han framåt midnatt och officiell dödsdag brukar ofta vara 3 juli eftersom han inte dödförklarades officiellt förrän en ny dag brutit in).

I en föregående biografi över Jones, av Paul Trynka, idealiseras denna i det närmaste och beskrivs åtminstone som ”visionärt och musikaliskt geni” och det låter närmast som om Brian Jones ensam införde bluesen i England (vilket förstås inte är sant). Riktigt så trevlig framstår han inte här. Rawlings går heller inte in för att svärta ner honom men såsom Brian Jones liv nu var så räcker det ofta med att stapla lite fakta för att få bilden av en egocentrisk och hänsynslös skitstövel med en genomrutten kvinnosyn även om man bara jämför honom med andra brittiska rockmusiker vid samma tid. Minst fem ”barn på bygden” och förmodligen fler än så, misshandel av flera av kvinnorna, hänsynslös streberattityd och svek mot vänner och bekanta för att komma sig upp, hejdlöst frossande i sprit och droger (även här i grövsta laget även när man jämför honom med sina samtida). Med mera.

Framåt sommaren 1969 var Brian Jones ett fysiskt vrak (vilket mer än väl framkom vid obduktionen) och efter en snabb förhandling med Jagger/Richards så fick han sparken från bandet. Officiellt lämnade han dock sin grupp godvilligt och lovades 100 000 pund som engångssumma och sedan 20 000 pund för varje år som Stones existerade. Enligt vad författaren uppger såg hans efterlevande inte av dessa pengar, men måhända handlade det om pengar som skulle gå exklusivt till Jones.

För att förhöja spänningen går Rawlings först ytligt över dödsfallet och låter utomstående vittnen (varav flera inte var där) berätta historien. Nästan mer sorgligt och makabert än Jones död är de många bisarra händelser som förekom både före och efter hand död. När han sent 1968 flyttade in A A Milnes gamla egendom Cotchford Farm så ärvde han en husa och en trädgårdsmästare vilka båda bodde i grannlaget. Han fick även en ”barnvakt” i form av Rolling Stones chaufför och allmänne fixare, hårdingen Tom Keylock. En annan hårding, Keylocks vän Frank Thorogood, lejdes för att bygga om egendomen. Thorogood och ett gäng andra ”byggjobbare” (citationstecken eftersom det är lite tveksamt vad de faktiskt gjorde) verkade därefter mest hänga på egendomen och lät tiden gå medan de snyltade på en gästfrie rockstjärnan.

Precis efter dödsfallet föreföll även märkliga händelser såsom att Keylock eldade upp Jones ägodelar (enligt honom själv på order av Jones far) och mängder av mer dyrbara ägodelar försvann, troligen stulna. Efter denna skildring kommer vi så till bokens centrala punkt, där en misstänkt mördare pekas ut och vi även får förloppet skildrat ”exakt som det gick till”. Just det där med ”exakt” får mig förstås att le lite. När jag för kanske fjärde gången i år läste Alan Hollingshurst fantastiska ”The Stranger's Child” så blev jag, en gammal historiker, medveten om hur svårt det är att få fram ”sanningar” när tiden gått, minnen förbleknar och flera iblandade inte kan eller vill avslöja vissa saker. En societetskvinna i boken reflekterar över hur hon skrivit sina memoarer trots att mycket av det hon skildrat skedde då hon var berusad, vilket var i stort sett varje kväll. Men hon tänker att ”Äh, det var väl ungefär så det gick till.”

Och lite så är det nog även med skildringen av Brian Jones sista kväll. Tiden har gått, flera inblandade var berusade eller påverkade av annat, det fanns kanske även folk där den kvällen som inte alls vill träda fram och som har klarat sig undan avslöjanden, flera andra som bevisligen var där vill inte säga sanningen eller minns fel. Men givetvis kan man få fram ett ungefärligt förlopp men ett ”exakt” är nog lite för mycket sagt. Jag ska inte avslöja mer och i grunden är själva hypotesen heller inte så himlastormande för den som följt upploppet fram till den där kvällen. Givetvis läsvärd för alla med intresse för 60-talet, Rolling Stones samt mordgåtor.  

 

Hard Bop

 Den etthundrasjunde boken som jag har läst ut i år är "Hard Bop: Jazz and Black Music 1955 - 65" av David H Rosenthal. Författaren var själv musiker och något av extrem jazz-nörd som dock avled lagom till dess att boken skulle ges ut varför hans bror skriver förordet. Men klar blev dock boken och det är en fin genomgång av den stil som efterträdde Bebop (cirka 1945 - 55) och sedan stod pall i cirka 10 år framåt till frijazz och fusion följdes av jazzens rent kommersiella men även konstnärliga död. Inledningsvis skildras hur musikern Lee Morgan 1972 skjuts ihjäl av sin flickvän och författaren ser det som en dyster slutklang för just hard bop, eftersom Morgan var en känd person inom rörelsen. I olika nedslag möter vi musiker bakom olika instrukent, såsom pianister, basister, olika blåsare och trummisar och vi får deras spelstil förklarade. Naturligtvis drösvis med låtar och album som ingående diskuteras. Ett kapitel ägnas de absoluta toppmusikerna inom en stil som både var konservativ, (åter till bluesskalor) och samtidigt experimentell (mer inspiration från Europa, mer konstmusik) i och med namn som Thelonius Monk, Charlie Mingus, Miles Davis och John Coltrane. Det är väl även just dessa fyra som producerat de mest gigantiska albumen från eran. Läsvärt för vänner av jazz men även den som är lite allmänt road av en era som nu är ohjälpligt borta.