John Lennon

 

Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är ”John Lennon” (1988) av Albert Goldman. Jag läste denna bok för säkert mer än tjugo år sedan och inser att jag mindes saker helt annorlunda efter all denna tid. Dock mindes jag att det var en extremt osmickrande biografi men sedan min första läsning har jag även lärt mig mer om John Lennon och kunde läsa Goldmans ”kritiska biografi” mer kritiskt för egen del. Det är i mångt och mycket den traditionella biografin där vi följer Lennons liv från födelse till död. Viss bakgrund ges givetvis angående hans röriga barndom med föräldrar som mer eller mindre kom att överge honom varefter han uppfostrades av sin moster, Mimi Smith. Goldman placerar Lennon i något slags limbo mellan arbetarklass och medelklass vilket kanske är på sin plats. Om Paul McCartney säger han helt kort att det anmärkningsvärda med honom är att han är en så pass normal person som därtill förblivit normal. Han konstaterar även att Ringo Starr troligen hade en ännu värre barndom än Lennon utan att för den skull bli en disharmonisk person. För Lennon är givetvis en komplicerad människa även när man kapar bort spekulationer och överdrifter. Yoko Ono får givetvis stort utrymme i boken och framställs genomgående i negativ dager. Dock har författaren onekligen gjort grundlig research inom vissa områden men det finns andra där man sitter och tänker ”Men HUR kan han veta DETTA?” eller passager att han bara sitter och kommer med spekulationer som dock låter som sanning. Ett exempel är då Lennon i slutet av sjuttiotalet skickas iväg på resa av Ono (som ville vara ensam en period) och åker till Bangkok. Då skriver Goldman att Lennon ”troligen” gick på bordeller. Men med tanke på att han inte verkar veta vad Lennon egentligen gjorde under sin vistelse i staden så blir detta en helt onödig passage och det känns mest som om han på alla möjliga vis försöker ”sätta dit” Lennon. Han är även fallen för att acceptera skrönor som cirkulerat. Ett exempel på dessa är skildringen av hur Lennon efter en jobbig dam i domstolen 1970 åker förbi McCartney och skickar ett par tegelstenar genom dennes fönster medan Harrison och Starr sitter i Lennons bil och skrattar. Berättelsen lät totalt osannolik (bara tanken på att den vid denna tid närmast moraliserande Harrison skulle ha suttit och skrattat åt en sådan sak föll nästan på sin orimlighet) och då jag googlade så framkom det att det är en skröna som cirkulerat. Allt som allt kan säga att Lennon (och Ono) är osympatiska nog även angående saker vi vet utan att man för den skull behöver göra dem ännu värre. Allt som allt ändå en rejäl genomgång av Lennons liv men läs men kritisk blick och googla vid behov.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fransk cider

På sidan 456 – 71 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, gör berättaren en utvikning om hur chauffören tjuvlyssnar på honom och Albertine och berättar saker för Baron Charlus utan att berättaren vet om detta de närmaste två åren. Han gör därefter en utvikning om de utflykter som Charlus och Morel gör i samma bil och deras dialoger på restauranger där personalen tror att Morel är adelsman och Charlus betjänst. Han återvänder sedan till berättelsens nu och hämtar Albertine då hon sitter och målar vid en kyrka där han förut ställt av henne. De diskuterar kyrkan och dricker cider. De besöker Rivebelle där berättaren tycker att en kypare är lite för intresserad av Albertine. Berättarens mor tycker att berättaren tar för många bilturer med Albertine men försöker dock inte hejda det hela även om Francoise konstaterar att ”pengarna rullar”.