Min fantastiska väninna

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Min fantastiska väninna" (2011) av Elena Ferrante. Romanen är den första i hennes tetralogi "Neapelkvartetten". Vi möter här de båda vännerna Elena och Lila i 1950-talets Neapel. Lila är en mycket intelligent flicka men hennes far vill inte att hon ska studera vidare och hon tas ur skolan. Hon är dock en mycket företagsam person och satsar på en rad andra områden, exempelvis den skotillverkning för hand som hennes far lagt ner då fabrikstillverkade skor blivit på modet. Samtidigt hjälper hon sin väninna Elena som efter många turer ändå får möjlighet att studera vidare. Romanen rundas av med att Lila gifter sig i en ålder av endast 16. Det är en målande och ibland gräll skildring, nästan lite á la Fellini, av färgstarka karaktärer och ett myller av människor möter oss också i bara de kvarter där flickornas liv utspelar sig. Först mot slutet av boken får de något vidare horisonter och får åtminstone tillfälle att röra sig lite i övriga staden eller rentav övriga södra Italien. Själva berättelsen är alltså Elenas egen skildring av barndomen, nedskriven efter att Lila plötsligt försvunnit en dag under till synes frivilliga former. Överlag mycket kraftfull och episk litteratur och det ska bli intressant följa de båda kvinnorna i de tre senare böckerna. 

Ovan: Automobil, tidigt 1900-tal. 

På sidan 442 - 56 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras huvudsakligen en utflykt som berättaren gör tillsammans med Albertine. För ändamålet har han rentav hyrt en automobil och köpt en passande hatt åt Albertine. De båda gör först ett kort stopp hos Verdurins men berättaren, som vill vara ensam med Albertine, blir förfärad då Verdurins helt fräckt föreslår att de ska följa med på bilturen. Berättare har allt sjå i världen att avstyra detta och Madame Verdurin är irriterad men bjuder ändå in de båda till sammankomsten nästa onsdag. De åker sedan vidare.