Ring for Jeeves!

Den åttiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Ring for Jeeves” (1953) av P G Wodehouse. Som titeln röjer är det en Jeeves-roman men utan Bertie Wooster. Romanen är även lite ovanlig då den i grunden är en social kommentar, om än i humorns form. Det är tidigt 50-tal och en del av den brittiska aristokratin har inte längre råd med sina stora hus (som det var i verkligheten vid denna tid). Jeeves kommenterar att ”vi lever nu i välfärdsstaten där alla är fattiga” (d.v.s. överklassen). Bertie har satt sig själv i en skola för att lära sig hushållsarbete, bara utifall att, och Jeeves tjänar under tiden hos Berties vän Bill Belfry alias Lord Rowcester. Titeln och ett alltmer förfallet gods är dock vad denne ädling har kvar och Jeeves måste därvidlag komma på fiffiga sätt för lorden att tjäna pengar så att han åtminstone kan gifta sig med sin älskade Jill. I bakgrunden finns även den rika amerikanska Mrs Spottsworth, spekulant på egendomen, och den koloniale kapten Biggett, i hemlighet djupt förälskad i amerikanskan. Det blir som så ofta en rad förvecklingar som Jeeves måste reda ut och det mesta slutar bra. Dock ändå en viss förnyelse och inte riktigt lika mycket av ”godsbuskis” som vissa tidigare verk.

The Mating Season

 Den åttioandra boken som jag har läst ut i år är "The Mating Season" (1949) av P G Wodehouse. Möjligen finner jag den lite svagare än de föregående eller så beror det mest på att den känns som en variant av de tidigare romanerna. Bertie hamnar åter på ett gods och måste reda ut sina vänners trassliga kärleksliv med brutna och återupptagna förlovningar. Det är åter folk som "Gussie" Fink-Nottle och Madeleine Bassett, med flera, som står i centrum för dessa hans ansträngningar. Scenen där Bertie, som låtsas vara Gussie, blir packad på portvin med sin värd Haddock är dock rolig. I synnerhet som där finns flera bistra fastrar eller mostrar som inte uppskattar när deras syskonbarn plötsligt står på matsalsbordet och utstöter jaktrop. Lite rock'n'roll för att vara Wodehouse ändå. 

Åminne

 Den åttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Åminne" (1970) av Sven Delblanc. Boken utgör den första i den svit som kom att bli till den omåttligt populära TV-serien "Hedebyborna" (kanske den bästa svenska TV-serie som gjorts enligt min åsikt). Berättelsen utspelar sig i den sörmländska orten Hedeby den skickelsedigra sommaren 1937. En av traktens två adelsmän, baron Urse, har redan bränt ner sitt eget slott för försäkringspengar men går trots det mot ekonomisk ruin då hans bruk inte bär sig. I ett något desperat försök att vara folklig tränger sig baronen in som försteman på flotten vid den årliga årensningen, ett oerhört traditionsbrott. Samtidigt kommer dock även en av ortens ökända fyllon och dagdrivare, Sixten Svensson, med på flotten tillsammans med unge drängen Erik. Som reserv utses, ännu en oerhörd händelse, den föraktade Nikodemus vilken bor på nåder i handlarens butik mot att denne får utnyttja Nikodemus hustru sexuellt. I detta myller av personer möter vi även den djupt religiöse men döende Abraham Styf och hans tålmodiga hustru Karolina, dottern Signe (olyckligtvis gift med slarvern Svensson), Signes ödesdigert vackra dotter Märta och många fler. Återkommande inslag är då ortens ganska alkoholiserade fjärdingsman ska försöka häkta handlaren för olaga pilsnerförsäljning men varje gång sups ner av handlaren och fraktas hem på kärra av den kuschade handlarsonen Rulle medan ortens barn och "tok-Harry" följer med som åskådare. Berättare är en viss Axel Weber (kraftigt nedtonad i tv-serien), en av "svenskamerikanarens" barn med hjälp av den oförglömlige "Mon cousin", Carl Sebastian Urse, vilken är baronens oäkta släkting. Tonen är långt mörkare och grymmare än i TV-serien men även här finns en hel del humor och värme. Allt som allt en oförglömlig och episk berättelse som jag varmt rekommenderar till alla och envar. 

Från Stora gatan 51 till Hog Farm

 Den åttionde boken som jag har läst ut i år är "Från Stora gatan 51 till Hog Farm" (2013) av Pugh Rogefeldt. Denna bok fick jag i julklapp av min syster då den var ny och nu ville jag friska upp minnet lite så det blev en omläsning. Boken skildrar Pughs barndom men framför allt de tidiga åren, från debutskivan "Ja dä ä dä!" 1969 fram till det mer breda genombrottet med skivan "Bolla och rulla" 1974. Ibland kan det väl bli lite skissartat och då det även är många bilder läser man denna bok på nolltid. Pugh är dock väldigt underhållande och blir väl än mer självironisk då han ser tillbaka på de där åren. Inga skandaler, precis, eftersom han i grunden var en ganska städad person men det är mycket om turnéer och skivinspelningar, med mera. Skada att han aldrig han skriva om sina senare år men vi får nöja oss de år som nog ändå intresserar de flesta av hans äldre fans. 

Put out more flags

 Den sjuttionionde boken som jag har läst ut i år är ”Put out More Flags” (1942) av Evelyn Waugh. Detta är den sista av hans tidiga komedier vilket förstås beror på att andra världskriget bröt av hans utvecklingslinje (liksom många andras). Waugh samlar dock gamla figurer som Basil Seal, Angela Syme, Peter Pastmaster och makarna Trumpington. Med flera. Intressant är att romanen kom ut medan kriget pågick och skildrar den tidigare, och för Storbritannien mer idylliska, tiden av kriget. Flera av huvudpersonerna drar inte ens ut i kriget utan valsar mest runt i krigsmaskinen. Basil Seal försöker exempelvis dumpa av de tre hemska syskonen Connolly hos någon som vill ta emot dem och utvecklar snart en metod som ger honom löpande inkomster. Trots allvaret dock en mycket roande roman även om Waugh därefter aldrig återvände till denna värld, som dött i och med kriget.

Scoop

Den sjuttioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Scoop” (1938) av Evelyn Waugh. William Boot är en tillbakadragen författare, bosatt med sin excentriska släkt på ett gods, vilken skriver smala böcker som mer uppskattas av kritiker än av den breda publiken. Denne blandas ihop med den hårdkokte journalisten John Booth, anställd i samma koncern, och vips skickas William iväg för att bevaka inbördeskriget i den afrikanska republiken Ishmaelia. Tillsammans med en drös övriga journalister har han till en början svårt att ens hitta något inbördeskrig men får hjälp av den inte helt pålitliga tyskan (om hon nu är det) Kätchen och av sin egen fantasi. Under sin vistelse i Ishamelias huvudstad träffar han även en rad andra excentriska personer och en del komiska turer följer samtidigt som journalisten John Boot sitter hemma i London och undrar varför ingen bett honom bevaka kriget. Underhållande och tydligen en roman som har uppskattats av journalister.

A Handful of Dust

 Den sjuttiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”A Handful of Dust” (1934) av Evelyn Waugh. Romanen skildras adelsmannen Anthony Last och hans kamp för att hålla sin egendom Hetton, ett nygotiskt åbäke, i ordning. På egendomen finns även hans hustru Brenda och sonen John Andrew. Ett besök från en ovälkommen gäst som dykt upp närmast av misstag, John Beaver, sätter ett händelseförlopp i rullning och en tragisk men slumpartad händelse skyndar på utvecklingen ytterligare. Det är en roman proppfull med hyggligt osympatiska människor. Tony Last är en tråkmåns och på sitt eget viss självupptagen, hustrun Brenda är egoistisk och i grunden ganska ytlig. Beaver är en snyltare. Slutet blir dock synnerligen grymt för åtminstone en av nyckelpersonerna, utan att avslöja för mycket. En underhållande men också tragisk roman.