Januari - april 1939

Ovan: Nya rikskansliet som blev klart två dagar för tidigt, 7 januari 1939.

”Nedslag i nittonuhundratalet” eller ”januari – april 1939”: Det är 1 januari 1939. Hur börjar året för Galeazzo Ciano, Italiens utrikesminister? Jo, han träffar sin svärfar Mussolini och man diskuterar situationen i Östafrika där det bland annat råder öppen revolt i det erövrade Asmara. I övrigt vill Mussolini, som svärsonen genomgående kallar Il Duce, att antikominternpakten blir en formell allians och Ciano ska skriva till Ribbentrop om detta. Chips är på ett strålande humör då Alan och Patsy, svågern och svägerskan kommit lyckligt iväg på bröllopsresa och han nu ska till Elveden, svärföräldrarnas egendom, för en fest till premiärministerns ära. Men han har ett bekymmer om sin andra svägerska: ”Much talk on the now all-engrossing problem: who is Brigid to Marry? She is such a dazzling girl, so lovely, so classic, so unspoilt, Greek and intelligent.” Eftersom släkten även vet att Chips är ”quite schoolgirlish” i sin beundran för premiärministern skickas han att ta emot denne. Chamberlain börjar dock med att snubbla på trappan men skadar sig inte och de pratar i tjugo minuter medan ”a clumsy footman” packar upp. Vid middag ber Chips George Herbert att berätta om när Duff försökte strypa honom och premiärministern säger att Duff är ”no man for teamwork”. Han ser fram emot sitt besök i Rom. Sam Hoare berättar en otrolig historia om hur han mutade Mussolini till att hålla Italien kvar i första världskriget på den tiden denne var ledarskribent. I övrigt tycker Chips att Duff och Eden är idioter som inte förstår att uppskatta den store ledaren, Chamberlain.

Det är den 3 januari: Chips har svårt att sova: ”the excitement of proximity to my god prevented me from sleeping...” Därefter blir det lite jakt och han och premiärministern pratar om Franco och om Mussolini. En som däremot pratar MED Mussolini och inte OM honom är greve Ciano som denna 3 januari diskuterar en not från Roosevelt om en judisk stat. Mussolini konstaterar torrt att stora länder som USA, Ryssland eller Brasilien lätt kan ge en bit av sitt eget territorium till det judiska folket. I övrigt är han dock inte emot tanken på en judisk stat. 5 januari har Mussolini i sin tur talat med kung Viktor Emanuel III om en framtida allians med Tyskland. Denne gillar inte Tyskland men föraktar och misstror å andra sidan Frankrike och tror rentav att landet kan anfalla Italien. Samma 5 januari lyssnar på Chips på Roosevelts State of the Union-tal vilket han sammanfattar som ”Wild Diatribe”. Det är 7 januari och i Berlin står det nya Rikskansliet klart, två dagar innan utsatt tid. En nöjd AH inspekterar huset tillsammans med arkitekten Albert Speer och säger ett par ord om dennes goda organisationsförmåga. Rummen var i princip klara för att omedelbart tas i bruk.

8 januari mottar Mussolini i Cianos närvaro en rapport från Franco om att hans seger i Spanien är nära förestående även om han sammanfattar det hela som ”en underordnads rapport”. I övrigt har de båda en lång och ingående diskussion om utrikespolitiken denna dag. Relationerna måste förbättras med Jugoslavien, Ungern, Rumänien och om möjligt även med Polen beroende på behovet av råvaror från dessa länder. Man skulle även ”reglera” relationen med Frankrike. Korsika ska på sikt annekteras av Italien. Man behöver ett avtal med bejen av Tunisien om den italienska minoritetens rättigheter men i grunden skulle landet blir ett protektorat. Djibouti ska annekteras och man ska öka intressena i Suezkanalen. Albanien ska ”likvideras” efter avtal med Belgrad. Möjligen ska man uppmuntra serbisk kolonisation av Saloniki. 10 januari diskuterar de båda gränskonflikter mellan ungrare och tjecker. ”Hela ansvaret vilar inte på tjeckerna, tvärtom är den ungerska attityden inte särskilt god.” Bland annat har Ungern saboterat ett medlingsförsök från österrikisk sida.

Ovan: Chamberlain i Rom 11 – 14 januari 1939. Ciano till höger.

11 januari kommer Chamberlain på besök. ”Besöket hade låg profil eftersom både Il Duce och jag knappast övertygade om nyttan med det.” Mottagandet från folket beskrivs som ganska bra då ”den gamle mannen med paraplyet” är ganska populär. Chamberlain verkar glad: ”Troligen minns han ännu buropen som tog emot honom för några månader sedan i det allierade Frankrike.” Diverse ämnen avhandlas under dagen och efter middagen ger Mussolini sina intryck av den brittiska delegationen inför Ciano: ”De här männen är inte av samma virke som Francis Drake och andra storslagna äventyrare som skapade imperiet. Dessa är det trötta sönderna till en lång linje av rika män och de kommer att förlora sitt imperium.” 13 januari talar man om ”den judiska frågan och det var intressant att notera att Chamberlain inte visste hur många judar som fanns i Storbritannien. Han trodde de var omkring 60 000. Il Duce förklarade att de var över 200 000. Chamberlain är mycket bekymrad över problemet och sade att ytterligare judisk immigration till England skulle öka den antisemitism som redan finns i många delar av landet.” Dagen därpå vinkar man av premiärministern som Ciano sammanfattar som ”en trevlig kille”.

Det är den 14 januari och Chips är ute i verkligheten och träffar fattiga barn och blir rörd. Han är dock avundsjuk på en arbetslös målare, vars dotter beskrivit familjens läge, med totalt åtta barn: ”Jag med min kronprins och mina miljoner!” I Berlin är JG deprimerad då hustrun Magda inte hör av sig. Han har dock varit hos AH och sett lite film från – Italien! 16 januari varnar italienska UD Frankrike från att ingripa i det sönderfallande Katalonien. Kung Zog vill samma dag att Italien ska medla angående behandlingen av albaner i Kosovo. Det är 17 januari och JG far genom Berlin och åker förbi det nya Rikskansliet (”ett mästerverk”). Chips är denna dag på lunch vid lady Cunard, som försöker prata om lätta saker. ”Duff was pleasant and didn't strike anyone...” Han är till och med trevlig mot hertigen av Alba, Francos representant, som också är med vid middagen. Till sist noterar Chips att Diana Cooper ser fantastisk ut men ”precis som lady Cunard och Curzon gillar hon löjligt små hattar”. Ciano påbörjar 18 januari en resa till Belgrad men stannar till i Belje och jagar. Han träffar premiärministern Stojadinovij som vill se Albanien delat. Det är 19 januari och AH visar nu JG runt i rikskansliet. Samma dag lyckas JG lägga ner en hatad tidning: ”Berliner Tageblatt och fri press försvinner slutligen”. Han och AH diskuterar även finansminister Schachts avgång och hur man ska formulera sig offentligt om denna.

Det är 20 januari och på lantegendomen Kelvedon tar Chips emot en Ann O'Neill (född Charteris och senare fru till Ian Fleming) varvid han kommenterar henne och systern Frances: ”The Charming Charteris Sisters are practically tarts but distinguished ones.” Amerikanska PEN-klubben skriver 21 januari till Joseph Roth och bjuder in honom på världskongressen för författare i New York 8 – 10 maj 1939 (denna inbjudan hittas bland hans kvarlämnade papper). JG skriver 22 januari under ett ”avtal” med sin fru: ”Ett nytt kapitel börjar”. Detta eftersom det tydligen hade varit väldigt nära en skilsmässa. Samma dag är Ciano i Belgrad och träffar regenten Paul, Chips käre vän. Det är 26 januari och Ciano, åter i Italien, träffar den bulgariske kungen Boris III som han aldrig träffat förut. Han skriver efteråt att hans första intryck är dåligt men att det blir bättre under mötets gång. Senare under dagen meddelas det att Barcelona har fallit. JG glädjs dagen därpå åt beskedet. Chips är månadens sista dag, 31 januari, i parlamentet och hur premiärministern tala om sitt besök i Italien men talet är inte särskilt inspirerande. ”Anthony Eden lounged about, looking old, tired and disqualified and hideous...” Någon attackerar verbalt Duff i rökrummet för en artikel han skrivit i Standard. Utanför parlamentet demonstrerar röda och kräver ”arms for Spain”.

Det är 1 februari och JG rasar i dagboken mot landets få kvarvarande modiga komiker: ”Den politiska vitsen ska utrotas!” Senare blir det besök hos den store ledaren: ”Führern talar nu bara om utrikespolitik och smider ideligen nya planer. En napoleonsk natur!” Chips är som vanligt gräsänkling och går 2 februari på en fest på Belgrave Square 3 tillsammans med hertigen av Kent. Det blir sent och Chips skriver dagen därpå: ”Today I feel week. I'm too old a bird for these late nights”. Bomber har för övrigt hittats i tunnelbanan och man tror de placerat där av irländska extremister. Dagen därpå, 4 februari, upptäcker Harold Nicolson och hans fru en ny uppfinning: ”V. and I go round to the Beale's where there is a Television Set lent by a local radio merchant. We see a Mickey Mouse, a play and a Gaumont British film. I had always been told that the television could not be received above 25 miles from Alexandra Palace. But the reception was every bit as good as at Selfridge's. Compared with a film, it is a bleary, flickering, dim, unfocused, interruptible thing, the size of a quarto sheet of paper such as this on which I am typing. But as an invention it is tremendous and may alter the whole basis of democracy.”

7 februari skriver Harold Nicolson i brev till sin hustru om hur Chamberlain, ”an astonishing and perplexing old boy”, ställer sig upp i parlamentet och tillkännager både en offensiv och defensiv allians med Frankrike. Bara sådär. Det är den 8 februari och Ciano deltar i planerandet för ett överfall på Albanien: ”alla hövdingar är med oss.” Dagen därpå informeras han om att påven, Pius XI, dött. Mussolini är oberörd men ställer för skams skull in ett regeringsmöte. Efter bifall från serberna i Jugoslavien har man informerat Tyskland om att ”Albanien är bara ännu en italiensk provins”. Enligt vad Ciano säger sig ha hört är kung Zog, som nog anar oråd, alltmer nervös. 12 februari bestämmer sig Mussolini för att gå på påvens begravning 17:e februari. Åter bara för syns skull. Han kommenterar en ”incident” mellan JG och en Frölich: ”Goebbels har fel, inte för att hand våldtog Frölichs fru, utan för att han tillät sig bli örfilad.” Ciano diskuterar ”den judiska frågan” i Nederländerna med landets representant som försöker vara lite aggressiv (”tänka sig nederländare som försöker spela hårda män!”).

Ovan: kung Zog, Albaniens märklige monark 1924 - 39

Chips har varit sjuk i influensa en stor del av februari men mår bättre då hans strålande fru kommer hem den 18:e. Men helt perfekt är det inte för hans del: ”I am ageing: I must write my will; and meanwhile recover my spirits.” Ciano lyssnar på sin svärfar då han lägger ut texten om grannen: ”Italienarna hatar redan Frankrike men Il Duce tänker piska upp detta hat till det extrema under kommande månader. Efter att ha fört krig och besegrat Frankrike ska han visa italienarna hur man sluter en europeisk fred. Han ska inte begära krigsskadestånd utan tänker förstöra allt och jämna många städer med marken!” Det är 20 februari och Chips känner sig sjuk och svimfärdig under en middag med hertigen av Kent men smiter iväg med ursäkten att han måste till parlamentet: ”I watch the PM and others at full vigour at 70, and I weak and tired at 40. It is deplorable.” Ciano noterar att situationen i Katalonien är ”bra” efter att ha Franco ”drastiskt och med möda gjort rent hus”. Även flera italienska kommunister och anarkister har tagits tillfånga: ”Jag informerar Il Duce om detta och han ger order om att de alla ska skjutas med tillägget: Döda män talar inte.” 24 februari är Ciano på väg till Warszawa men stannar i Wien som ”ger ett trött och sömnigt intryck”. Chips deltar 28 februari i en livlig debatt i parlamentet efter att Storbritannien och Frankrike under gårdagen formellt erkände Franco som Spaniens styresman. Han avslutar dagens, och februaris, anteckning med: ”Viva Franco! Viva España!”

Det är 1 mars. Ciano har varit i Warszawa och haft vissa överläggningar med utrikesministern, överste Beck, och besöker nu Krakow: ”Monument och palats, som för polackerna verkar vara så många och så vackra men som i våra ögon inte är särskilt märkvärdiga.” 2 mars är Ciano på hemresa från Polen och då han kommer till Tarvisio i Italien får han höra att kardinal Pacelli blivit vald till ny påve. Han påminner sig om hur han tidigare sagt till sin fru och andra att just denne man, en diplomatisk typ av människa, skulle bli nästa påve och att han även skulle ta sig namnet Pius XII. Det är 5 mars och Chips känner sig sliten men sexig: ”My strength is really failing me. I am so tired sometimes. Yet I must be attractive still as never before have I had so much sexual success as during the past few weeks. I haven't the time to follow it up.” Samma 5 mars står Ciano bredvid då Il Duce talar med Gambara, italiensk representant i Italien. Mussolini förklarar att denne ska tala om för Franco att han själv är kraftigt emot ett återinförande av monarkin i Spanien: ”Återinförandet av monarkin skulle vara liktydligt med att störta Spanien in i ett nytt inbördeskrig inom tre år. Kungen är otroligt diskrediterad och det vänligaste som kan sägas om hans söner är att de är idioter, helt i Englands och Frankrikes sold.”

Det är 9 mars och lite oväntat tar Ciano emot en kroat, markisen av Bombelles, som han tidigare hade träffat på jakt med regenten Paul. Ciano räknar med lite artigt småprat men markisen går rakt på sak och förklarar att han är medlem av kroatiska Ustasja och förklarar att motsättningarna mellan serber och kroater är omöjliga att överbrygga och att kroaterna hålls i moralisk, politisk och ekonomisk träldom. Vid ett krig skulle kroaterna vända vapnen mot serberna. ”Hans idé om Kroatien är ett självständigt kungadöme med en italiensk prins, i synnerhet en som är släkt med kungahuset.” Ciano noterar att markisen inte kommer med frågor utan enbart vill informera honom samt se till att Italien är på vakt mot Belgrad. ”Av självklara skäl yttrade jag mig med försiktighet (…) men förklarade mig beredd att stå i fortsatt kontakt med honom och lyssna på de kroatiska synpunkterna om den politiska situationen förändras.” 12 mars deltar Ciano vid kröningen av påven Pius XII, ”stel som en staty”. 13 mars är Chips bekymrad eftersom två damer hoppat av lagom då han ska ha middag varvid han snabbt får ringa in Jean Norton och Kitty Brownlow. Första middagen med hertigen av Alba som officiell ambassadör. Även hertigparet Kent är där. ”The duchess of Kent did not go to the ladies – how does she manage? All royalties have amazing bladders.”

14 mars blir en mycket kritisk dag i Europa. Ciano får via sin Berlin-ambassadör, Attolico, höra att Tyskland nu planerar att införliva Böhmen med riket, gör Slovakien till en vasallstat och ge Rutenien till ungrarna. Allt detta har Ribbentrop meddelat honom. Ciano blir ganska chockad och inte minst då ”axeln” bara tycks fungera i ena änden. Mussolinis reaktion på nyheterna är ”försiktig”. Även Chips, på sitt håll, börjar ana oråd denna dag: ”There were rumblings at the Foreign Office of renewed trouble in Czechoslovakia. We did not at first take them v seriously; but learned that the Czech government had resigned at that Hitler had summoned the President to Berlin. It looks as if he is going to break the Minich Agreement, and throw Chamberlain over, and become an international gangster.” 15 mars tågar tyskarna onekligen in i Prag och Harold Nicolson får reda på detta via ett telefonsamtal varvid han genast går på ett möte med åsiktsfränder hos en Mark Patrick. Eden förklarar att han ska tala vid nästa sittning i parlamentet. Men vad ska han säga?

Under rubriken ”The Gift of Prophecy” återger Manchester Guardian ett citat från Nicolsons München-tal. I parlamentet ser Chamberlain trött ut, noterar Chips: ”His whole policy of appeasement is in ruins” (…) My poor dearly beloved little Neville. He looked born down (upon) today. (…) A day of shattered hopes.”

Ovan: Tyskarna intar Prag 15 mars 1939.

Ciano sammanfattar sina tankar samtidigt som han även skildrar Mussolinis reaktion denna 15 mars: ”Denna tyska handling förstör i vilket fall in Versaillefredens Tjeckoslovakien utan det Tjeckoslovakien som skapades i München och Wien. Vilket värde kan vi i framtiden ge de deklarationer och löften som rör oss? Det är lönlöst att förneka att allt detta berör och förödmjukar det italienska folket. Det är nödvändigt att ge dem någon satisfaktion och ersättning: Albanien.” Prinsen av Hessen, kungens svärson, kommer med ett meddelande från AH (han fick ofta sådana uppdrag). En rad punkter anförs ”vilka kan duga i Goebbels propaganda men de borde inte använda dem då de talar till oss. Vårt enda brott har varit alltför stor lojalitet mot tyskarna.” En omedveten komik följer efter att prinsen gått och Ciano återvänder till Mussolini: ”Jag fann honom nerstämd och deprimerad över meddelandet som han inte ville lämna till pressen (”italienarna skulle skratta åt mig, varje gång Hitler ockuperar ett land sänder han mig ett meddelande”). Han fortsatte tala om Albanien men har ännu inte bestämt sig.” Det är 16 mars och Albert Speer får lyssna på hur AH berättar att den tjeckiske presidenten, Dr Hacha, dagen innan svimmat under ett av AH:s vredesutbrott och fick återupplivas med en spruta från dr Morrell. Det råder panikstämning i London både 16 och 17 mars. 16 mars förklarar Mussolini för sin svärson att man bör vänta med en invasion av Albanie ifall det skulle skapa en kedjereaktion med ett sönderfallande Jugoslavien och ett självständigt Kroatien: ”Albanien kan vi ta när som helst”. Han vill dock ändå ha en allians med Tyskland trots att han samtidigt talar med Ciano om ”preussisk hegemoni i Europa”.

Det är 17 mars och Chamberlain håller i Birmingham ett tal där han ganska rakt upp och ned berättar om München-överenskommelsen och vad som sades bakom kulisserna, inklusive AH:s svek med ockupationen av Prag. Chips är lojal, som alltid: ”The Country is solidly behind Chamberlain now; criticism is temporarily stilled.” Ciano finner att ”världsläget är väldigt deprimerande”. Till och med Mussolini är, ovanligt nog, orolig och dyster: ”Det var första gången jag sett honom sådan”. Den brittiske ambassadören Christie bsöker Cian och förnekar rykten om jugoslaviska militära operationer vid ungerska gränsen. Ciano förnekar å sin sida ryktena om att Italien skulle vilja anfalla Albanien samt att man skulle vilja påverkas Jugoslaviens sammanhållning på något vis. 18 mars raljerar JG i sin dagbok över Chamberlains tal i Birmingham och över att Daladier bett om halvdiktatoriska fullmakter som svar på vad som skett i Tjeckoslovakien: ”teateråska”. Von Neurath blir utnämnd till ”riksprotektor” i Böhmen och Mähren. Ciano träffar samma dag nye påven i en halvtimme och finner honom lätt att prata med (de känner varandra sedan innan) även om de talar om allvarliga saker. 19 mars förklarar Mussolini för Ciano att det just nu är omöjligt för att lägga fram en allians med Tyskland för det italienska folket: ”Även stenarna skulle vara emot det.” Oron över läget i Kroatien får de båda att besluta sig för att skicka ett telegram till regenten Paul och förklara att man stoppat vidare tysk aktion (vad som nu menas med det, min anmärkning) och att förhandlingarna med den kroatiska oppositionen behöver skyndas på. Italien koncenterar även trupp längs gränsen i Veneto då man är rädd för ett tyskt anfall. Samma dag kallar London och Berlin ömsesidigt hem sina ambassadörer.

Det är 20 mars och president Lebrun med maka kommer till London för inledningen på vad Chips Channon benämner som ”frog week”. 21 mars har JG ett samtal med Hess ”om Ribbentrop... som gör sig illa omtyckt överallt.” 22 mars noterar Chips hur Storbritannien börjat sondera terrängen för olika allianser med de mindre staterna i särskilt östra Europa. Litauen lämnar över Memel till Tyskland efter hot. Galamiddag för Lebruns på kvällen. Samtidigt som Chips sitter av denna middag pågår en hetsig diskussion i Stora rådet i Rom. Inte minst veteranen Balbo säger att ”vi putsar tyskarnas stövlar”. JG skriver i sin dagbok 23 mars om ”fördraget” med Litauen och att folket i Memel är ”förtjusta”. Efter ännu en stöddig bankett på kvällen 23 mars kommer hertigen av Alba hem till Chips om över sherry diskuterar de ett rykten om att Ciano ska ersättas som utrikesminister av Grandi, Italiens ambassadör i London. 25 mars tackar Mussolini nej till en titel från kungen utan att veta vad det ens är för titel. Inför Ciano raljerar han över tanken på att kallas ”furste” eller liknande. Det är 27 mars och JG reflekterar över Polen: ”Polen bereder oss nu svårigheter. Polackerna är och förblir våra fiender även om de av egenintresse gjort oss tjänster i det förgångna.” Samma dag är Madrid på väg att falla och Franco befaller om en allmän offensiv för att avsluta kriget.

Ovan: Franco åser en segerparad i Madrid.

Det är 28 mars och Madrid faller för Francos trupper. Samtidigt pågår förhandlingar (eller snarare ultimatum) med kung Zog av Albanien från italiensk sida men Ciano hoppas förstås att det hela ska stranda. Samma 28 mars talar premiärminister Chamberlain under stort bifall i parlamentet om värnplikt och förberedelser hos territorialtrupperna. På kvällen är Chips på fest hos Jean Norton och blir rätt packad. ”Den gyllene ungdomen” är där. Ciano noterar med viss oro Chamberlains tal samtidigt som förhandlingarna med kung Zog mycket riktigt har strandat. JG noterar 31 mars att överste Beck har flugit till London och sittningar i parlamentet samma dag, skildrar av Harold Nicolson blir dramatisk: ”Down to the House. The PM says he will make a statement shortly before three. The general feeling is that he will announce that if Poland and Rumania are attacked we shall go to war. There is some uneasiness about in the corridors. People fear lest Chamberlain may not stay put. Chamberlain arrives looking gaunt and ill. The skin above his high cheek bones is parchment yellow. He drops wearily into his place. David Margesson proposes the adjournment and the PM rises. He begin by saying that we believe in negotiation and do not trust in rumours. He then gets to the centre of his statement, namely that if Poland is attacked we shall declare war. That is greeted with cheers from every side. He reads his statement very slowly with a bent grey head. It is most impressive.”

Det är 2 april och Chips är inte lika glad över vad Chamberlain sade ett par dagar tidigare: ”Everyone seem happy about our guarantee to Poland; I think its madness.” Ciano reflekterar samma dag över de ”incidenter” som ska skapa krig med Albanien. Han träffar åter den brittiske ambassadören: ”Jag träffade Christie. Jag informerade honom om manövrarna för att skapa en kris mellan oss och Belgrad. Jag försäkrade honom fullständigt om omfattningen av vårt agerande och våra överenskommelser. Det föreföll mig som om han tog emot allt med en anmärkningsvärd dos resignation. När han gick ut sade han: ”Så Zog går alltså samma öde till mötes som Beneš.”” Senare på dagen får Ciano hör att albanska kungaparet fått en son. 3 april reagerar även JG surt över avtalet mellan britter och polacker. Denna dag pågår en hetsig debatt i brittiska parlamentet och Chips tycker att gamle Lloyd George (”father Christmas”) är oförskämd - men han ser pigg ut. I galleriet väntar prins Fritzi som följer med till rökrummet för besökande och Jim Thomas (”som annars inte gillar tyskar”) talar tyska med prinsen. Fritzi ber Chips se till hans intressen om det blir krig eftersom han tänker stanna i Storbritannien om det blir krig. Chips är i sin tur chockad över att se Winston Churchill och Eden en bit bort, församlade kring sovjetiske ambassadören Maiski. Han kör sedan prinsen hem och växlar på vägen ut ett par ord med premiärministern.

Det är 4 april och i RCA Studios i New York spelar Glenn Miller Orchestra in bandledarens egen komposition ”Moonlight Serenade” för skivbolaget Bluebird. Alan Lennox-Boyd kommer denna dag till Chips och berättar att hans bror Donald, i Tyskland, blivit arresterad av Gestapo vilket tredje brodern George ringt och berättat. Han är tydligen anklagad för spioneri och homosexualitet. Efter samtal med Chips skickar Rab Butler 5 april memo till brittisk representant i Frankfurt am Main och man får höra att anklagelsen mot Donald bara gäller homosexualitet och att en rättegång ska genomföras. Överste Beck är nu i London och Chips noterar på kvällen en stor bankett på polska ambassaden. Det är 6 april och Roger Makins, tjänsteman på FO, berättar för Chips att Donald Lennox-Boyd hängt sig i sin cell igår och han måste därefter berätta det för Alan, som är i huset. Han lotsar sin förtvivlade svåger till en pub och vidare hem.

Det är 7 april och Italien invaderar Albanien som i princip inte gör motstånd medan kung Zog och hans familj flyr. Vid lunchtid är Ciano i Tirana och börjar komponera en regering. Chips får givetvis höra om det hela i London (”Et tu, Benito!?”) även om han är upptagen med familjekrisen. Alan Lennox-Boyd har slagit i sin gamla mor att broderna har ”dött för sitt land”. Ciano, åter i Tirana via flyg 8 april, ser till att frige fångar och distribuera lite pengar till de fattigaste. Han noterar att albanska soldater redan återvänt till barackerna eller rentav gått hem, enligt vad han får höra. 9 april reflekterar så Chips om invasionen: ”Why shouldn't Italy take Albania, a bandit-infested little country anyway?” Även JG noterar torrt och likgiltigt invasionen i sin dagbok denna dag. Det finns dock en sak i hela denna storpolitiska händelsekedja som 11 april irriterar Chips: ”What is so annoying is that the Churchills and the Coopers are proven half right!” samma 11 april är personer kring Harold Nicolson rent ut förbannade: ”Harold Macmillan is enraged that Chamberlain should remain on. He thinks that all we Edenites have been too soft and gentlemanlike. That we should ha ve clamoured for Chamberlain's removal. That no man in history has made such persistent and bone-headed mistakes, and that we still go on pretending that all is well.” 12 april är Chips i sin tur rasande på svåger Alan eftersom denne lämnat den nu gravida Patsy i Frankfurt för att frakta hem Donalds aska (tyskarna hade redan kremerat honom) medan han åker tillbaka via Oostende. Tillråga på allt rotar Randolp Churchill i historien i sina skvallerspalter och i London talas om att Donald ”fått stryk” av nazister. Chips tankar om den yngre Churchill är inte exakt kärleksfulla: ”Randolph ought to be hamstrung (…) I will do him in eventually.” Ciano står samma dag på balkongen på Italiens ambassad i Tirana och talar till folket. Man har just med acklamation dragit igenom beslutet om att göra Victor Emmanuel till kung av Albanien. Ciano noterar att några studenter bara motvilligt gör romerska hälsningar och några personer gråter: ”Det självständiga albanien finns inte längre”.

Ovan: Modell av Germania, Tysklands tänkta nya huvudstad

Det är 14 april och Ciano tar emot Göring som dagen därpå överlägger med Mussolini. 16 april erbjuder en håglös albansk delegation kronan till den lille kungen. 19 april noterar JG irriterad i sin dagbok att den utländska pressen hetsar: ”Aldrig någonsin har folket var så lyckligt och upprymt som i dessa dagar....” Formellt påbörjas bygget av den nya tyska huvudstaden, Germania, idag. Dagen därpå firas AH:s födelsedag med pompa och stå. Samma 20 april träffar Ciano den ungerske utrikesministern, István Csáky, att AH är galen: ”Jag såg det på hans ögon”. Det är 26 april i London och då Chips går till parlamentet skriker tidningsrubrikerna ”Conscription!” En hetsig debatt om budgeten följer och några röster i parlamentet ropar ”avgå!” till Chamberlain som dock efteråt, på sitt rum, säger till Chips att ”det gick bra, tyckte jag”. 28 april tror sig Chips ha upptäckt en komplott på UD (Vansittar, med flera) för att få bort Chamberlain och (troligen) få in Churchill. Chips lyssnar på AH:s tal och håller med honom om det mesta. ”Måttfull i tonen mot England”. Därefter far han till Kelvedon för lite lugn och ro. Även Ciano hör talet: ”Führern har hållit sitt tal. Det varade i exakt två timmar och tjugo minuter; att vara kortfattad kan inte påstås vara denne mans främsta egenskap.” Det är 29 april och Harold Nicolson läser, eller försöker läsa: ”I feel pretty glum and devote myself to reviewing. There is Joyce's Finnegans Wake. I try very hard indeed to understand that book but fail completely. It is almost impossible to decipher, and when one or two lines of understanding emerge like telegraph poles above a flood, they are at once countered by other poles going in the opposite direction. I see that at the back of it all there is some allegory turning around the Tristan saga. But the research involved in working out this loose mosaic is greater than any ordinary reader can possibly undertake. I truly believe that Joyce has this time gone too far in breaking all communication between himself and his reader. It is a very selfish book.”