Den etthundraåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Who Killed Christopher Robins” (1994) av Terry Rawlings. Författaren, ej att förväxla med den filmklippare som levde 1933 – 2019, skildrar här Brian Jones liv med tonvikt på hans sista tid och hans omskrivna död. Jag hade först trott att boken skulle hoppa fram till den där sista tiden sommaren 1969 men vi får minsann ett traditionell biografi över Jones från födelsen 1942 och till slutet om aftonen 2 juli 1969 (precis som Olof Palme dog han framåt midnatt och officiell dödsdag brukar ofta vara 3 juli eftersom han inte dödförklarades officiellt förrän en ny dag brutit in).
I en föregående biografi över Jones, av Paul Trynka, idealiseras denna i det närmaste och beskrivs åtminstone som ”visionärt och musikaliskt geni” och det låter närmast som om Brian Jones ensam införde bluesen i England (vilket förstås inte är sant). Riktigt så trevlig framstår han inte här. Rawlings går heller inte in för att svärta ner honom men såsom Brian Jones liv nu var så räcker det ofta med att stapla lite fakta för att få bilden av en egocentrisk och hänsynslös skitstövel med en genomrutten kvinnosyn även om man bara jämför honom med andra brittiska rockmusiker vid samma tid. Minst fem ”barn på bygden” och förmodligen fler än så, misshandel av flera av kvinnorna, hänsynslös streberattityd och svek mot vänner och bekanta för att komma sig upp, hejdlöst frossande i sprit och droger (även här i grövsta laget även när man jämför honom med sina samtida). Med mera.
Framåt sommaren 1969 var Brian Jones ett fysiskt vrak (vilket mer än väl framkom vid obduktionen) och efter en snabb förhandling med Jagger/Richards så fick han sparken från bandet. Officiellt lämnade han dock sin grupp godvilligt och lovades 100 000 pund som engångssumma och sedan 20 000 pund för varje år som Stones existerade. Enligt vad författaren uppger såg hans efterlevande inte av dessa pengar, men måhända handlade det om pengar som skulle gå exklusivt till Jones.
För att förhöja spänningen går Rawlings först ytligt över dödsfallet och låter utomstående vittnen (varav flera inte var där) berätta historien. Nästan mer sorgligt och makabert än Jones död är de många bisarra händelser som förekom både före och efter hand död. När han sent 1968 flyttade in A A Milnes gamla egendom Cotchford Farm så ärvde han en husa och en trädgårdsmästare vilka båda bodde i grannlaget. Han fick även en ”barnvakt” i form av Rolling Stones chaufför och allmänne fixare, hårdingen Tom Keylock. En annan hårding, Keylocks vän Frank Thorogood, lejdes för att bygga om egendomen. Thorogood och ett gäng andra ”byggjobbare” (citationstecken eftersom det är lite tveksamt vad de faktiskt gjorde) verkade därefter mest hänga på egendomen och lät tiden gå medan de snyltade på en gästfrie rockstjärnan.
Precis efter dödsfallet föreföll även märkliga händelser såsom att Keylock eldade upp Jones ägodelar (enligt honom själv på order av Jones far) och mängder av mer dyrbara ägodelar försvann, troligen stulna. Efter denna skildring kommer vi så till bokens centrala punkt, där en misstänkt mördare pekas ut och vi även får förloppet skildrat ”exakt som det gick till”. Just det där med ”exakt” får mig förstås att le lite. När jag för kanske fjärde gången i år läste Alan Hollingshurst fantastiska ”The Stranger's Child” så blev jag, en gammal historiker, medveten om hur svårt det är att få fram ”sanningar” när tiden gått, minnen förbleknar och flera iblandade inte kan eller vill avslöja vissa saker. En societetskvinna i boken reflekterar över hur hon skrivit sina memoarer trots att mycket av det hon skildrat skedde då hon var berusad, vilket var i stort sett varje kväll. Men hon tänker att ”Äh, det var väl ungefär så det gick till.”
Och lite så är det nog även med skildringen av Brian Jones sista kväll. Tiden har gått, flera inblandade var berusade eller påverkade av annat, det fanns kanske även folk där den kvällen som inte alls vill träda fram och som har klarat sig undan avslöjanden, flera andra som bevisligen var där vill inte säga sanningen eller minns fel. Men givetvis kan man få fram ett ungefärligt förlopp men ett ”exakt” är nog lite för mycket sagt. Jag ska inte avslöja mer och i grunden är själva hypotesen heller inte så himlastormande för den som följt upploppet fram till den där kvällen. Givetvis läsvärd för alla med intresse för 60-talet, Rolling Stones samt mordgåtor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar