The Rush for the Spoil

 

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "The Rush for the Spoil" (1872) av Emile Zola. Boken är på engelska även känd som "The Kill" och franska originaltiteln "La Curée" syftar tydligen på den bit av ett jaktbyte som slängs till hundarna efter jakten. Kanske skulle en lämplig svensk titel kunna vara "huggsexan?" Boken är den andra i släktkrönikan Rougon-Macquart men bör läsas som den tredje (med "Hans excellens Eugene Rougon" som volymen innan). Boken skildrar en förfallen familj i samhällets övre skikt under ungefärligt 1850-tal. Vi möter Aristide Rougon, bror till Eugene, som tagit sig efternamnet Saccard. Kommen till Paris får han viss hjälp av sin bror som uppmuntrar honom att ta ett nytt efternamn så att svågerpolitiken i vissa lägen inte ska bli för uppenbar. Aristide gifter sig och får en son, Maxime, men hans hustru dör senare i sjukdom. Inte länge efter hennes död ordnar hans företagsamma syster Sidonie så att han gifter sig med den mycket yngre Renée, bara några år äldre än sin styvson Maxime. Den firade men uttråkade societetsskönheten Renée kommer med tiden att förälska sig i Maxime vilket går konsekvenser. Det är oklart hur mycket den ganska förfallne Aristide begriper av vad som sker kring honom. Zola, då en fattig journalist, lade ned mycket efterforskning på bokens miljöer och den ansågs av många kritiker som en lysande beskrivning av de nyrika under andra kejsardömet, deras maner och deras livsstil. Boken kan stundtals vara väldigt detaljeras men är också spännande och handlingen leder till sist till en urladdning. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Hatt på golvet

På sidan 233 - 47 i tredje delen, "Kring Guermantes", diskuterar Madame de Villeparisis Bergottes vanor. Därefter anländer flera av hennes släktingar, däribland Baron de Charlus, och ställer sina hattar på golvet varvid en diskussion om detta nya bruk följer. Baronen kommer med en del lustigheter. D'Argencourt och Legrandin diskuterar konst och en allmän diskussion om blommor inom konsten följer. Berättaren iakttar hur Madame de Villeparisis beter sig något olika mot sina gäster i fråga om älskvärdhet då hon är mer vänlig mot gästerna än mot sina släktingar och sin gamle vän de Norpois. Bloch slår ut en vas men värdinnan hanterar detta diskret. Bloch är överlag pinsam och berättar om hur imponerad han blev av ett möte med Sir Rufus Israëls, av den närvarande societeten blott betraktad som en utländsk uppkomling. Värdinnan presenterar de Norpois för Bloch, vilken vill diskutera Dreyfusaffären. De Norpois konverserar berättaren något. Därefter anländer hertig de Guermantes och skrider genom hopen medan han hälsar till höger och till vänster.