Die Geächteten

 

Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "Die Geächteten" (1930) av Ernst von Salomon. Det är en ganska anmärkningsvärd och även lömsk bok som tog mig lite tid att läsa då den är skriven på en tyska som är både ålderdomlig och ibland även särpräglad rent stilistiskt (vilket von Salomons engelske översättare påpekar i en text jag kom över). 

Ernst von Salomon (1902 - 72) var en ung officerskadett i norra Tyskland, kommen ur en adelsfamilj, som trots krig såg fram emot en evigt gyllene eftermiddag såsom tillhörande landets ledande skikt. Allt detta faller samman i bokens första kapitel som utspelar sig den kaotiska novembermånaden 1918. Von Salomon ser hur matroser tar över staden. han får stryk då han försöker hindra en mobb från att slita av honom epåletterna, monarkin faller och revolutionen är ett faktum. 

Efter en tid i sin hemstad, då han i en laddad scen ser de utmattade och slitna frontsoldaterna återvända, tar han värvning i en frikår och får därefter uppleva en rad nyckelhändelser under den första efterkrigstiden. Han är med vid julstriderna utanför kejserliga slottet i december 1918, han är med och slår ner spartakistupproret i januari 1919, han skyddar parlamentet i Weimar i februari 1919. Därefter tillbringar han större delen av året i Baltikum där han och hans förband strider med olika baltiska trupper men även med bolsjeviker. Till sist måste dock hans trupp återvända till Tyskland. 

Han deltar sedan även i Kapp-kuppen i Berlin i mars 1920 men sedan han med nöd och näppe kommit undan en uppretad folkmassa då kuppen slås ner går livet in i ett lugnare tempo och han har vanliga jobb. Dock deltar han våren 1921 i strider i det av det återuppståndna Polen hotade Oberschlesien. Efter att ha säkrat en del av denna del av landet jobbar han på växlingskontor och han försnillar en del av pengarna för att ge dem till underjordisk högerextrem verksamhet. 

Kulmen i denna politiska terrorverksamhet blir när von Salomon, precis efter att han försökt döda en förrädisk vän i truppen, lite på avstånd tar del i mordet på utrikesminister Walther Rathenau 24 juni 1922. Von Salomon ordnar en flyktbil och ser vännerna Kern och Fisher och en tredje man, chauffören, köra iväg mot mordplatsen, Troligen lämnar han själv platsen då han inte på något vis skriver att han skulle ha sett mordet vilket istället återges via ögonvittnen och via tidningsreferat. 

Medan vännerna som utförde dådet dödas av polisen blir von Salomon efter en feberaktig och irrande resa genom Tyskland gripen av polis och får fem år i tukthus. Hans lidande och tristess i fängelset skildras därefter i bokens tredje del. Detta är en mycket spännande och, trots språket, ganska lättläst bok men den är givetvis lömsk. Precis som "Lolita" får en av ibland tycka synd om förövaren Humbert, som är den som berättar, så kan man även tycka synd om von Salomon och hans vänner trots att dessa alltså ägnar sig åt högerextrem terrorverksamhet och tidigare deltagit i blodiga krig. Den unge mannens världsbild är ganska svartvit och han själv och hans vänner skildras som rakryggade och tappra patrioter, beredda till vilken uppoffring som helst då allt faller sönder omkring dem. 

Det finns några minnesvärda stycken där han och den blivande mördaren Kern argumenterar och för en rent intellektuell diskussion kring sina mål och kring meningen i vad de gör. Kern beskriver sig själv som en levande död sedan 9 november 1918 och då han står i stånd att skjuta Rathenau, som han på många vis beundrar, säger han "Jag är glad att jag har allt bakom mig", kanske en föraning om att han inte kommer att leva mer. Just denna skildring är laddad och gripande vad man sedan än må tänka om förövarna i övrigt. Von Salomon, som senare kom att bli storsäljande författare långt in i efterkrigstiden, skriver rappt och kom på äldre dagar även att författa rena underhållningsromaner. Det ska givetvis sägas att denna bok är presenterad som roman och inte memoarbok. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Belgiens brutale kung Leopold II, av Madame de Villeparisis beskriven som blyg men intagande. 

På sidan 276 - 90 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskrivs hur Bloch några dagar senare åter besöker Madame de Villeparisis. Man diskuterar Belgien apropå en pjäs som Bloch vill sätta upp. Saint-Loups mor, grevinnan de Marsantes, anländer. Hennes personlighet beskrivs ingående. De närvarande aristokraterna diskuterar, apropå att Madame Swann är på ingång, judarna. Saint-Loup själv anländer följd av en tysk furste. Berättaren får konversera hertiginnan de Guermantes något. Därefter en utvikning om den tyske furstens önskan att ingå i en fransk akademi och om hur han försökt få de Norpois att hjälpa honom. En utvikning i utvikningen följer angående diplomatins språk, i och med att både de Norpois och den tyske fursten har varit diplomater. 

Blod eld död

 Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Blod Eld Död" (2011) av Ike Johanesson och Jon Jefferson Klingberg. Jag fick den då ganska nyutkomna boken i julklapp av min syster och detta är väl tredje eller fjärde gången som jag läser den. Två personer som var med när svensk hårdrock gick in i överfart och blev verkligt intressant, även på det internationella planet, sammanställer en inte komplett historia över svensk hårdrock men dock en historia med fokus på stilbildarna och de som på ett eller annat vis förnyat svensk hårdrock. Berättelsen börjar med tillbakablickar till sjuttiotalet med rökiga band som November och det första verkliga Heavy Metal-bandet i Sverige, Heavy Load. Det blir den obligatoriska utflykten till Upplands Väsby med namn som Europe, Yngwie Malmsteen och Candlemass. Pappan till Quorthon i Bathory berättar rörande om sin son, en av stilbildarna inom Black Metal och vi möter den inte fullt friske Pelle "Dead" Ohlin, får följa dödsmetallens utveckling samt får vissa specialkapitel med olika teman såsom metal och media, kvinnor inom metal och så vidare. Vissa av de personer läsaren möter är vanliga och trevliga människor, andra är inte helt friska och en minoritet är rent ut sagt motbjudande i sin livsstil och/eller människosyn. Det är dock en verkligt intressant resa och även om boken slutar precis i början av tiotalet kan den som så önskar komplettera den med TV-serien "Hård rock på export" som delvis överlappar denna bok men även mer än väl fortsätter där den slutade. En genomarbetad bok om när svensk rockmusik för första gången kom att aktivt bidra till utvecklandet av nya stilar och med dödsmetal, doom metal och black metal. Mycket läsvärd och då inte bara för hårdrockaren. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Major Esterhazy (1847 - 1923), huvudperson i Dreyfus-affären och den egentlige spionen. 

På sidan 247 - 276 i tredje delen, "Kring Guermantes", försöker berättaren förmå Norpois att hjälpa dennes far in i franska akademin. Makarna de Guermantes talar om mesallianser, om Saint-Loups kärlek till Rachel då herrens nåd och jämför denna (till den förras nackdel) med Swanns kärlek till Odette. Hertiginnan de Guermantes pratar om Madamde de Cambremer som hon jämför med en kohjord. Norpois och Bloch diskuterar Dreyfus-affären och något av Blochs agerande under exempelvis rättegången mot Zola återges. Hertigen kommenterar affären och hela sällskapet uttalar sig förklenande och raljerande om Dreyfus-anhängarna. Norpois och Bloch diskuterar vidare även om den förre börjar tröttna något. Man diskuterar en bal hos furstinnan de Sagan och Bloch märker av en viss kyla i sällskapet i sin egenskap av jude och dreyfusard. Han tar ett något pinsamt avsked av värdinnan, Madame de Villeparisis. 

The Rush for the Spoil

 

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Rush for the Spoil" (1872) av Emile Zola. Boken är på engelska även känd som "The Kill" och franska originaltiteln "La Curée" syftar tydligen på den bit av ett jaktbyte som slängs till hundarna efter jakten. Kanske skulle en lämplig svensk titel kunna vara "huggsexan?" Boken är den andra i släktkrönikan Rougon-Macquart men bör läsas som den tredje (med "Hans excellens Eugene Rougon" som volymen innan). Boken skildrar en förfallen familj i samhällets övre skikt under ungefärligt 1850-tal. Vi möter Aristide Rougon, bror till Eugene, som tagit sig efternamnet Saccard. Kommen till Paris får han viss hjälp av sin bror som uppmuntrar honom att ta ett nytt efternamn så att svågerpolitiken i vissa lägen inte ska bli för uppenbar. Aristide gifter sig och får en son, Maxime, men hans hustru dör senare i sjukdom. Inte länge efter hennes död ordnar hans företagsamma syster Sidonie så att han gifter sig med den mycket yngre Renée, bara några år äldre än sin styvson Maxime. Den firade men uttråkade societetsskönheten Renée kommer med tiden att förälska sig i Maxime vilket går konsekvenser. Det är oklart hur mycket den ganska förfallne Aristide begriper av vad som sker kring honom. Zola, då en fattig journalist, lade ned mycket efterforskning på bokens miljöer och den ansågs av många kritiker som en lysande beskrivning av de nyrika under andra kejsardömet, deras maner och deras livsstil. Boken kan stundtals vara väldigt detaljeras men är också spännande och handlingen leder till sist till en urladdning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Hatt på golvet

På sidan 233 - 47 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar Madame de Villeparisis Bergottes vanor. Därefter anländer flera av hennes släktingar, däribland Baron de Charlus, och ställer sina hattar på golvet varvid en diskussion om detta nya bruk följer. Baronen kommer med en del lustigheter. D'Argencourt och Legrandin diskuterar konst och en allmän diskussion om blommor inom konsten följer. Berättaren iakttar hur Madame de Villeparisis beter sig något olika mot sina gäster i fråga om älskvärdhet då hon är mer vänlig mot gästerna än mot sina släktingar och sin gamle vän de Norpois. Bloch slår ut en vas men värdinnan hanterar detta diskret. Bloch är överlag pinsam och berättar om hur imponerad han blev av ett möte med Sir Rufus Israëls, av den närvarande societeten blott betraktad som en utländsk uppkomling. Värdinnan presenterar de Norpois för Bloch, vilken vill diskutera Dreyfusaffären. De Norpois konverserar berättaren något. Därefter anländer hertig de Guermantes och skrider genom hopen medan han hälsar till höger och till vänster. 

Pluras spanska kokbok

 

Den fyrtiofemte koken som jag har läst ut i år är "Pluras spanska kokbok" (2011) av Plura Jonsson, med flera. Precis som hans första kokbok, "Pluras kokbok", är det en underhållning framställning av matresor till olika ställen med olika recept till följd. Det råder ingen tvekan om att Plura älskar det spanska köket och han skriver om det med samma passion som Ulf Lundell skriver om... ja, livet? Det recept från Mallorca och Barcelona men även hopkok av spanskt och svenskt som han själv satt ihop hemma i Stockholm. Jag kan säkert tänka mig att testa några av recepten men det gäller förstås att få tag i en del ovanliga ingredienser. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Marie Antoinette och hennes frisyr. 

På sidan 213 – 33 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, möter vi vad författaren kallar "de tre fallna gracerna", Madame de Villeparis och två andra damer, vars sociala liv deklasserats även om de har en och annan rik släkting som på nåder besöker deras salong. En av de två andra damerna, med frisyr á a Marie Antoinette, dyker upp i Madame de Villeparisis salong och berättaren gör en liten utläggning om damernas umgänge och deras rykte. Madame de Villeparisis talar om franska kungahusets "mesallians", då man gifte in en de Medici. Vidare ger hon en anekdot om ett besök av Liszt, "även om han redan då gick i barndom". Hertiginnan de Guermantes anländer och viss konversation förs med henne. Berättaren hälsar på en högdragen Legrandin. Författaren G anländer och hertiginnan de Guermantes diskuterar med denne och andra Bergotte.

Glöm mig

 

Den fyrtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Glöm mig" (2016) av Alex Schulman. Boken är en skildring av författarens relation till sin mor under hennes sista tid i livet. Det blir en öppen och smärtsam skildring av en relation som förtvinat då moderns alkoholmissbruk, som ingen i familjen någonsin har talat om, blivit allt värre under åren. Då boken börjar försöker bröderna Schulman få in sin åldriga mor på avgiftning. Allt som allt en väldigt stark roman. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 200 - 213 i tredje delen, ”Kring Guermantes” skildras Madame de Villeparisis ställning i societeten och hennes umgänge. Senare berättar hon för berättaren anekdoter från förr och de personer som nu umgås i hennes salonger kommenteras helt kort liksom även hennes memoarer.  

Preussiska anarkister

 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Preussiska anarkister" (1997, min bok en andrautgåva från 2016) av Carl-Göran Heidegren. Det är en bitvis väldigt teoretisk och en smula torr bok som skildrar författaren och filosofen Ernst Jünger och dennes bror Friedrich Georg samt deras krets i Berlin under framför allt åren 1929 - 34 (med snabba blickar tillbaka och framåt i tiden). Resonemangen kring Jüngers något förvirrade och ofta motsägelsefulla filosofi är utförliga och vissa lägen vet jag inte ens hur man ska placera honom på den politiska skalan även om han ofta, lite slappt, benämns som "högerextrem". Det nämns dock att Jünger dock mest hade roligt åt nazisterrna, i hans förfinade ögon ett gäng skränande tölpar. Jüngers mest politiska period skulle även komma att mildras av synnerligen vederkvickande vistelse i Norge sommaren 1935, en resa som påverkade honom djupt. Utöver Jünger presenteras även ytterligare personer i hans krets och mycket är rimligen mest för de specialintresserade. Dock ganska fascinerande läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Statler och Waldorf, varje scenaktörs mardröm att ha i publiken. 

Berättaren fortsätter reflektera kring skådespelare och ser därefter hur Rachel med hjälp av vänner i publiken saboterar ett framträdande av en kvinna som hon avskyr. Efter det råkar Saint-Loup och Rachel i dispyt då hon (enligt Saint-Loup) överdrivet berömmer en dansare. Saint-Loup ber en journalist släcka en cigarr som irriterar berättaren och när denne vägrar så ger Saint-Loup honom en örfil. Han och Rachel skiljs åt under upprörda former och när berättaren och Saint-Loup går hemåt närmar sig en man med sjaskigt yttre Saint-Loup varvid han klår upp denne. Han uppger senare för berättaren att mannen hade försökt antasta honom. 

Clownen Jac

 

Jag avslutar nu mitt väldiga Hjalmar Bergman-projekt med de fyra sista böckerna ur hans "Samlade skrifter" som jag har läst. 

Den fyrtionde boken som jag har läst ut i är är "Kåserier och kritiker" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är då ett antal lärda essäer om lite av varje. Här återfinns mycket roligt om Italien, historiska essäer om påvarna, Machiavelli, lite om teater och konst samt inte minst den självbiografiska essän "Örebrobekanta och bekanta örebroare", vilken Bergman skrev för Svenska turistföreningens årsbok 1930. Här återfinns även det föredrag Bergman höll för Stockholms judiska församling angående den förment antisemitiska pjäsen "Patrasket". 

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Radiodramatik/Ett proverb/Ett festspel" (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är pjäser skrivna för radion och inte hans mer betydande skapelser. I "Dans" återfinns dock gamle favoriten Ludwig von Battwyhl och hans fru Katja. "Ett festspel" skrev Bergman till Stockholmsutställningen 1930 men verket refuserades. Jag kan förstå varför då det troligen var lite för groteskt. 

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är "Noveller" 1921 - 30" (1956) av Hjalmar Bergman. Som titeln avslöjar är det en sammanställning av samtliga noveller som författare strödde omkring sig i olika tidningar och tidskrifter under den aktuella perioden. Här återfinns givetvis berättelser med italienska motiv men även en del från Wadköping där berömda namn som von Battwyhl, Arnfelt och Bourmaister fladdrar förbi. Mest minnesvärd är kanske "En prins går ombord" i vilken Bergman i en slags alternativ verklighet skapat ett Böhmen som ligger vid kusten(!) och där en fiktiv kungafamilj just blivit avsatt (i verkligheten styrdes Böhmen till 1918 av ätten Habsburg). Kungafamiljen skäms så för sin förfallne och gravt alkoholiserade ex-kronprins så att denne skickas på en "vetenskaplig expedition" till Sydamerika. Innan dess håller dock ex-kronprinsen ett väldigt bergmanskt tal om de levande döda och de är på så vis en minnesvärd novell. 

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Clownen Jac" (1930, här i en tryckning från 1952 med novellen "Den andre" som inledning). Novellen är från 1928 och skildrar clownen Jac på ett slags finare vilohem som han besöker för överansträngning. En påträngande amerikanska vill försöka få honom att skratta och tar med honom på biofilmer med honom själv eftersom hon inte vet vem han är då han uppträder under sitt vanliga namn, Jonathan Borck. Själva romanen "Clownen Jac" ses som ett av Bergmans mest betydande verk och gick som radioföljetong innan verket gavs ut i bokform 27 november 1930. Bergman dog en dryg månad senare, 1 januari 1931. Här möter vi alltså Jonathan Borck från "Farmor och vår herre" (1921), särlingen som rymmer hemifrån och senare blir uppburen clown i USA under artistnamnet Jac Tracbac. När romanen börjar har det gått några år och farmor är död sedan närmare 20 år. Ett kusinbarn till Jac, Benjamin Borck, förmår sin morbror, patron Längsäll, att finansiera en resa till USA där han planerar att pröva lyckan och även söka upp sin kände släkting. Innan dess får läsaren via patron Längsäll lite av en resumé. Efter diverse vedermödor träffar Benjamin också Jac och tas frikostigt emot av den generöse men slutne och egenartade artisten. Benjamin möter det egendomliga menageri som huserar i clownens närmast labyrintartade bungalow, där ibland hans ex-fru Siv, sekreteraren Abel Rush (egentligen Gavenstein, son till den judiske antikvitetshandlare som Nathan Borck bestal i "Farmor och vår herre") samt en före detta löjtnant från Österrike-Ungern och därutöver en tjänarstab. Frekventa besökare är medlemmar av Tracbac-syndikatet, de personer som sköter den opraktiske Jacs affärsimperium. Efter en tid avslöjar Jac för sin släkting en djupt förborgad hemlighet och sänder honom även på ett uppdrag till Sverige som kommer att påverka många människors liv. Parallellt med detta får läsaren följa turerna kring förberedelsen av ännu en lukrativ cirkusturné men denna gång kommer Jac, i vad som kanske blir hans avsked, att ge publiken något helt annat än vad den har vant sig vid. Allt som allt en mycket stark roman om artistens villkor och om en krass kommersialism som är än mer aktuell idag. Bergman, som endast en kort tid vistades i Hollywood 1924, skildrar insiktsfullt hur en framgångsrik person kan bli fånge i sin egen bur allteftersom fler och fler personer också blir beroende av artisten ifråga. 

Och härmed avslutar jag mitt Hjalmar Bergman-projekt. 

Och så... dagens Proust!

Interiör från Le Grand Véfour (öppnad 1784) som blev en av Paris mest betydande restauranger under 1800-talet. 

På sidan 179 - 188 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras berättarens fortsatta diskussioner med Saint-Loup och hans älskarinna. Det framkommer att de båda ofta grälar och att familjens middagar kan bli pinsamma. Man går på restaurang och träffar på hovmästaren Aimé. Saint-Loups morbror, baron de Charlus, stannar utanför och söker sin släkting men på Saint-Loups uppmaning ljuger personalen för denne som far vidare. Berättarens slås av Rachels goda konversation och senare sitter de i ett enskilt rum och dricker champagne.