Neu Klang

 Den åttionionde boken som jag har läst ut i år är "Neu Klang" (2024) av Christoph Dallach. Verket, skrivet under många år (med tanke på att flera av de medverkande varit döda i flera år då boken publicerades trots att Dallach i förordet skriver att allt bygger på intervjuer som han själv gjort) är till 100 % en så kallad "muntlig historia" där nyckelpersoner berättar om den tyska musikscenen under främst första halvan av 70-talet. Detta var den period då tysk musik, i kölvattnet av 68-rörelsen, genomgick en förvandling. För tyska ungdomar fanns först och främst angloamerikanska akter och på hemmaplan hurtig schlagermusik som de medverkande mest skämdes över. Vi får här följa personer ur den tyska frijazzen men även människor skolade i den modernistiska klassiska traditionen (Stockhausen o.s.v.) och hur de sedan började spela en högst personlig rock eller ibland även elektronisk musik. Vi hör här intervjuer med personer från akter som Can (som får det längsta kapitlet), Neu, Amon Düül II, Tangerine Dream och Kraftwerk. Några verkliga nyckelpersoner är dock inte med såsom Tangerine Dreams redan avlidne ledare Edgar Froese eller Ralph och Florian från Kraftwerk (som med största sannolikhet inte ville låta sig intervjuas) men i övrigt många kända namn. Även producenter och PR-folk intervjuas eller kommer till tals liksom även några utländska musiker (t.ex. Jean-Michelle Jarre, Julien Cope eller New Order's Stephen Morris) som pratar om sin relation till Krautrock, som musiken efterhand kom att kallas även om det var en nedlåtande term myntad av brittiska journalister till en början. Tyngdpunkten ligger på sjuttiotalet men det nämns även om scenens nedgång och hur vissa av musikerna bara fortsatta göra vad de alltid gjort, oberoende av trender: Spela in skivor och ge konserter. Matigt och med biografier över de inblandade på slutet samt vissa nyckelverk listade. 

Unconditional Surrender

 Den åttioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Unconditional Surrender" (1961) av Evelyn Waugh. Boken är den sista i trilogin "The Sword of Honour" och skildrar hur vår "hjälte", Guy Crouchback, ägnat åren 1942 - 44 åt rätt meningslösa saker innan han hösten 1944 skickas till Jugoslavien tillsammans med bland andra Ludovic, som dock synes mer intresserad av sin hund än av kriget. Detta blir dock ännu ett uppdrag som slutar snöpligt i och med att Crouchback upplever hur västmakterna sviker de västvänliga krafterna till förmån för Titos kommunistiska partisaner. Och freden närmar sig obönhörligt utan att Crouchback fått göra stort avtryck i världshistorien... 

Officers and Gentlemen

 

Den åttiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Officers and Gentlemen" (1955) av Evelyn Waugh. Boken är den andra delen av trilogin "The Sword of Honour" och följer huvudpersonen Guy Crouchbacks fortsatt misslyckade försök att verkligen få delta i andra världskriget. Handlingen utspelar sig under ungefär ett år från hösten 1940 till hösten 1941. Guy har återvänt efter ett misslyckat uppdrag i Afrika och hamnar till sist med ett regemente i Skottland där han mest fördriver tiden och upplever en och annan komisk episod. Senare hamnar han på Kreta där britterna förtvivlad försöker hålla stånd mot tyskarna men mest får evakuera. Det mesta slutar i kaos för vår så kallade hjälte som därefter åter får försöka hitta andra slagfält. En milt komisk roman om krigets totala förvirring och idioti. 

Men at Arms

Den åttiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Men at Arms" (1952) av Evelyn Waugh. Boken är den första i Waughs "Sword of Honour"-trilogi och samlingsnamnet kan ses som ironiskt med tanke på att bokens hjälte, Guy Crouchback, mest upplever löjliga eller ibland rentav förnedrande episoder under "sitt" andra världskrig. Den djupare meningen med titeln var dock Waughs syn på kriget som en konflikt mellan kristendom och barbari. Boken skildrar början av kriget, fram till hösten 1940, då den 36-årige adelsmannen och katoliken Crouchback, den siste i sin ätt, försöker ta värvning. Han hamnar till sist i The Royal Corps of Hillebardiers där han ägnar sig åt ganska poänglösa övningar under en officersutbildning. Han stöter märkliga personer såsom kollegan Apthorpe som bland annat lyckas spränga sin egen portabla toalett (en så kallad "thunder-box") i luften, samt den närmast rubbat dumdristige Ben Richie-Hook vilken har en ovana att samla på huvuden från fiendesoldater. Överlag är romanen ganska komiskt och första vändan av kriget slutar snöpligt för flera av de inblandade. Waugh tyckte själv boken var tråkig men jag hade god underhållning av den. 

Damernas paradis

 Den åttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Damernas paradis" (1883) av Emile Zola. Romanen är en direkt uppföljare till "Bättre slödder" (Pot luck/Pout Bouille) då Octave Mouret, en medlem släkten Rougon-Macquart, tagit över varuhuset "Damernas paradis" efter hustruns oväntade död. Romanen skildrar socioekonomiska förändringar i Paris då det gamla specialiserade och mer hantverksmässiga butikerna slås ut av de moderna varuhusen. Den godhjärtade Denise kommer till Paris med sina små bröder och hoppas kunna ta in hos sin morbror sidenhandlaren men finner att denne är hårt ekonomiskt pressad just på grund av "Damernas paradis". I brist på annat tar Denise själv jobb i butiken och måste genomlida mobbing och trakasserier från kollegorna såsom "ny lantlolla". Efterhand stabiliserar dock hennes tillvaro samtidigt som hon ser sin morbror sidenhandlaren och hans kollegor i kvarteret gå mot sin undergång. Stark melodram. 

Pot luck

 Den åttiofjärde boken jag har läst ut i år är en roman av Émile Zola från 1882 som på franska hette "Put-Buille" men på engelska fick både titeln "Pot Luck" och "Piping Hot" och på svenska den väldigt fria titeln "Bättre slödder"(!). Romanen är den tionde i serien "Rougon-Macquart" men läsas som den sjunde. Den skildrar hur Octave Mouret, son till makarna i "Erövringen av Plassans" kommer till Paris och blir hyresgäst i stort hus med på ytan respektabla borgare. Dock är det bakom kulisserna ett väldigt kackalorum och både makar och makor bedrar varandra ibland till partners lättnad (eftersom samlivet upphört) eller till förargelse. Det finns en mörk komik i skildringen av dessa brackiga typer och deras rännande ut och in i sina olika rum, av mannen som ska presentera sina vänner för sin vackra älskarinna och möts av en lägenhet som är så tom så hon rentav skruvat ner handdukshängarna och så vidare. Trots vissa motgångar kommer sig Mouret upp mot slutet av romanen men det blir som sagt en del tragikomiska förvecklingar på vägen dit. 

Ring for Jeeves!

Den åttiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Ring for Jeeves” (1953) av P G Wodehouse. Som titeln röjer är det en Jeeves-roman men utan Bertie Wooster. Romanen är även lite ovanlig då den i grunden är en social kommentar, om än i humorns form. Det är tidigt 50-tal och en del av den brittiska aristokratin har inte längre råd med sina stora hus (som det var i verkligheten vid denna tid). Jeeves kommenterar att ”vi lever nu i välfärdsstaten där alla är fattiga” (d.v.s. överklassen). Bertie har satt sig själv i en skola för att lära sig hushållsarbete, bara utifall att, och Jeeves tjänar under tiden hos Berties vän Bill Belfry alias Lord Rowcester. Titeln och ett alltmer förfallet gods är dock vad denne ädling har kvar och Jeeves måste därvidlag komma på fiffiga sätt för lorden att tjäna pengar så att han åtminstone kan gifta sig med sin älskade Jill. I bakgrunden finns även den rika amerikanska Mrs Spottsworth, spekulant på egendomen, och den koloniale kapten Biggett, i hemlighet djupt förälskad i amerikanskan. Det blir som så ofta en rad förvecklingar som Jeeves måste reda ut och det mesta slutar bra. Dock ändå en viss förnyelse och inte riktigt lika mycket av ”godsbuskis” som vissa tidigare verk.