Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Stäppvargen" (1927) av Hermann Hesse. Den lättlästa men ändå mycket djupsinniga romanen är tänkt som en slags memoarbok av enslingen Harry Haller, utgiven av en brorson till Hallers hyresvärdinna efter att Haller försvunnit från hennes lägenhet. Harry är en avsigkommen existens även om det mesta tyder på att han har så pass god ekonomi så han egentligen inte behöver jobba utan mest ägnar sig åt långa dagar i sängen, läsande och smärre krogrundor. Han bekänner för hyresvärdinnans brorson att han lever "lite vid sidan av" den borgerliga tillvaro som han ändå hyser en viss tillgivenhet för. Under sina irrande promenader stöter Harry på annonser för "Magiska teater - endast för förryckta" och han får även en liten bok med titeln "Traktat om stäppvargen". Just "stäppvargen" är det smeknamn han använder om sig själv och när han läser den lilla broschyren är det sig själv han möter. Han försöker sedan förgäves få reda på mer om den magiska teatern men hänvisas bara till en bar där man spelar den då nya jazzmusiken. På detta ställe träffar han den unga Hermine, lika främmande i tillvaron som Harry men med en mask av livsglädje. Hermine drar in Harry i en våg av nöjen och skaffar honom en älskarinna samt introducerar honom till just jazzen, olika droger och annan form av skörlevnad. I slutet av romanen, i en mycket symbolisk form, får Harry till sist även möta den magiska teatern. "Stäppvargen" är en mycket stark roman och inte minst via Harrys diskussioner med Hermine och de kommentarer som tyvärr stämmer alltför väl in på vår egen tid. Även om det är mycket annorlunda och originell roman (eller kanske just därför) så rekommenderar jag den starkt. Läste den en gång på nittiotalet men hade i princip glömt hur kraftfull den var.
Ovan :Fransk hovmästare av lite modernare snitt än Aimé.
På sidan 427 - 42 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", berättar liften för huvudpersonen om sin syster som lämnar visitkort i form av avföring både här och där. Berättaren analyserar sömnens natur och gränsen mellan dröm och vakenhet i en ganska lång utläggning. Därefter skildrar hur han sett Baron Charlus äta middag med en lakej som tydligen snart tråkar ut honom. Komiskt nog erbjuder sig denne att presentera honom för furst Guermantes. Berättaren sitter därefter på restaurangen på hotellet och pratar med Aimé om Charlus men denne minns honom inte. Någon dag senare får Aimé dock ett bisarrt brev från baronen där denne förklarar att han aldrig mer vill ha med honom att göra trots att Aimé fortfarande inte förstår vad saken gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar