Gustav Vasa

 

Den 6 juni 1523 valde en riksdag i Strängnäs (riksdagen var på den tiden synnerligen mobil och kunde befinna sig där kungen råkade befinna sig) Gustav Eriksson till Sveriges kung efter att den danske Kristian II förklarats avsatt (han skulle även förlora Danmarks krona till sin intrigerande farbror). Samtiden kallade honom aldrig Gustav Vasa utan Gustav I eller Gustav Eriksson. Den som faktiskt myntade namnet "Gustav Vasa" var självaste Gustav III som år 1786 skrev ett teaterstycke med detta namn. 

På många vis får väl kung Gustav ändå ha ansetts varit lyckad som kung om man ser det ur hans egen synvinkel. Trots att hans regim snart provocerade fram nya uppror och att han troligen var mer hatad bland bönderna än föregångaren, "Kristian Tyrann", så lyckades kungen skickligt nog sitta kvar på tronen och dog även på sin post och av hög ålder. Det var inte alla monarker som lyckades med detta vid denna tid. Inte minst i Sverige hade ett stort antal kungar blivit antingen avsatta eller mördade. 

Somliga historiker har menat att kungen räddade sin regim genom kompromisser och högre hänsyn till allmogens åsikter och att det var ur detta som det svenska koncensus-tänkandet växte fram. Det är kanske att dra kontinuitetens trådar lite väl långt men det är för all del värt att reflektera kring. Annars var den så kallade Vasaätten, med ett undantag, ett ganska osympatiskt gäng. Det förhärskande draget inom släkten var hetsighet och stark misstänksamhet vilket även smittade av sig på omgivningen. Kungens systerson och förtrogne, Per Brahe, fällde exempelvis kommentaren "Håll dig väl med alla men lita på ingen". 

Redan kungens far, Erik Gustavsson, var på Stockholms gator en ökänd slagskämpe och hetsporre i största allmänhet och han är flitigt omnämnd vid olika rättegångar. Det var även samme Erik som undrade varför slottets portar hade stängts där i november 1520 varvid han knackade på och mer eller mindre krävde att få bli insläppt. Det var ju något skumt på gång, tyckte Erik. Detta kostade honom huvudet såsom ett av offren för Stockholms blodbad. Det går att jämföra Vasaätten med huset Tudor i England. Båda var lågadliga ätter som normalt inte skulle ha kommit till makten men i en politisk kris där flera konkurrenter hade ihjäl varandra så fångade både Gustav Eriksson och Henry VII Tudor tillfället i flykten och lyckades med en blandning av tur och skicklighet bli kung. 

Vi får en ganska tydlig bild av kung Gustav i hans stora brevsamling, "Gustav I:s registratur". Det är överlag väldigt underhållande läsning även om kungens kärvhet och måttliga bildning mer än väl lyser igenom. Han var medveten om att han inte var en enormt bildad man och talade i huvudsak svenska och förmodligen även en del tyska men inte så mycket mer. Han såg dock till att hans söner fick en klassisk bildning. Detta hindrade dock inte att hetsigheten och paranoians fanns även hos hans tre söner som i tur och ordning blev kungar: Erik XIV, Johan III och Karl IX. 

Ett märklig undantag utgörs av Gustav II Adolf som tycks ha varit en betydligt mildare och ljusare personlighet än sina förfäder. Ättens sista monark, drottning Kristina, visade dock åter upp samma hetlevrade temperament och starka misstänksamhet. Från kung Gustavs tillträde 1523 till drottning Kristinas abdikation 1654 hade Sverige i grunden förändrats. Man kan från och med nu tala om ett något mer enhetligt Sverige med ett språk som i fråga om stavning och annat tydligt bröt med danskan, katolicismen avskaffades och kungen blev kyrkans överhuvud, förvaltningen moderniserades. Oavsett vad vi sedan tycker om Vasaätten så kan vi konstatera att den, och dess närmaste hantlangare såsom kansler Oxenstierna, hade påverkade Sverige oerhört. 

Få kungar har därtill räddat sitt eftermäle i så hög grad som Gustav I. Det verk som många historiker utgår från angående hans regim, Peders Swarts krönika, tros i mångt och mycket ha dikterats av kungen själv. Långt in i modern tid har Gustav, eller "gamle kung Gösta", setts som en i grunden hygglig om än kärv landsfader. Först ganska nyligen har flera historiker påpekat att kungens regim var hård även med samtida mått mätt. Men det dröjde som sagt. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 515 - 28 - i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras berättarens fortsatta umgänge med flickorna och hur han försöker sätta sig in i deras interna relationer, vilket inte är helt lätt. Francoise har åsikter om berättarens nya vänner och blir krånglig. Berättaren besöker hästkapplöpningar med Elstir och flickorna och de diskuterar dammode och tyger från Venedig samt klädsel vid bilkörning.