Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Kejsarens arvtagare" (1982) av Ragnar Svanström. Boken är en uppföljare till hans fem år tidigare utgivna "Kejsaren" och skildrar i stort sett Weimarrepublikens historia. Svanström betonar ödmjukt att han gör nedslag i de dryga 14 åren och en hel del fokus ligger på kultur och olika författare eller film- och teaterpersonligheter. Berättelsen börjar med att den dagboksskrivande greve Harry Kessler står på julaftonskvällen 1918 och dystert betraktar det tomma och sönderskjutna slottet och det hela slutar med att republiken går mot sin undergång med då den intrigerande von Papen förmår Hindenburg att utse Hitler till regeringsbildare 1933.
Hitler är annars en marginell figur i denna skildring och istället möter vi gestalter som Kurt Tucholsky, Ernst Jünger, Käthe Kollwitz, Rosa Luxemburg, Thomas Mann och många fler. Utöver kulturpersonligheter och de politiker som försökte bära upp republiken (män som Ebert, Rathenau eller framför allt Gustav Stresemann) skildras jämte representanter för den gamla regimen såsom general Hans von Seeckt eller presidenten von Hindenburg. Ett kapitel ägnas åt den judendom som skulle försvinna bara några år senare. Det är spännande och lättläst även om man vet hur det hela kommer att sluta. Via brev, dagböcker och romaner kommer vi Weimarrepubliken och dess människor nära.
Och så... dagens Proust!
På sidan 301 - 16 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskrivs hur konversationen fortsätter. Berättaren får höra att de Norpois beskrivit honom som "inställsam hysteriker" men låtsas inte om något. Han försöker hindra Baron de Charlus från att ta sin hatt på grund av okunskap. Baronen ber att senare få tala med honom. Saint-Loup gör sig beredd att bryta upp och ska besöka Rachel med ett dyrbart smycke som han vill ge henne. Berättaren gör sig därefter också beredd att bryta upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar