måndag 16 november 2026

Maj - augusti 1939

 


Ovan: Molotov-Ribbentrop-pakten

Nedslag i nittonhundratalet eller ”maj – augusti 1939”: Det är 1 maj 1939 och Ciano deltar i öppnandet av parlamentet och hör kungen men Mussolini är missnöjd och ogillar den lätt operettaktiga 1700-talsinramningen som hör till. ”Det blir sista gången”; säger han. Senare träffar Ciano den snart avgående brittiske ambassadören Christie som är bekymrad över krisen mellan England och Tyskland angående Polen och tror att det hela kan förvärras medan regenten Paul är i Rom. Ciano lugnar honom och förklarar att han ska tala med von Ribbentrop nästa vecka. Samma dag diskuterar Chips Channon med Alan Dunglas om man inte kan få polackerna att ”mjukna” angående de tyska kraven på Danzig och man ska försöka få Butler att tala med Halifax. På kvällen är Chips på en dans där Honor kring 01 visar sig präktigt full och han leder diskret ut henne även om Duff Cooper och Jim Thomas ser dem.

2 maj är Chips på lunch med bland andra lady Chamberlain, änka efter Austen, som gav ”Mussolini new”: ”The Cude is about to become a father again! The mother is the petite bourgeoise with whom he has been consorting for two years or more – the husband was sent to Abyssinia but did not die! Mussolini is enchanted with himself: at the same time he is cohabiting with the fair South German girl sent to Rome by the nazis. Given up to the practices of love, he is losing reality and depending more and more on Ciano, who has become impossible and probably almost certainly in the pay of the Germans. Ciano is an erotic too, and the whole italian government has now become a sort of brothel and is losing touch rapidly with the population which is pro-English... all this from Lady Chamberlain!” Ciano är i sin tur för en gångs skull irriterad på svärfar. Han har fått höra av en general att landets rustningssituation är ”katastrofal” men vad gör Il Duce? Han intresserar sig mest för ”yttre former” såsom att soldaterna skyldrar gevär snärtigt eller gör den rätta sparken då de lyfter på benen: ”Trots att jag formellt har framfört anklagelser med utgångspunkt i resultaten från Cavagnaris utredning av vårt flygvapens effektivitet, har han inte gjort någonting – absolut ingenting. I dag, när han samtalade med Cavagnari, nämnde han inte ens saken. Varför? Är han så rädd för sanningen att han inte ens vill lyssna?”

Det är 3 maj. Chips får höra att Litvinov avgått och ersatts av Molotov. ”Will he be shot? I certainly hope so.” Ciano tar emot nye brittiske ambassadören, Sir Percy Loraine, och kallpratar lite även om engelsmannen ändå gör ett gott intryck på honom. Det är 6 maj och Ciano är i Milano och tar emot von Ribbentrop. Han noterar att staden verkar ”smickrad” över stå som värd för besöket. Ciano noterar att von Ribbentrop ”för första gången” var i ett behagligt sinnestillstånd och inte skröt en massa, ”som han brukar”. Snarare förespråkade han ”moderation och förståelse”. Man talar även om alliansen mellan länderna och Ciano rapporterar sedan per telefon till Mussolini. 10 maj noterar Chips att ”Prins Fritzi bor hos oss nu”... han vill dock ännu försöka få prinsen gifte med svägerskan Brigid. Prinsen underhåller denna dag Chips med lite historier om sin styvfarmor, prinsessan Hermine. Samma dag träffar Chips gode vän, regenten Paul, Ciano. De båda överlägger lite 11 maj även om det tydligen är mycket fraser.

12 maj finner Ciano sin svärfar ”mycket nervös över den internationella situationen” (troligen Polen). Vidare har det varit ”lite storm inom de intellektuella områdena i Albanien vilket förklarar varför ett tjugotal personer genast ska skickas till koncentrationsläger.” (…) Vi får inte visa minsta tecken på svaghet; rättvisa och kraft måste vara karaktäristiskt för den nya regimen. De allmänna arbetena har börjat bra. Vägarna är planerade så att de alla leder till den grekiska gränsen. Denna plan beordrades av Mussolini, som mer och mer tänker på att hoppa på Grekland vid första bästa tillfälle.” ”To avoid offending” Diana Cooper är Chips 15 maj på coctailparty hos henne på 34 Chapel Street och avskyr de flesta på plats. Sovjetunionen ger svar på en brittisk invit och den är ganska nekande men Chips påpekar för dagboken att britterna förmodligen inte låtit entusiastiska i sina förslag.

16 maj läser Chips på UD Hendersons sammanfattning av Tyskland 1938: ”It is a brilliant résumé, and paints the führer as a mystical, vague bad-tempered ogre.” Det är 19 maj och Chips lyssnar på en utdragen debatt i parlamentet om Sovjetunionen där regeringens politik vinner med 220 – 96. Ciano anländer 21 maj till Berlin för undertecknandet av alliansen. 22 maj diskuterar han med Ribbentrop Jugoslavien och Ciano säger att ”en intern revolt i Kroatien skulle inte lämna oss oberörda” men han får intrycket av att von Ribbentrop vill att saker ska förbli som de är i landet. Himmler, som Ciano tydligen också träffar, säger att Italien snarare borde ”påskynda upprättandet av ett protektorat i Kroatien”. AH, som han också hinner bocka av, ”verkar må bra, ganska lugn, mindre aggressiv. Lite äldre. Hans ögon ligger djupare. Han sover väldigt lite.”Magda Goebbles berättar sedan för Ciano om de sena nätterna och säger ärligt att ledarens monotona utläggningar kan bli ganska tråkiga. I New York samma dag hänger sig Ernst Toller.



Ovan: Cafe Tournon, där Joseph Roth tog sitt sista glas 23 maj.

Det är 23 maj och Joseph Roth sitter på sitt stamställe, Café le Tournon, och läser telegram han har fått. Vittnen noterar hur lappen faller ur hans hand. Han har just fått veta att Ernst Toller är död. Roth tillbringar dagen med att dricka hårt på cafét tills han på kvällen kollapsar och förs till ett fattigsjukhus. 24 maj noterar Chips någon form av avtal med Sovjetunionen även om Halifax verkar ha gjort det mindre förpliktande. Tyskland har förklarat att Tjeckoslovakien inte ska ha någon egen diplomatisk representation i Storbritannien (eller andra länder, för den delen). Italien gör 25 maj något liknande i Albanien då man beslutar sig för att stänga albanska UD och att skicka hem utländska diplomater i Tirana. I en tirad attackerar Mussolini monarkin och förklarar att han avundas AH ”som inte behöver släppa med sig så många tomma bagagevagnar”. Senare träffar han ett sändebud som varit i Zagreb och träffat Vladko Macek, ledare för Kroatiska bondepartiet. Ciano förklarar för sändebudet att Italien finansiellt vill understödja en kroatisk revolt i Jugoslavien som därefter ger Italien en ursäkt för att ingripa och upprätta ett ”självständigt” Kroatien i nära relation med Italien. Vid ett senare möte med Mussolini godkänner denne upplägget och man ska skicka pengar via Schweiz. Ciano reflekterar även över att ”bättre organisera” albanerna i Kosovo som därmed kan bli ”en dolk i ryggen på Belgrad”.

Det är morgon 27 maj 1939. På Hôpital Necker i östra Paris dör Joseph Roth en eländig död i kombination av lunginflammation och sviktande lever. Han är delirisk och skriker efter sprit, fastbunden i sängen. Personalen vet inte vem han är. Uttröttad, men dock i högsta grad levande, sitter Chips samma dag på Kelvedon och ställer prognos om kommande krig: ”Now war now... I think we are safe to august, or, more probably september.” Mussolini tar samma 27 maj emot ambassadören Loraine och det som var tänkt som en artighetsvisit blir istället en diskussion om britterna ”inringningspolitik” mot Italien. Ambassadören blir ställd men klarar sig, enligt Ciano, ganska bra. Dagen efter, 28 maj, noterar Ciano: ”låt oss nu se vad som händer. Enligt min åsikt är det brittisk-italienska avtalet dött och kanske kommer Chamberlain att dö med det.”

Det är 30 maj och Joseph Roth läggs till vila på Cimetière de Thiais. De församlade utgör en brokig skara av gamla vänner (bland andra Egon Erwin Kisch), Habsburg-anhängare och kommunister (som buar åt monarkisterna då de hyllar Roth). Lion Feuchtwanger är inte på Roths begravning. Han sitter istället och dricker hemma hos Franz Werfel och blir ganska på örat medan Werfel försöker tussa ihop honom med en annan gäst, en pianospelande flicka, som dock åker hem tidigt. Chips kollar 31 maj både ekonomi och hälsa: ”I had an hour with our financial secretary, Captain Verschoyle, trying to get our bills down. The Household accounts etc. come to about £1 000 per month and I can never succeed in reducing the substantially. (…) I, too, had an interview with our doctor, Law, who examined me. He says my hearts tired and sluggish, my nerves worn out, and my feet so flat I may need an operation. (…) He says I am naturally strong, but I am killing myself. I returned to Kelvedon, depressed and worn out, but cheered up somewhat after champagne.” Honor åker på mystiska besök i London. Chips funderar på om hon träffar läkare.

Det är 1 juni. De italienska legionärerna, männen som stridit i Spanien, är missnöjda med att Mussolini inte vill ta emot dem. Men han vill helt enkelt inte komma till ceremon i Neapel eftersom kungen är där, noterar Ciano. Kanske kan man dock ordna något senare. I London har Philip Sassoon precis dött och Chips noterar i dagboken 3 juni att denne kommer att lämna ett tomrum efter sig i societeten. Chips beskriver honom i sin privata bok som en homosexuell som dock aldrig orsakade skandaler och att han föredrog ”yngre piloter”. Samma dag hålls en ceremoni vid italienska hovet där en konstitution överlämnas till en albansk delegation. Kungen gnäller dock över att dynastins vapen inte syns på albanska flaggan och Ciano har en liten diskussion med honom om detta. När Ciano rapporterar detta till svärfar så tar han tillfälle att ”sänka hornen och angripa monarkin” och gapar åter om ”tommar godsvagnar” och att hur monarkin står i vägen för ett fullkomligt fascistiskt övertagande av landet. ”Jag är som en katt – försiktig och klok – men när jag
hoppar är jag säker på att landa där jag vill. Jag överväger nu om vi borde göra slut på alltihop med huset Savojen. För att göra processen kort med dem räcker det att mobilisera tvåhundrafemtio tusen man ide två provinserna Forlì och Ravenna. Kanske räcker det med att sätta upp ett manifest.”

Det är 5 juni och efter en sittning i parlament tar Chips Channon ett glas med svågern, Alan Lennox-Boyd, som redan klagar över sitt äktenskap och att Patsy, som nu fått barn, irriterar honom. Chips noterar: ”Han är smalare men han ser därmed bättre ut”. Mot kvällen får Chips höra att någon skjutit mot hertiginnan av Kent men ingen blev skadad. 6 juni börjar tungt för Chips: ”I am worn out, but don't look it.” Prins Fritzi, på väg till middag med hertigparet Kent, kommer förbi med ett telegram från ex-kejsaren där han beklagar sttentatet mot prinsessan Marina. Chips får telegrammet och visar det senare för Chamberlain som säger ”the germans have been really decent about this”. I övrigt deltar Chips vid en middag på belgiska ambassaden där premiärministern med fru tas emot som kungligheter. Senare får Chips höra att hans gamla älskarinna Isabelle Clow (som även legat med Leslie Hore-Belisha) dött och han blir lite sentimental och tänker på glada tjugotalet. Vidare noterar han att Raimund Hoffmansthal nu gift sig med Liz Paget medan ex-frun Alice tjurar i Paris plus att hennes nye älskare inte vill gifta sig.

Det är 8 juni och Chips är på ambassadörsmiddag och bär hovdräkt för kanske tionde gången. Han träffar på ”Joe Kennedy, the smiling american who is so like a dentist”. Han pratar med Crolla, italiensk Charge d'affaires, som är bekymrad och fruktar ett krig medan ”Ciano inte är rädd för ett”. 9 juni åker han till Kelvedon med prins Fritzi och Harold Balfour: ”We are all worn out”. Honor erkänner att resorna till London var sittningen för ett porträtt av Ian Campbell-Gray där hon avbildas i skiddräkt. En bröllopspresent. ”Ibland ska man inte tro det värsa”. 11 juni reflekterar Chips över hur han verkligen älskar prins Fritzi som just nu tråkas ut av gästen Laura Corrigan vilken drar långa historier om prinsens släktingar: ”An astounding woman... and a colossal bore.” Harold Nicolson, som faktiskt också är på middagar, är 14 juni på en sådan med konstkännaren Kenneth Clark (själv för National Gallery och pappa senare till den så dagboksskrivande Alan). Med är bland andra även Winston Churchill som kommenterar att Joe Kennedy sagt att kriget är oundvikligt och att Storbritannien kommer att förlora.


Ovan: Lord Beaverbrook

19 juni skriver Nicolson i brev till hustrun: ”Why can we not be left alone? We are doing no harm. We care for fine and gentle things. We wish only to do good on earth. We are not vulgar in our tastes or cruel in our thoughts. Why is it that we are impotent to prevent something which we know to be evil and terrible? I would willingly give my own life if I could stop this war. I am so unhappy about the outside, and so happy in my own little orbit.” Chips har andra bekymmer. 20 juni noterar han att ”This week will kill Honor” apropå en fest hos lord Beaverbrook kvällen innan där hon blev kvar till 03.30. Värden hade tjatat ”If only Honor would divorce Chips and marry me...” Han blev så full så han tog av sig byxorna och Diana Cooper, som kom med Duff vid 02, sade till Chips denna dag att hon aldrig sett så berusade människor någonsin. Annars noterar Chips en stor popularitet för själv och makan nu men ingen av dem vet varför. 22 juni håller Chips en stor middag för drottningen av Spanien för att fira Francos seger. I en konversation med drottningen visar sig hon tro att judarna låg bakom revolutionen och hon hatar Churchill, Eden och Cooper. Efteråt går Chip och Honor på ännu en fest och Chips noterar att det är fjärde sena natten på raken för hans fru.

Greve Ciano är definitivt inte på festhumör. 26 juni avlider hans far och i ett ovanligt personligt utbrott ägnar han flera dagar åt att bearbeta sorgsen. Det är 28 juni och Chips kommer till ett avslutat kabinettsmöte och får höra att man nu ska varna Tyskland för att minsta aktion mot Polen betyder krig. Dagen därpå hör Chips Halifax tal i sin bil tillsammans med dennes son, Charles Wilson: ”Hitler's a bandit, we all mad; Russia slyly waiting and waiting...” Det är 3 juli och Chips ser på morgonen en ledare i Daily Telegraph där man mer eller mindre kräver Winston Churchill i regeringen. Som ett skott var Chips till parlamentet och visar detta för inpiskaren, David Margeson: ”I think and repeat that this country is mad – utterly mad – to wish to risk a war for something that doesn't concern us...” Senare denna dag träffar han en Peter Coats på en fest och fascineras av denne. Det är 8 juli och Chips dåsar varvid Coats kommer in ”i sin kakiuniform för att säga adjö”.

Det är 10 juli och Chips har Fritzis syster Cecile och hennes förkläde som gäst. Han bjuder även in Joe Kennedys son (alltså JFK) och en ung baron Longbrough (alla tre födda 1917) plus Coats. Alla dessa får sedan följa med till parlamentet för att titta på Chamberlain. Det är 11 juli. Chips har sparkat Pauls barnjungfru och har lite dåligt samvete: ”Is this a strain of sadism in me? Am I cruel to thos who love me? I tire of people, turn against them after years; and now I am against Nannie who has been a deplorable influence on Paul...” Samma dag träffar han på fest Rose Kennedy och tycker hon är ointressant även om hon ser rätt bra ut för att vara niobarnsmor. Han kör hem infantinnan tillsammans med Coats och de tar ett glas.

Som oftar är Honor iväg och åker skidor, även om det är mitt i sommaren. 13 juli får Chips: ”A very curt, cold, brief little letter from Honor. I am sad an apprehensive about her: but que faire?” Han fördriver tiden med att senare på dagen besöka den jugoslaviske representanten i London: ”I went to see Subbotic at the Yugoslav legation at 5 PM and spent an hour giving him social and political advice as to how to make his legation a success. It was on the tip of my tongue to remark that the last two ministers had died too quickly... he a stocky Balkan with a teethy grin – how can I tell him that he smells of garlic and that the English don't like it?” 14 juli firar Chips sin bröllopsdag – ensam: ”Six years married today. I am sorry my marriage is not more of a success.” 18 juli är han irriterat för att han inte bjudits in till en bal för regenten på Buckingham Palace. ”700 andra personer vill träffa min bäste vän!” Både han och regenten Paul sitter och deppar en smula tillsammans men Chips har å andra sidan ordnat så att Paul får strumpebandsorden efter att ha rotat fram exempel på regerande icke-monarker som fått orden och gett listan till Halifax.

Det är 20 juli och Ciano får information om att tyskarna kommer att slå till mot Danzig 14 augusti. Chips pratar om lättare saker samma dag då prins Fritzi skildrar balen, där han bett om att få dansa med änkedrottning Mary. Hon hade svarat att hon inte längre var i form för sådant men hade tackat prinsen då ingen annan bett henne om en dans. 21 juli köper Chips en diamant av lady Curzon vilken hennes make ägt (pris: 265 pund) och ger till regenten. Denne blir rörd men är annars dyster och talar om ett kommande krig. 22 juli har Chips och inspiskaren David Margesson, med flera, ”a very funny evening” som avslutas med att lady Cunard och Laura Corrigan kommer det blir klackarna i taket. 25 juli skiver Chips: ”PC never tires me, but makes me happy and stimulates me”... regenten Paul kontrar presenten häromdagen med att ge Chips ett smycke till hans son Paul. Under en promenad dagen därpå säger han att ”Paul är det närmsta vi kommer att ha ett barn tillsammans...”

Ovan: Peter Coates

Det är 28 juli och Chips är faktiskt lite orolig för regenten som mitt under ett besök i Storbritannien behövt operera en visdomstand. Han ringer sjukhemmet och får höra att operationen var mycket komplicerad och tog 25 minuter. 29 juli är han dock på Kelvedon med vänner: ”Bed at 1.20 when Emerald left. She always slightly spoils her visits by staying too long.” 30 juli besöker Chips regenten, men bara tio minuter då han är blek och tagen: ”His most hot hands held mine affectionately and never had I felt more intimated with him, nor loved him more.” 31 juli ser Chips ännu en debatt där Chamberlain ”gör mos” av sina motståndare och Chips formligen avgudar honom: ”The PM walked, talked like a debutante: this remarcable old man, surely the most miraculous human alive, shows no signs of fatigue, of age, of exhauation, even of irritation. His steely intelligence, his alert, his piercing shafts, his amused contempt for fools... he is an inspiration, a god... But today he surpassed himself.”

Det är nu 1 augusti. I det lugnare New York spelar Glenn Miller Orchestra in sin version av ”In the Mood” i RCA Victor Studios. Låten kommer att släppas 15 september. Säsongen i London går mot sitt slut och Chips är nöjd 1 augusti men kanske är det också slutet på en era? ”It has been such a successful, satisfactory season enjoyed by everyone from old to the bebies – my duty is finished at leaving London – that I threw myself into it. And who knows whether we shall soon have another?” Chips och många andra (inklusive Subbotic, som ännu luktar vitlök) tar 2 augusti farväl av regenten som viskar: ”You made my visit to London, I love you so much dear Chips” medan han pressar dennes fingrar. Med en klump i halsen ser Chips tåget åka innan han stormar till parlamentet för en debatt. Han reflekterar över det faktum att nazisterna verkar slå till mot länder på fredagar och pratar med Halifax. Han ser Chamberlain förolämpas och till sist tappa humöret och får i sin dagbok ett utbrott mot demokratin (”jag blir alltmer antidemokratisk”), parlamentet (”borde avskaffas”) och Churchill (”hoppas han kvävs av ilska”). Det är plötsligt inte roligt att vara Chips: ”I am furious and lonely tonight; my wife in Switzerland, my baby dauphin asleep, my best friend racing across Europe in his royal train; my boy-friend in camp... life is dark and I am worn out. The weather is foul and for the first time I am beginning to mind it.”

Medan Chips dock försvinner till sitt lantställe planerar Ciano 9 augusti för ett möte med Ribbentrop i Salzburg. Kriget måste stoppas! Italien är inte redo! 10 augusti skriver Ciano om hur Mussolini man vill få till ”internationella förhandlingar”. Tyskland måste undvika en konflikt med Polen eftersom ett lokalt krig kan sprida sig. ”Jag instämmer till 100 procent men är tveksam angående resultat”. Mötet med Ribbentrop 11 augusti blir inte bra. Den tyske utrikesministern är ”undvikande. Det råder en kylig atmosfär och kylan mellan mig och honom spred sig även bland våra sekreterare. Inte ord yttrades under middagen. Vi litar inte på varandra. Men jag har åtminstone rent samvete. Det har inte han.” 12 augusti träffar Ciano AH som är ”väldigt artig” men som också upphetsat talar framför kartor och uppmanar Italien att ”snarast ge Jugoslavien nådastöten”. Ciano känner förtvivlan: ”Jag insåg att inget mer var att göra. Han hade bestämt sig för att slå till och slå till skulle han.”

Det är 13 augusti. Ciano återvänder till Rom ”totalt äcklad över tyskarna, över deras ledare, över deras sätt att göra saker. De har förrått och ljugit för oss. Nu drar de oss in i ett äventyr som vi inte ville ha och kan komma att kompromettera regimen och landet i sin helhet.” Det är 14 augusti. Chips gör stan med Peter Coats, äter och shoppar: ”I love him really...” Mussolini tänker inte mycket på kärlekens nöjen utan är bekymrad inför sin svärson vilken ”med all min makt” försöker vända honom mot tyskarna. Men Mussolini gruvar sig. Det blir en lång diskussion. Senare träffar Ciano den polske ambassadören. De promenerar längs stranden. ”Jag talar med honom i vaga termer och föreslår moderation. Vår rådgivare i Warszawa säger att polackerna tänker strida till siste man. Kyrkorna är fulla. Folket ber och sjunger hymner där de ber gud om hjälp att rädda landet. De kommer i morgon att bli massakrerade av tyskt stål. De är oskyldiga. Mitt hjärta är med dem.” Det är 15 augusti och Mussolini vill bryta med Tyskand. Men hur? Och äntligen lite sex. 18 augusti lyckas Lion Feuchtwanger ”efter lite svårigheter” äntligen ligga med Alma Mahler. ”Hyfsat”.

21 augusti får JG höra att det är förhandlingar om en pakt på gång med Sovjetunionen och gläds mitt i sitt arbete. Samma dag har Ciano en livlig diskussion med Mussolini och övertalar honom att han ska åka och säga ett sanningens ord till tyskarna vid ett nytt möte. 22 augusti blir en omtumlande dag för alla huvudpersoner. Albert Speer, som mest pysslar med sina byggen, sitter i godan ro hos AH då någon viskar något i örat på denne som blir eld och lågor och utropar ”Jag har dem, jag har dem!” Först dagen efter förstår han vad saken gäller. Duff Cooper är på landsbygden då han får höra att förhandlingar pågår mellan Tyskland och Sovjetunionen. Harold Nicolson, på sin båt, hör det på radio och så är den dagen förstörd för honom. Ciano informerar 10.30 att von Ribbentrop hellre träffar hono i Innsbruck eftersom han snart skulle till Moskva för att skriva under ett fördrag. Chips får reda på det hela via morgontidningen och skriver senare: ”a new era, the last, has opened for England...”

Det är 23 augusti. ”Dagen är laddad och full av hot”, skriver Ciano. Frankrike och England lovar oavsett vad ingripa i varje konflikt. Japan protesterar. Ciano tar emot Sir Percy Loraine som svimmar i hans armar och måste vila upp sig på toaletten. ”Jag vet inte om det var känslorna eller värmen”. I England ska John Colville, tjänsteman, åka till USA men hans fartyg ställs in i sista stund och alla tjänstemän kallas till sina poster. Det är 24 augusti. Duff Cooper äter lunch på Savoy med sina åsiktsfränder. Alla är dystra. Dyster är, Chips noterar, även stämningen på UD men i parlamentet är stämningen nästan uttråkad, ”som om man vara irriterad över att ha fått sin semester avbruten av Hitler”. Premiärministern talar lugnt och får lite respons. Chips ringer regenten som dock är pessimistisk trots Chips förslag om att Italien skulle kunna stoppa kriget. Det är 25 augusti och Ciano talar i telefon med von Ribbentrop som säger att situationen börjar bli ”kritisk” på grund av ”polska provokationer”. De utlovade mötet tycks inte bli av. Mussolini får ta emot von Mackensen, sändebudet, för ännu ett meddelande med önskan om ”italiensk förståelse”. I London hör Chips att Mussolini och Ciano vill ”dumpa” tyskarna och han ringer regenten så fort som möjligt. Även uppgifter om att AH tagit emot ambassadör Henderson når honom.

Det är 28 augusti. Peter Coats kallas in. Chips och Honor äter lunch på Quaglianos och dricker mycket champagne. Vid bordet talas om märkliga rykten som att en man vid namn ”valrossen” försökt förhandla fram en lösning, att Göring ska ta över, att dynastin Hohenzollerns ska återupprättas. Trafiken för brittiska fartyg i Medelhavet stoppas. Duff noterar ”Denna måndag va den vackraste vi haft på hela sommaren”. 29 augusti lyssnar Duff Cooper på ett tjugominuterstal av Chamberlain och ”man undrar varför vi sammankallats. Chips hör ännu rykten om att nazistledarna grälar inbördes och att regimen är på väg att kollapsa.

Det är 31 augusti. Människor väntar. Heinz Linge, betjänt vid AH, har sovit oroligt men hans herre är lugn som en filbunke även om Linge tror att det är teater. Chips hör åter rykten om att inget ska ske men skickar sin son till säkrare trakter. I Berlin är JG trots allt en smula spänd: ”Vid middagstid ger Führern order om anfall under natten runt klockan 5. Det verkar som att tärningen äntligen är kastad. Göring är fortfarande skeptisk. Führern tror ännu inte att England kommer att ingripa. Ingen kan säga säkert i nuläget.” Ciano vaknar närmast illamående. Han försöker få lord Halifax att gå med på att låta Tyskland ta Danzig men får svaret att det är omöjligt. Ytterligare försök att ordna en konferens leder inte till något och London avbryter satalen. Ciano talar med Mussolini som säger ”Detta är krig men i morgon ska jag i stora rådet förklara att vi marscherar inte!” Ciano möter åter Sir Percy Loraine och förklarar att Italien ”aldrig” kommer gå i krig mot England och Frankrike. ”Loraine är rörd, nära tårar, och tar min hand”. Efteråt säger han att han är glad över samtalet. ”Hur som helst är all diskussion överflödig. Hitlers program, som han presenterade för mig på Berghof, genomförs nu punkt för punkt. I kväll inleds anfallet, eftersom den 31 augusti angavs som sista möjliga datum.” I England noterar Harold Nicolson: ”It is odd to feel that the world as I knew it has only a few more hours to run.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar