Ein möglichst intensives leben

 Den sjuttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Ein möglichst intensives leben" (2018) av Lion Feuchtwanger. Detta är dock ingen traditionell roman utan de dagböcker som Feuchtwanger skrev 1906 - 40 (vissa år saknas) och som han gömde på 50-talet hos sin sekreterare varefter de upptäcktes först på 90-talet utan att någon kände till deras existens. Böckerna var därtill skrivna med en avsiktligt kryptisk handstil så detta var inte någon "verk för eftervärlden" som Feuchtwanger hade velat se utgivet. Tvärtom visas han upp i all sin skröplighet (ibland motbjudande äcklighet) även om han samtidigt också är en närmast övermänsklig handlingsmänniska med energi till tusen. Tidigt i dagboken skriver han också att han "vill leva ett så intensivt liv som möjligt" och det gör han i mångt och mycket. Feuchtwanger växte upp som ett av nio syskon i ett fromt judiskt hem och lärde sig bland annat hebreiska. Hans föräldrar hade dock blivit chockerade om de vetat hur deras äldste son skulle komma att leva sitt liv. Om jag ska förenkla så skriver Feuchtwanger nästan bara om tre saker: sina verk, sitt sexliv och pengar. Däremellan slinker de även sin saker som vad han läst och vilka personer han träffar (då menar jag den grupp som inte består av kvinnor han försöker få i säng eller lyckas få i säng). Det är ett evigt arbetande och ständiga förhandlingar med förläggare i en rad länder sedan han fått sitt genombrott kring 1927 med "Jud Süss". Feuchtwanger tycks ha haft god överblick över sina affärer och verkar inte lättlurad. Samtidigt ägnar han sig åt en rastlös jakt på kvinnor vare sig det är prostituerade, tillfälliga kontakter (han fäller ett stort antal av sina manliga vänners fruar) eller mer långvariga relationer. Hustrun teg och led samtidigt som makarna "Strindbergade" och skrek, grälade och hade vild sex. Dock blir det råa språket ibland monotont. En dag i hans liv kan ibland avslutas i stil med "Två horor. Knullade båda" och bristen på finess, eller humor och självironi, är påtaglig. Dock förefaller han ärlig i dagboken och nämner även ganska låga sidor av sig själv. Allt som allt ändå ett fascinerande levnadsöde väl värt att bekanta sig med. Och en mer en god författare.