Krautrocksampler

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är ”Krautrocksampler” (1995) av Julian Cope. Normalt är Cope för oss specialintresserad känd som en något excentrisk brittisk kultartist från 1980- och 1990-talet (idag har jag faktiskt ingen koll på hans göranden och låtanden). Dock har han även skriva några böcker om musik och i just denna volym, sedan länge utgången, skildrar han den tyska rock från tidigt sjuttiotal som fick öknamnet ”Krautrock” i brittisk press. Precis som med många andra öknamn så blev termen med tiden något av en hedersbetygelse. Cope hyser en stark passion för dessa grupper och nämner i förbifarten att de inte var alla som direkt delade hans passion i sjuttiotalets England. Dock kom det uppenbarligen ändå en del folk när Cope och andra såg Faust live i Birmingham 1973, en av hans ungdoms höjdpunkter att döma. Läsaren får en historik över krautrockens framväxt och den speciella situationen i Tyskand och därefter blir det även en genomgång av dels enskilda grupper (Can, Neu!, Amon Düül II, Kraftwerk, Tangerine Dream med flera) och avslutningsvis även en genomgång av de mer intressanta skivsläppen i en slags ”top 50”. Boken är ganska kort men ändå sprängfylld med information om denna onekligen spännande musik som idag är alldeles för okänd.

Och så... dagens Proust! 

Ovan Honoré de Balzac (1799 - 1850)

På sidan 500 – 516 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättare hur han på något vis lyckats förolämpa furstinnan Sherbatoff utan att veta hur. Hon är därefter mycket kylig mot honom. Han återger att det skvallras lite om Charlus och Morel och skildrar hur den lilla klicken talar om Charlus då han inte är med. Under en tågresa till Verdurins diskuterar Charlus, Brichot och Cottard Balzac samt en del filosofi. Man kommer in på homosexuella tendenser i Balzac men Charlus försöker undvika samtalsämnet då Morel kliver på. Han säger dock att man behöver roa Albertine, som också är med. Berättaren gör en utvikning om hur namn och orter blandas ihop sedan Brichot åter rört ihop det kring vilken badort berättaren vistas i. Charlus berömmer Albertine för hennes toilette, vald av berättaren. Det talas lite om Norpois umgänge och man kommer in på berättarens grandonkel Adolphe varvid Morel blir lite pratglad då hans far var dennes betjänt. Det talas om onkel Adolphes hus i Paris, kallat ”40 bis”. Charlus pratar vemodigt om egna släktingar och berättaren nämner att denne ordnat en vindsvåning åt Morel i Paris.

Dylan

 

Den trettioförsta boken som jag läst ut i år är ”Dylan” (2001) av Howard Sounes. Som namnet antyder är det en grundlig biografi över Bob Dylans liv och leverne under hans cirka första 60 år. Läste den första gången då den var ganska nyutgiven och märker att jag minns mycket men får ändå en del nya impulser 20 år senare. Sounes är allt som allt ändå ganska neutral i sin framställning av Dylan och har intervjuat ett stort antal personer omkring honom (varav vissa av förklarliga skäl vill vara anonyma). Till saken hör även att Dylan är en av rockmusikens mest hemliga personer, bränd som han blev av sextiotalets förgudning. Det finns givetvis stora delar som Sounes måste förbigå av den enkla anledningen att han inte vet mer än någon annan men han gör även spännande avslöjanden, såsom Dylans äktenskap med sångerskan Cathy Dennis 1986 – 90. Detta hade för allmänheten varit helt hemligt för så hemlighetsfull var Dylan. Vi följer annars Dylan via olika skivor och turnéer och får vissa detaljer utredda för oss, såsom hans famösa motorcykelolycka 1966. Allt som allt en mycket läsvärd, genomarbetad och seriös biografi.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Fransk-judiska släkten Rothchilds vapen.

På sidan 482 – 500 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur chauffören med olika ränker lyckas få Verdurins kusk avskedad och tar över dennes plats. Morel är honom behjälplig. Berättaren analyserar Morels natur och menar att han kan variera på en skala från grym till snäll. Därefter talas om middagarna på La Raspelière, den egendom som Verdurins hyr av Cambremers. Charlus är nu en av de trogna även om Dr Cottard kallar honom ”fikus” bakom hans rygg. Madame Cottard tror att makens tisslande beror på att Charlus är jude varvid en del komiska missförstånd uppstår. Madame Verdurin kallar Charlus och Morel för ”fröknarna” och ger dem rum bredvid varandra så de kan ”musicera”. Däremot förstår Madame Verdurin inte att furst de Guermantes är bror till baron Charlus trots att baronen sagt detta. Hon ber i övrigt Charlus om tjänster i samband med olika arrangemang kring ”de trogna”.

Fjärde republiken

 

Ovan: General de Gaulle vid tiden för krisen 1958. 

I sitt "tredje brev till Frankrike" varnade president Macron för inbördeskrig i Frankrike. Detta var troligen överdrivna ord men i fransk press dagarna innan valen 30 juni och 7 juli 2024 skildras ändå innevarande period som något av en ödesstund för dagens franska stat, den femte republiken. Nu är denna stat i sig själv inte särskilt gammal och går bara tillbaka till 1958 så det finns ännu ett betydande antal människor i vår samtid som gott och väl minns dess tillkomst. 

Frankrikes första två republiker existerade 1792 - 1804 samt 1848 - 51. När landet blev republik för gott 1870 så föddes tredje republiken (1870 - 1940) som alltså uppstod ur nederlaget i fransk-tyska kriget och sedan gick under i samband med nederlaget i andra världskriget. I denna republik hade presidenten mest rollen som representativt statsöverhuvud som utsåg regeringsbildare medan parlamentet istället hade betydande makt. Detta innebar också ideliga regeringskriser och kortlivade ministärer med snabbt skiftande allianser. 

Efter befrielsen 1944 ville man inte bara återuppliva tredje republiken som om ingenting hade hänt utan istället utropades hösten 1946 fjärde republiken. Författningsmässigt var skillnaden mellan tredje och fjärde republiken dock små och det rörde sig fortfarande om en stat med starkt parlament och svag presidentmakt. Fjärde republiken tvingades under sin korta existens ideligen hantera befrielsekrig i kolonierna. Lagom då Frankrike gick mot sitt nederlag i Indokina (första Vietnamkriget, 1946 - 55) utbröt en fullskalig revolt 1 november 1954 i Algeriet. 

Algeriet var nu inte vilken koloni som helst utan hade sedan 1848 varit en integrerad del i Frankrike och dess invånare hade representation i parlamentet i Paris. Med andra ord var Algeriet lite av "juvelen i kronan" i det franska imperiet. Fransmännen hade dock sköt Algeriet illa under tiden efter kriget och på själva fredsdagen 1945 hade franska trupper beskjutit algerier som demonstrerade för självstyre. Vidare dialog var efter det utesluten och nio år senare exploderade landet. 

Länge satte Frankrike in alla medel för att tvinga Algeriet till underkastelse och befrielsekriget blev en synnerligen grym historia med allt värre övergrepp från båda sidor. Kampen mot Frankrike leddes av Nationella befrielsefronten (FLN) och som motvikt bildade franska högerextremister organisationen OAS, vars mål var att Algeriet skulle kvarstå som del av Frankrike. Situationen blev allt värre med ideliga bombdåd även i Frankrike och även där utförda av båda sidor. 

Krisen blev akut 13 maj 1958 då etniska fransmän tog makten i Algeriet i en kupp och senare även landsatte fallskärmstrupper på Korsika som föll utan motstånd. I den vevan förklarade sig den nu lätt åldrade de Gaulle, hjälten från andra världskriget och tillfällig regeringschef 1944 - 46, att han var beredd att "rädda" Frankrike. Kuppmakarna hade heller inget emot detta då de såg De Gaulle som en patriot (helt riktigt) och som en garanti för att Algeriet skulle förbli franskt (där högg de i sten). Parlamentet i Paris var handlingsförlamat och föll undan för de Gaulls krav på "extraordinära befogenheter" i slutet av maj 1958. 

Saker gick dock inte som någon hade tänkt sig. Det som skedde i själva Frankrike i maj 1958 var ju i realiteten en snyggare statskupp där en stark man, under hot om våld från en annan grupp, kom till makten i ett krisläge. De Gaulle var nu en man som, för att använda ett modernt uttryck, "körde sitt eget race", och han gick inte i någons ledband. Han insåg att fjärde republiken hade gjort bankrutt men hade heller inga planer på att tvinga kvar ett folk som inte ville tillhöra Frankrike. Fjärde republikens siste president, Coty, avgick i september 1958 och 4 oktober 1958 utropades femte republiken som nu istället skulle ha en stark presidentmakt i amerikansk stil. Vid en folkomröstning i början av 1959 kunde De Gaulle på helt legitim väg tillträda som femte republikens förste president. 

Därefter följde många turer som faller utanför ramen i denna framställning men som slutade med att Algeriet blev självständigt fullt ut 3 juli 1962 efter ytterligare kriser, bland annat en ny statskupp i Algeriet 1961 och en på den tiden hemlig massaker på algerier i centrala Paris. OAS, som hoppats på De Gaulle, blev ytterst förbittrade och utsatte honom för flera mordförsök. Bland de mer spektakulära var att beskjuta presidentens bil med kulspruta i augusti 1962. De Gaulle klarade sig oskadd och konstaterade efteråt torrt att "de skjuter som grisar". 

Många etniska fransmän lämnade Algeriet efter 1962 och flertalet av dem slog sig ner i södra Frankrike, just de delar av landet där Front National fick sina första framgångar i lokalpolitiken. Och så lever tidigare generationers gärningar kvar in i vår egen tid. Och jag tror trots allt att Macrons problem är mindre än de som de Gaulle fick hantera. Och om det skulle bli en sjätte republik återstår att se. Men märkligare saker har hänt i historien. 

Germany's Aims in the First World War

 

Den trettionde boken som jag har läst ur i år är "Germany's Aims in the First World War" (1961) av Fritz Fischer. Denna moderna historiska klassiker, med den slående originaltiteln "Der Griff Nach Weltmach" slog ner som en bomb i Västtyskland då den kom ut. Många tyska historiker hade efter andra världskriget hävdat att tredje riket var en abnormitet, en urspårning, som utgjorde en extremt undantag i tysk historia. Fischer går nu tillbaka till "andra riket" eller tyska kejsardömet (1871 - 1918) och studerar landets politik under första världskriget utifrån tillgänglig dokumentation. Intressant nog hade en stor del av dessa dokument även beslagtagits av de allierade i slutet av andra världskriget och hamnat främst i USA. Det förefaller dock som om Fischer till sist hade tillräckligt med material för omfattande forskning kring tyska kejsardömets politiska mål under första världskriget. Det är visserligen sant att tyska kejsardömet framstår som mer sympatiskt än tredje riket även efter läsningen av denna bok, men inte enormt mycket. Det blir lite som att ställa tsarens Ryssland mot Sovjetunionen - hur kärvt tsardömet ändå var så kommer det alltid att te sig mer humant än Sovjetunionen med sin regelrätta masslakt av främst den egna befolkningen. Utifrån promemorior, utkast och protokoll från den tyska ledningens diskussioner får vi här en detaljerad bild av hur man tänkt sig Europa vid tysk seger. Inblandade var inte bara politiker och militärer utan i hög grad även representanter för det tyska näringslivet och det är värt att notera att flera av de industriella överhuvudena hade de mest "maktgalna" eller radikala förslagen. Även om förslagen modifierades allt eftersom kriget lycka växlade så förändrades de grundläggande dragen inte mycket. De långtgående förlagen fick i korthet ut på att Belgien skulle upphöra som stat, eller nästintill. Frankrike skulle bli av territorier och reduceras till en jordbrukarnation. Polen skulle bli tysk lydstat. Baltikum och Ukraina skulle bli tyskt eller lydstat. Ett nytt Europa, kallat "Mitteleuropa", skulle skapas med Tyskland som nav. Järnvägen till Bagdad skulle givetvis också färdigställas och det fanns även planer för utökade tyska kolonier. På sätt och vis ville Tyskland skapa ett EU men med kraftig tysk dominans. De som kritiserade Fischer menade att man inte kunde veta exakt hur utfallet blivit samt, i någon form av kålsuparteori, att Storbritanniens och Frankrikes dolda agendor inte var mycket bättre (Fischer förnekar å andra sidan inte detta helt och hållet men menar att det faller utanför ramen för hans bok). Dock har vi ju en viss hum om tysk politik efter krigsslutet i och med att Tyskland i mars 1918 faktiskt hade besegrat det då sönderfallande Ryssland och tvingade på landet en brutal fred ganska mycket i linje med vad man hade skissat fram i sina olika utkast. Som en ödets ironi var det dock det konservativa tyska kejsardömet som blev den första stat utanför det gamla tsardömet att erkänna Lenins Ryssland rent diplomatiskt och man menade rentav att man efter fredsslutet skulle kunna få en långt bättre relation till sin östliga granne (det fick man ironiskt nog också under tjugotalet, men inte exakt som man tänkt sig). En mycket tänkvärd bok där författaren ingående kan redovisa de dokument han hanterat vilket ändå gör att man är böjd att acceptera hans grundläggande tes i stort sett. Och givetvis undrar man hur Europa hade sett ut om Tyskland vunnit första världskriget och vem som i sådana fall hade startat ett eventuellt andra världskrig? Men det är, som det heter, en akademisk diskussion. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Aeroplanet Vin Fiz Flyer lyfter, 1911. 

På sidan 471 – 82 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", gör berättaren ytterligare bilturer med Albertine där de hånglar och dricker champagne. Berättaren kommer in på hur han har dåligt samvete för att han inte bjuder Saniette till att besöka honom trots att han känner att han borde det. Denne är dock för blyg för att fråga om detta rätt ut. Han återvänder sedan till sina bilturer och hur han återvänder till hotellet och betalar chauffören Han kommer in på en utvikning om vilka klasser han helst umgås med (arbetare och aristokrater) och reflekterar över sin mors starka klassmedvetenhet. Chauffören kallas åter till Paris då bolaget misstänker att han myglar med ersättningen och berättaren får sedan beställa häst och vagn, till sin förtret. Under en utflykt blir berättaren tårögd då han för första gången ser ett aeroplan flyga över hans huvud. 

John Lennon

 

Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är ”John Lennon” (1988) av Albert Goldman. Jag läste denna bok för säkert mer än tjugo år sedan och inser att jag mindes saker helt annorlunda efter all denna tid. Dock mindes jag att det var en extremt osmickrande biografi men sedan min första läsning har jag även lärt mig mer om John Lennon och kunde läsa Goldmans ”kritiska biografi” mer kritiskt för egen del. Det är i mångt och mycket den traditionella biografin där vi följer Lennons liv från födelse till död. Viss bakgrund ges givetvis angående hans röriga barndom med föräldrar som mer eller mindre kom att överge honom varefter han uppfostrades av sin moster, Mimi Smith. Goldman placerar Lennon i något slags limbo mellan arbetarklass och medelklass vilket kanske är på sin plats. Om Paul McCartney säger han helt kort att det anmärkningsvärda med honom är att han är en så pass normal person som därtill förblivit normal. Han konstaterar även att Ringo Starr troligen hade en ännu värre barndom än Lennon utan att för den skull bli en disharmonisk person. För Lennon är givetvis en komplicerad människa även när man kapar bort spekulationer och överdrifter. Yoko Ono får givetvis stort utrymme i boken och framställs genomgående i negativ dager. Dock har författaren onekligen gjort grundlig research inom vissa områden men det finns andra där man sitter och tänker ”Men HUR kan han veta DETTA?” eller passager att han bara sitter och kommer med spekulationer som dock låter som sanning. Ett exempel är då Lennon i slutet av sjuttiotalet skickas iväg på resa av Ono (som ville vara ensam en period) och åker till Bangkok. Då skriver Goldman att Lennon ”troligen” gick på bordeller. Men med tanke på att han inte verkar veta vad Lennon egentligen gjorde under sin vistelse i staden så blir detta en helt onödig passage och det känns mest som om han på alla möjliga vis försöker ”sätta dit” Lennon. Han är även fallen för att acceptera skrönor som cirkulerat. Ett exempel på dessa är skildringen av hur Lennon efter en jobbig dam i domstolen 1970 åker förbi McCartney och skickar ett par tegelstenar genom dennes fönster medan Harrison och Starr sitter i Lennons bil och skrattar. Berättelsen lät totalt osannolik (bara tanken på att den vid denna tid närmast moraliserande Harrison skulle ha suttit och skrattat åt en sådan sak föll nästan på sin orimlighet) och då jag googlade så framkom det att det är en skröna som cirkulerat. Allt som allt kan säga att Lennon (och Ono) är osympatiska nog även angående saker vi vet utan att man för den skull behöver göra dem ännu värre. Allt som allt ändå en rejäl genomgång av Lennons liv men läs men kritisk blick och googla vid behov.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fransk cider

På sidan 456 – 71 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, gör berättaren en utvikning om hur chauffören tjuvlyssnar på honom och Albertine och berättar saker för Baron Charlus utan att berättaren vet om detta de närmaste två åren. Han gör därefter en utvikning om de utflykter som Charlus och Morel gör i samma bil och deras dialoger på restauranger där personalen tror att Morel är adelsman och Charlus betjänst. Han återvänder sedan till berättelsens nu och hämtar Albertine då hon sitter och målar vid en kyrka där han förut ställt av henne. De diskuterar kyrkan och dricker cider. De besöker Rivebelle där berättaren tycker att en kypare är lite för intresserad av Albertine. Berättarens mor tycker att berättaren tar för många bilturer med Albertine men försöker dock inte hejda det hela även om Francoise konstaterar att ”pengarna rullar”.

Min fantastiska väninna

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Min fantastiska väninna" (2011) av Elena Ferrante. Romanen är den första i hennes tetralogi "Neapelkvartetten". Vi möter här de båda vännerna Elena och Lila i 1950-talets Neapel. Lila är en mycket intelligent flicka men hennes far vill inte att hon ska studera vidare och hon tas ur skolan. Hon är dock en mycket företagsam person och satsar på en rad andra områden, exempelvis den skotillverkning för hand som hennes far lagt ner då fabrikstillverkade skor blivit på modet. Samtidigt hjälper hon sin väninna Elena som efter många turer ändå får möjlighet att studera vidare. Romanen rundas av med att Lila gifter sig i en ålder av endast 16. Det är en målande och ibland gräll skildring, nästan lite á la Fellini, av färgstarka karaktärer och ett myller av människor möter oss också i bara de kvarter där flickornas liv utspelar sig. Först mot slutet av boken får de något vidare horisonter och får åtminstone tillfälle att röra sig lite i övriga staden eller rentav övriga södra Italien. Själva berättelsen är alltså Elenas egen skildring av barndomen, nedskriven efter att Lila plötsligt försvunnit en dag under till synes frivilliga former. Överlag mycket kraftfull och episk litteratur och det ska bli intressant följa de båda kvinnorna i de tre senare böckerna. 

Ovan: Automobil, tidigt 1900-tal. 

På sidan 442 - 56 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras huvudsakligen en utflykt som berättaren gör tillsammans med Albertine. För ändamålet har han rentav hyrt en automobil och köpt en passande hatt åt Albertine. De båda gör först ett kort stopp hos Verdurins men berättaren, som vill vara ensam med Albertine, blir förfärad då Verdurins helt fräckt föreslår att de ska följa med på bilturen. Berättare har allt sjå i världen att avstyra detta och Madame Verdurin är irriterad men bjuder ändå in de båda till sammankomsten nästa onsdag. De åker sedan vidare. 

Stäppvargen

 Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Stäppvargen" (1927) av Hermann Hesse. Den lättlästa men ändå mycket djupsinniga romanen är tänkt som en slags memoarbok av enslingen Harry Haller, utgiven av en brorson till Hallers hyresvärdinna efter att Haller försvunnit från hennes lägenhet. Harry är en avsigkommen existens även om det mesta tyder på att han har så pass god ekonomi så han egentligen inte behöver jobba utan mest ägnar sig åt långa dagar i sängen, läsande och smärre krogrundor. Han bekänner för hyresvärdinnans brorson att han lever "lite vid sidan av" den borgerliga tillvaro som han ändå hyser en viss tillgivenhet för. Under sina irrande promenader stöter Harry på annonser för "Magiska teater - endast för förryckta" och han får även en liten bok med titeln "Traktat om stäppvargen". Just "stäppvargen" är det smeknamn han använder om sig själv och när han läser den lilla broschyren är det sig själv han möter. Han försöker sedan förgäves få reda på mer om den magiska teatern men hänvisas bara till en bar där man spelar den då nya jazzmusiken. På detta ställe träffar han den unga Hermine, lika främmande i tillvaron som Harry men med en mask av livsglädje. Hermine drar in Harry i en våg av nöjen och skaffar honom en älskarinna samt introducerar honom till just jazzen, olika droger och annan form av skörlevnad. I slutet av romanen, i en mycket symbolisk form, får Harry till sist även möta den magiska teatern. "Stäppvargen" är en mycket stark roman och inte minst via Harrys diskussioner med Hermine och de kommentarer som tyvärr stämmer alltför väl in på vår egen tid. Även om det är mycket annorlunda och originell roman (eller kanske just därför) så rekommenderar jag den starkt. Läste den en gång på nittiotalet men hade i princip glömt hur kraftfull den var. 

Ovan :Fransk hovmästare av lite modernare snitt än Aimé. 

På sidan 427 - 42 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", berättar liften för huvudpersonen om sin syster som lämnar visitkort i form av avföring både här och där. Berättaren analyserar sömnens natur och gränsen mellan dröm och vakenhet i en ganska lång utläggning. Därefter skildrar hur han sett Baron Charlus äta middag med en lakej som tydligen snart tråkar ut honom. Komiskt nog erbjuder sig denne att presentera honom för furst Guermantes. Berättaren sitter därefter på restaurangen på hotellet och pratar med Aimé om Charlus men denne minns honom inte. Någon dag senare får Aimé dock ett bisarrt brev från baronen där denne förklarar att han aldrig mer vill ha med honom att göra trots att Aimé fortfarande inte förstår vad saken gäller.