Krautrocksampler

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är ”Krautrocksampler” (1995) av Julian Cope. Normalt är Cope för oss specialintresserad känd som en något excentrisk brittisk kultartist från 1980- och 1990-talet (idag har jag faktiskt ingen koll på hans göranden och låtanden). Dock har han även skriva några böcker om musik och i just denna volym, sedan länge utgången, skildrar han den tyska rock från tidigt sjuttiotal som fick öknamnet ”Krautrock” i brittisk press. Precis som med många andra öknamn så blev termen med tiden något av en hedersbetygelse. Cope hyser en stark passion för dessa grupper och nämner i förbifarten att de inte var alla som direkt delade hans passion i sjuttiotalets England. Dock kom det uppenbarligen ändå en del folk när Cope och andra såg Faust live i Birmingham 1973, en av hans ungdoms höjdpunkter att döma. Läsaren får en historik över krautrockens framväxt och den speciella situationen i Tyskand och därefter blir det även en genomgång av dels enskilda grupper (Can, Neu!, Amon Düül II, Kraftwerk, Tangerine Dream med flera) och avslutningsvis även en genomgång av de mer intressanta skivsläppen i en slags ”top 50”. Boken är ganska kort men ändå sprängfylld med information om denna onekligen spännande musik som idag är alldeles för okänd.

Och så... dagens Proust! 

Ovan Honoré de Balzac (1799 - 1850)

På sidan 500 – 516 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättare hur han på något vis lyckats förolämpa furstinnan Sherbatoff utan att veta hur. Hon är därefter mycket kylig mot honom. Han återger att det skvallras lite om Charlus och Morel och skildrar hur den lilla klicken talar om Charlus då han inte är med. Under en tågresa till Verdurins diskuterar Charlus, Brichot och Cottard Balzac samt en del filosofi. Man kommer in på homosexuella tendenser i Balzac men Charlus försöker undvika samtalsämnet då Morel kliver på. Han säger dock att man behöver roa Albertine, som också är med. Berättaren gör en utvikning om hur namn och orter blandas ihop sedan Brichot åter rört ihop det kring vilken badort berättaren vistas i. Charlus berömmer Albertine för hennes toilette, vald av berättaren. Det talas lite om Norpois umgänge och man kommer in på berättarens grandonkel Adolphe varvid Morel blir lite pratglad då hans far var dennes betjänt. Det talas om onkel Adolphes hus i Paris, kallat ”40 bis”. Charlus pratar vemodigt om egna släktingar och berättaren nämner att denne ordnat en vindsvåning åt Morel i Paris.