The Mating Season

 Den åttioandra boken som jag har läst ut i år är "The Mating Season" (1949) av P G Wodehouse. Möjligen finner jag den lite svagare än de föregående eller så beror det mest på att den känns som en variant av de tidigare romanerna. Bertie hamnar åter på ett gods och måste reda ut sina vänners trassliga kärleksliv med brutna och återupptagna förlovningar. Det är åter folk som "Gussie" Fink-Nottle och Madeleine Bassett, med flera, som står i centrum för dessa hans ansträngningar. Scenen där Bertie, som låtsas vara Gussie, blir packad på portvin med sin värd Haddock är dock rolig. I synnerhet som där finns flera bistra fastrar eller mostrar som inte uppskattar när deras syskonbarn plötsligt står på matsalsbordet och utstöter jaktrop. Lite rock'n'roll för att vara Wodehouse ändå. 

Åminne

 Den åttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Åminne" (1970) av Sven Delblanc. Boken utgör den första i den svit som kom att bli till den omåttligt populära TV-serien "Hedebyborna" (kanske den bästa svenska TV-serie som gjorts enligt min åsikt). Berättelsen utspelar sig i den sörmländska orten Hedeby den skickelsedigra sommaren 1937. En av traktens två adelsmän, baron Urse, har redan bränt ner sitt eget slott för försäkringspengar men går trots det mot ekonomisk ruin då hans bruk inte bär sig. I ett något desperat försök att vara folklig tränger sig baronen in som försteman på flotten vid den årliga årensningen, ett oerhört traditionsbrott. Samtidigt kommer dock även en av ortens ökända fyllon och dagdrivare, Sixten Svensson, med på flotten tillsammans med unge drängen Erik. Som reserv utses, ännu en oerhörd händelse, den föraktade Nikodemus vilken bor på nåder i handlarens butik mot att denne får utnyttja Nikodemus hustru sexuellt. I detta myller av personer möter vi även den djupt religiöse men döende Abraham Styf och hans tålmodiga hustru Karolina, dottern Signe (olyckligtvis gift med slarvern Svensson), Signes ödesdigert vackra dotter Märta och många fler. Återkommande inslag är då ortens ganska alkoholiserade fjärdingsman ska försöka häkta handlaren för olaga pilsnerförsäljning men varje gång sups ner av handlaren och fraktas hem på kärra av den kuschade handlarsonen Rulle medan ortens barn och "tok-Harry" följer med som åskådare. Berättare är en viss Axel Weber (kraftigt nedtonad i tv-serien), en av "svenskamerikanarens" barn med hjälp av den oförglömlige "Mon cousin", Carl Sebastian Urse, vilken är baronens oäkta släkting. Tonen är långt mörkare och grymmare än i TV-serien men även här finns en hel del humor och värme. Allt som allt en oförglömlig och episk berättelse som jag varmt rekommenderar till alla och envar. 

Från Stora gatan 51 till Hog Farm

 Den åttionde boken som jag har läst ut i år är "Från Stora gatan 51 till Hog Farm" (2013) av Pugh Rogefeldt. Denna bok fick jag i julklapp av min syster då den var ny och nu ville jag friska upp minnet lite så det blev en omläsning. Boken skildrar Pughs barndom men framför allt de tidiga åren, från debutskivan "Ja dä ä dä!" 1969 fram till det mer breda genombrottet med skivan "Bolla och rulla" 1974. Ibland kan det väl bli lite skissartat och då det även är många bilder läser man denna bok på nolltid. Pugh är dock väldigt underhållande och blir väl än mer självironisk då han ser tillbaka på de där åren. Inga skandaler, precis, eftersom han i grunden var en ganska städad person men det är mycket om turnéer och skivinspelningar, med mera. Skada att han aldrig han skriva om sina senare år men vi får nöja oss de år som nog ändå intresserar de flesta av hans äldre fans. 

Put out more flags

 Den sjuttionionde boken som jag har läst ut i år är ”Put out More Flags” (1942) av Evelyn Waugh. Detta är den sista av hans tidiga komedier vilket förstås beror på att andra världskriget bröt av hans utvecklingslinje (liksom många andras). Waugh samlar dock gamla figurer som Basil Seal, Angela Syme, Peter Pastmaster och makarna Trumpington. Med flera. Intressant är att romanen kom ut medan kriget pågick och skildrar den tidigare, och för Storbritannien mer idylliska, tiden av kriget. Flera av huvudpersonerna drar inte ens ut i kriget utan valsar mest runt i krigsmaskinen. Basil Seal försöker exempelvis dumpa av de tre hemska syskonen Connolly hos någon som vill ta emot dem och utvecklar snart en metod som ger honom löpande inkomster. Trots allvaret dock en mycket roande roman även om Waugh därefter aldrig återvände till denna värld, som dött i och med kriget.

Scoop

Den sjuttioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Scoop” (1938) av Evelyn Waugh. William Boot är en tillbakadragen författare, bosatt med sin excentriska släkt på ett gods, vilken skriver smala böcker som mer uppskattas av kritiker än av den breda publiken. Denne blandas ihop med den hårdkokte journalisten John Booth, anställd i samma koncern, och vips skickas William iväg för att bevaka inbördeskriget i den afrikanska republiken Ishmaelia. Tillsammans med en drös övriga journalister har han till en början svårt att ens hitta något inbördeskrig men får hjälp av den inte helt pålitliga tyskan (om hon nu är det) Kätchen och av sin egen fantasi. Under sin vistelse i Ishamelias huvudstad träffar han även en rad andra excentriska personer och en del komiska turer följer samtidigt som journalisten John Boot sitter hemma i London och undrar varför ingen bett honom bevaka kriget. Underhållande och tydligen en roman som har uppskattats av journalister.

A Handful of Dust

 Den sjuttiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”A Handful of Dust” (1934) av Evelyn Waugh. Romanen skildras adelsmannen Anthony Last och hans kamp för att hålla sin egendom Hetton, ett nygotiskt åbäke, i ordning. På egendomen finns även hans hustru Brenda och sonen John Andrew. Ett besök från en ovälkommen gäst som dykt upp närmast av misstag, John Beaver, sätter ett händelseförlopp i rullning och en tragisk men slumpartad händelse skyndar på utvecklingen ytterligare. Det är en roman proppfull med hyggligt osympatiska människor. Tony Last är en tråkmåns och på sitt eget viss självupptagen, hustrun Brenda är egoistisk och i grunden ganska ytlig. Beaver är en snyltare. Slutet blir dock synnerligen grymt för åtminstone en av nyckelpersonerna, utan att avslöja för mycket. En underhållande men också tragisk roman.

Black Mischief

Den sjuttiosjätte romanen som jag har läst ut i år är ”Black Mischief” (1932) av Evelyn Waugh. Romanen utspelar sig till stor del i det fiktiva kejsardömet Azania, en ö belägen öster om Afrika. Där försöker den Oxford-utbildade kejsaren Seth modernisera sitt rike precis efter att ha vunnit ett inbördeskrig mot sin egen far. Till hjälp tar han sin gamle klasskamrat från Oxford, en ganska skrupelfrie Basil Seal, samt den ännu mer skrupelfrie armeniern Krikor Yokoumian. Denna duo genomför med varierande framgång en rad reformer varav flera givetvis slår fel. I bakgrunden planerar utländska makter en statskupp mot kejsaren för att sätta stopp för diverse äventyrligheter. En roman med många turer och ett milt sagt magstarkt slut som mången läsare lär komma ihåg. Givetvis skildras afrikanerna med en smula exotism men européerna skildras knappast mer sympatiskt.

Joy in the Morning

Den sjuttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Joy in the Morning" (1947) av P G Wodehouse. Det är ännu en roman där Jeeves och Wooster hamnar på ett gods, denna gång hos Berties fruktade tant Agatha. Som så ofta finns här även ett par kärlekspar varav kvinnan i det ena paret en gång varit förlovad med Bertie, vilken fruktar att hon åter ska försöka med något liknande. Det hela kulminerar i en maskeradbal med en del komiska förvecklingar. Redan i denna tredje roman om Jeeves och Wooster är mallen ganska tydligen färdig men det är underhållande icke desto mindre. 

Vile Bodies

 Den sjuttiofjärde romanen som jag har läst ut i år är "Vile Bodies" (1930) av Evelyn Waugh. Romanen skildrar överklassen och festscenen i London där "the Bright Young Things" håller hov. Genom detta landskap rör sig Adam Lyme som ideligen försöker gifta sig med Nina Blount och som ideligen misslyckas eftersom han alltid är pank. Han försöker skaffa pengar från sin oförglömlige blivande svärfar och som läsare blir man inte klok på om denne driver med Adam eller är skvatt galen. En premiärministers dotter som orsakar skandal fladdrar förbi, liksom Adams vän Agatha Runcible, en partyprinsessa av rang. I bakgrunden finns även Lady Metroland (från "Decline and Fall") och hennes "änglar" som egentligen är något helt annat. Rappt och underhållande om en lössläppt tid. 

The Code of the Woosters

 Den sjuttiotredje romanen som jag har läst ut i år är "The Code of the Woosters" (1938) av P G Wodehouse. Det är en underhållande roman men Wodehouse har här varit lite lat och kör i princip en upprepning av föregående roman, "Right Ho, Jeeves!" Flera av personerna återkommer (faster Dahlia, Gussie Fink-Nottle, Madeleine Bassett) och romanen utspelar sig på ett gods med diverse olyckliga kärlekspar som måste tussas ihop för att allt ska bli bra. Denna dock är det en viss Sir Watkyn Bassett som äger egendom där sällskapet vistas och till saken hör att Bertie fått i uppdrag att tillskansa sig en silverpjäs som Sir Watkyn inköpt. Givetvis med varierande framgång. Wodehouse snuddar för en gångs skull vid politik (men givetvis på ett komiskt vis) då Sir Watkyns även bjudit in sin vän Roderick Spode, ledare för de fascistiska Blackshorts of Britain ("skjortorna var slut så man fick ta shorts"). Rimligen är Spode en karikatyr av den då högst aktive fascistledaren Sir Oswald Mosley. Som vanligt är det på vippen att diverse kvinnor i sällskapet vill gifta sig med Bertie men romanen slutar ungefär som vanligt då det gäller dessa historier. 

Decline and Fall

Den sjuttioandra romanen som jag har läst ut i år är "Decline and Fall" (1928) av Evelyn Waugh. Romanen skildrar vad som i grunden bara är ett år i studenten Paul Pennyfeathers liv men det är det år då han mycket orättvist relegeras från Oxford, blir lärare och därefter är på vippen att gifta sig med en rik kvinna ur aristokratin. Under tiden möter han en rad bisarra figurer och då inte minst den oförglömlige Kapten Grimes som alltid, enligt honom själv, hamnar "i soppan". Mycket rappt och underhållande. 

 

Kindergeschichten

 Den sjuttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Kindergeschichten" (1971, lämpligt nog) av Peter Bichsel. Denna fick jag låna av en kollega med vilken jag alltid har bra diskussioner och han förklarade att boken, enligt författaren, tydligen kunde läsas av "alla mellan sju och sjuttio". Jag ska tillägga att boken finns på svenska under namnet "Barnsliga historier" för den är verkligen läsvärd. För min del var tyskan mycket enkel med undantag av något enstaka ovanligt ord men språket är också enkelt, nästan lite barnsligt, vilket ger stor effekt. Vi möter här en rad lite udda och ensamma människor som kämpar med sina problem i tillvaron. Vi har mannen som inte ville veta mer, mannen som uppfann ett nytt språk genom att byta ord för saker tills han slutligen inte visste vad som var vad, vi har uppfinnaren som uppfann allt en gång till bara för att kunna säga "Men det är redan uppfunnet". Och så vidare. Det här var för mig en ganska ovanlig läsupplevelse och den speciella känslan jag fick av de små historierna kan jag inte riktigt sätta fingret på. Enklare är att läsa boken och bilda dig din egen uppfattning. Och tränar du tyska är denna bra. Annars finns den som sagt på svenska. 

Right ho, Jeeves!

 Den sjuttionde boken som jag har läst ut i år är "Right ho, Jeeves" (1934) av P G Wodehouse. Detta är den andra romanen om Bertie Wooster och hans betjänst Jeeves och den utspelar sig i London och på Berties tant Dahlias gods. I cenrum står två olyckliga kärlekspar samt även en vit smokingjacka som Bertie älskar men som Jeeves inte är lika förtjust i. Det blir som vanligt en rad bisarra förvecklingar och en höjdpunkt är då Berties vän, Gussie Fink-Nottle som aldrig dricker och annars mest är intresserad av vattensalamandrar, ganska berusad leder en prisutdelning inför det lilla samhällets spetsar. Som så ofta hittar den påhittige Jeeves på en rad lösningar på de ibland mycket snåriga problem som uppstår under handlingens gång. 

Kapten Haddocks ordbok

 Den sextionionde boken som jag har läst ut i år är "Kapten Haddocks ordbok" (2020) som jag fick i femtioårspresent. Passade dock på att läsa om den i år för att även få tillfälle att skriva om den här. Boken är en diskussion om, men framför allt en genomgång av, kaptens Haddocks svordomar. Efter en inledande essä om hur Hergé skapade kapten Haddocks unika och märkliga svordomar så följer de olika förolämpningarna i alfabetisk ordning med kommentarer om betydelse, etymologi, med mera. Mycket underhållande och inte minst för alla Tintin-vänner. 

Denna dödens kropp

Den sextioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Denna dödens kropp" (2010) av Elizabeth George. Lynleys enhet har till sist fått en ny chef som ersättare för honom själv och han är lika glad över detta då han motvilligt lockas tillbaka som utredare. En kvinna, som hastigt flyttat från landsbygden till London, hittas mördad på en ödslig kyrkogård. Teamet börjar nysta i hennes tidigare liv och långt i bakgrunden finns även ett mycket äldre brott som bit för bit relateras medan utredningen pågår. Som vanligt bra men mer traditionellt efter de tidigare utvikningarna. 

 

1920's Berlin

 Den sextiosjunde boken som jag har läst ut i år är "1920's Berlin" (2017) av Rainer Metzger. Det är en kortfattad men ändå informativ genomgång av kulturen i Berlin under 1920-talet. Efter ett inledande kapitel där bakgrunden förklaras presenteras därefter olika verk i kronologisk ordning och egentligen spräcks ramarna lite då det är verk från 1919 - 32 men av förklarliga skäl kom de flesta under 20-talet. Kända målningar, skulpturer, gravyrer, filmer och en del annat passerar revy. Mycket är för mig känt sedan tidigare även om jag gjorde en och annan ny bekantskap också. Dock utmärkt läsning för den som inte känner till denna fascinerande epok och dess historia. 

Stråk av rött

 Den sextiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Stråk av rött" av Elizabeth George. Efter att föregående bok skildrade vad som ledde till att Lynleys hustru avled så återgår George här till en mer traditionell deckare. En formligen förkrossad Lynley har gett sig ut på en vandring längs Cornwalls kust och efter omkring 43 dagar så stöter han på en kropp efter en ung man som tydligen fallit under en klättring. Han tvingas ge sig till en närliggande stuga där han möter en ung kvinnlig veterinär som hjälper honom slå larm. Den lokala polisen, som inte är särskilt många till antalet, förvånas över den uppenbare uteliggaren med det överklassiga uttalet. Till sist måste dock Lynley, som inte ens har ID-handlingar med sig, avslöja vem han är och mycket motvilligt och närmast under terapeutiska former dras han in i utredningen av den unge klättrarens död. Berättelsen för oss därefter in i relationerna i det lilla samhälle där ynglingen bodde och de många hemligheter som dess invånare bär på. Trots att boken är på 700 sidor och det handlar om ett mord så är det spännande läsning, intressanta historier och dito karaktärer. 

Innan döden kom

 Den sextiofemte boken som jag har läst ut i år är "Innan döden kom" (2006) av Elizabeth George. Det är en mycket annorlunda George-bok som långt mer än en deckare närmast kan säga vara en förtvivlad social kommentar. I boken följer vi en 12-årig pojke och hans västindiska familj i London fram till ögonblick då Helene Lynley skjuts ner. Kommissarie Lynley är inte alls med och hans medarbetare Havers och Nkata fladdrar förbi på en sida. Det är en mycket mörk och grym berättelse och förmodligen den mest nattsvarta bok som Elizabeth George har skrivit, kanske i ett försök att variera sig. Och hon lyckas verkligen även om det ibland är rentav jobbigt att läsa. 12-årige Joel försöker hålla ihop familjen och ta ansvar för sin mycket annorlunda lillebror Toby och för sin redan skadade och svårt självdestruktiva syster Ness efter att deras mormor dumpat av de tre syskonen hos en rättrådig faster. Även denna mycket starkt skildrade kvinna gör vad hon kan för sina syskonbarn men elände staplas på elände och katastrof på katastrof och det är som om den lilla familjen är död till undergång. Som sagt, en ovanlig bok i Georges produktion och en lågmäld men ändå rasande protest mot de omständigheter som kan leda fram till ett svårt brott. 

Thank you, Jeeves!

 Den sextiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Thank you, Jeeves!" (1934) av P G Wodehouse. Detta är den första romanen med den sysslolöse ädlingen Bertie Wooster och hans betydligt smartare betjänt, Jeeves. Redan i denna första roman sätter man ribban för kommande berättelser: den hygglige Wooster dras in i en härva av olycklig kärlek där en av hans gamla vänner samt en av hans gamla flickvänner är de unga tu som måste förenas, så att säga. Därefter förekommer bland annat en idag inte helt gångbar episod där Wooster måste föreställas vara medlem av en afroamerikansk orkester och använder skokräm för ändamålet... ja, ni förstår. Dock mycket underhållande och med rappa repliker. Wooster är berättaren och han använder frekvent uttryck som nog var gammeldags redan när Wodehouse skrev romanen. 

Anthem for Doomed Youth

 Den sextiotredje boken som jag har läst ut i år är "Anthem for Doomed Youth" (2000), en antologi med poesi från första världskriget utgiven av The Folio Society. Titeln är tagen från en mycket känd dikt av Wilfred Owen, vilken poet retfullt nog stupade i oktober 1918. Det är mestadels engelska poeter men här finns även en del tyska och franska, om än i översatt format. Dikterna är uppdelade efter teman så det finns här mer ädelmodigt romantiska saker (en känsla som blev mer frånvarande i dikterna ju längre kriget pågick), dikter om strid, tiden efter striden, satirer och så vidare. Det är som sagt svårt att recensera poesi men bland de mest kända namnen kan nämnas Ruper Brooke, Wilfred Owen, Robert Graves och Siegfried Sassoon, för den som är specialintresserad. 

The Stranger's Child

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "The Stranger's Child" (2011) av Alan Hollinghurst. Det är nog tredje gången jag läser denna fascinerande roman som jag köpte nyligen (med autograf och allt) även om jag sedan gav bort den till en ung väninna eftersom det är kul att sprida litteratur. Romanen gör nedslag i några familjers liv vid olika tidpunkter under 1900-talet och in på 2000-talet. De fem kapitlen utspelar sig 1913, 1926, 1967, 1980 och 2007. "Huvudperson" är egentligen en dikt som blir väldigt känd. Poeten Cecil Valance besökare familjen Sawles lilla egendom Two Acres den fantastiska sommaren 1913 och i gästboken lämnar han en dikt som flera tror är tillägnad Daphne, dottern i huset. Det är dock snarare hennes bror George som är föremål för de mer romantiska inslagen. Då poeten sedan dör i världskriget blir dikten mer och mer känd och vi följer sedan familjernas historia. Det görs även en poäng av hur svårt det ibland är att få fram "sanningar", exempelvis när man ska skriva biografier och liknande. Därtill är människors minnen - medvetet eller omedvetet - bedrägliga. En mycket intelligent och fascinerande roman som jag varmt rekommenderar. 

Assegai

 Den sextioförsta boken jag har läst ut i år är "Assegai" (2009) av Wilbur Smith. Boken fick jag som present av en god vän med autograf och allt. Denna äventyrsroman utspelar sig i östra Afrika 1906 - 18 och skildrar en ung officer som senare blir safariguide även om han också värvats som spion åt brittiska underrättelsetjänsten. Han förälskar sig i hustrun till en tysk industrimagnat även om denna kvinna också har en del hemligheter. De afrikanska folken skildras något exotiserande men samtidigt med stor förståelse och sympati, inte minst massaifolket. Bra underhållning överlag. 

Samlade dikter

 Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "Samlade dikter" (2010) av Erik Lindegren. Boken är en total sammanställning av allt som Erik Lindegren publicerade inklusive en del udda dikter publicerade i dagspress, med mera. Den uppburne poeten var för övrigt verksam under rätt kort tid, från slutet av trettiotalet till mitten av femtiotalet innan hans övriga verksamhet i akademin, med mera, tog överhanden. Det blir på ett vis meningslöst att recensera en sedan länge upphöjd poet men Lindegren var dock inte okontroversiell och hans genombrott, "Mannen utan väg" (1942) stod också i centrum för den så kallade "obegriplighetsdebatten". Det är sannerligen sant att Lindegren inte är en poet du bara sitter och slöläser. Jag började läsa detta verk någon gång förra året, om inte 2023, och har suttit och tragglat och läst om och försökt smälta hans strofer som man kan analyser och återanalysera hur många gånger som helst. Svårare än i "Mannen utan väg" blev han dock inte och exempelvis "Sviter" (1947) har en del kärleksdiktning som åtminstone har dragit av det mer konventionella. Inget verk för den som är ovan vid poesi men väl för den som vill ha en utmaning. 

Rock dag för dag

 Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Rock dag för dag" (1987) som är sammanställd av en stab medarbetare. Som yngre hade jag boken som referensverk för musikhistoria och även om mycket står sig så är det en del som blivit mer problematiskt med tiden plus att jag stör mig på urvalet. Mest irriterande är förstås alla dessa "födslar och dödslar" son ingen brydde sig om då det hände eftersom jag tycker det är viktigare att (med vissa undantag) koncentrera sig på sådant som märktes när det hände. Exempelvis brydde sig världen inte om att Johnny Rotten eller Paul Weller föddes den och den dagen på 50-talet eftersom de "märktes" först tjugo år senare. På samma vis är författarna extremt förtjusta i att rabbla när bortglömda gamla blues- och countryartister dog på sjuttio- eller åttiotalen utan att världen brydde sig. Vi talar inte direkt Duke Ellington eller Muddy Waters, så att säga. Däremot är det förstås värt nämna undergroundakter som blev stora och vad de hade för sig inför en begränsad krets den och den dagen. Dock finns här vissa felaktigheter (den om Cass Elliott och ostmackan) medan saker som Bob Dylans första möte med Beatles 28 augusti 1964 (med påföljande pårökning) inte nämns alls. Så boken är kanske en smula nattstånden men jag har dock vissa nostalgiska känslor för den än. 

Hasse Alfredsson

 

Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Hasse Alfredson - en sån där farbror som ritar och berättar" (2019) av Kalle Lind. Denna är, otroligt nog, den första biografin över Hasse Alfredson. Lind påpekar i förordet att det har skrivits spaltmetrar om HasseåTage men att biografisterna gör halt vid Tages död i oktober 1985. Trots det var Hasse aktiv i närmare 30 år till. Sist sista framträdande var då han fick en guldbagge i januari 2013. Lind gör en ganska traditionell biografi där vi följer Hasse från hans födelse 1931 till dess att han i stillhet avled 2019. Däremellan är det en aldrig sinande produktion av studentspex, skämt på radio, revyer, skämt på film och TV, böcker, teckningar, dikter och man vet inte allt. Värre skandaler får vi inte höra än att Hasse kunde vara lite glad i dryck (och mat). Dock skildras de tre extra svåra dödsfallen i hans liv, vilka påverkade honom mycket. Dels faderns död 1946, då Hasse var endast 15, därefter femårige sonen Mats död i en olyckshändelse 1967 och slutligen bäste vännen Tages förtidiga död 1985. Det fanns, enligt boken, ett strimma av mörker hos den utåt så fryntlige Hasse medan det snarare var Tage Danielsson som var optimisten. Allt som allt en mycket gedigen och informativ biografi som även ger läsaren en genomgång om vidare utforskning önskas. På slutet finns listor över Hasses olika produktioner. 

När ingen ser

 Den femtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "När ingen ser" (2005) av Elizabeth George. I denna bok jagar Lynley och Havers en seriemördare som man upptäckt först efter att denne haft ihjäl tre eller personer på likartade sätt. Offren väljs bland Londons icke-vita ungdomar och jakten på mördaren visar sig bli en mycket krävande och upprivande historia samtidigt som Lynley drabbas av en fruktansvärd tragedi lagom när man börjar närma sig förövaren. Som vanligt välskrivet och med stort socialt patos i själva berättelsen då det är samhällets olycksbarn som skildras, i mångt och mycket. 

Den återfunna tiden

 Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Den återfunna tiden" (1927) av Marcel Proust vilken rundar av den väldiga sviten. Verket är något mer konventionellt även om det givetvis innehåller långa tankemässiga utläggningar. I grova drag består handlingen av två delar: dels scener från Paris under första världskriget och dels en sista fest hos furstinnan de Guermantes där berättaren nu rör sig genom en folkmassa bestående av dramats huvudfigurer, men nu svårt åldrade. En del är även döda. Det är nu som läsare blir medveten om att berättaren själv är gott och väl medelålders och han presenteras för sin gamla väninna Gilberte, Odettes dotter, som nu ser ut som Odette och har en ung vuxen dotter som i sin tur ser ut som henne som ung. Och berättaren börjar skissa på en roman. Ett värdigt avslut efter några volymer som tenderade dra åt det väl inåtvända och självupptagna.