Temporary Kings

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Temporary Kings" (1973) av Anthony Powell, den elfte och näst sista delen i sviten "A Dance to the Music of Time". Föregående bok utspelade sig cirka 1945 - 47 men handlingen i denna roman har hoppat fram till cirka 1959. Jenkins och flera av bokens viktigare karaktärer har åkt till en internationell litterär konferens i Venedig. Medan detta pågår skriver fransk press några skandalartade artiklar om hur Pamela Widmerpool indirekt ska ha tagit livet av en fransk författare som avled under samlag med henne. Makarna Widmerpool anländer emellertid också till konferensen och den välmående Kenneth Widmerpool är till synes oberörd av alla skriverier om hustrun. Dock har det i Storbritannien påbörjats en utredning om huruvida Widmerpool, som rest mycket i östra Europa, spionerat på Östblocket eller rentav varit spion för kommunistblocket (detta är något oklart framställt vilket kanske också är meningen). Under vistelsen i olika palazzos diskuteras konstverk och inte minst voyeurismen, något som blir ett återkommande tema i boken. Jenkins träffar den unge amerikanen Russell Gwinett, besluten om att skriva en biografi över den nu döde författaren X Trapnel. Han ber Jenkins presentera honom för Pamela Widmerpool vilket i sin tur leder till förvecklingar som kulminerar i en bisarr scen utanför en fest i London. En ganska komprimerad bok som i princip rör sig från Venedig till London med udda sexuella böjelser som viktigt inslag. 

Och så... dagens Proust!

Alexandra av Storbritannien, drottning 1901 - 1910, och maka till Edward VII. 

På sidan 73 – 84 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra" skildras fortsatt den fest berättaren bara hunnit bevista en liten stund. Berättaren pratar med furstinnan och noterar hur obildad hon är. Därefter störs han av turkiske ambassadörens hustru som även hon visar sig obildad och som irriterar honom. Hertigparet anländer och berättaren hälsar på dem. Han noterar hertiginnans förmåga att tindra mot alla hon hälsar på, ett minspel som hon behåller under hela kvällen då hon måste hälsa på många. Vid ett senare tillfälle komplimenterar hertigparet berättarens föräldrar för dennes avmätta bugning då han mött hertigen på en fest för engelska drottningen. Berättaren lyssnar på hur Charlus och Vagoubert spekulerar i om kung Theodosius är homosexuell och ser det ironiska i detta då de båda själva är det. Hertiginnan får av en dam ett erbjudande om att träffa d'Annunzio. Berättaren gör en utvikning om hur hertigen irriterar sig på levande författare. Han rör sig i på festen vid sidan av hertigparet.

Books Do Furnish a Room

 

Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Books Do Furnish a Room" (1971) av Anthony Powell vilken är den tionde boken i sviten "A Dance to the Music of Time". Boken börjar den dystra hösten 1945 då berättaren Jenkins återvänder till sitt gamla universitet för att forska på en bok om 1600-talsförfattaren Robert Burton. Storbritannien är stukat efter kriget, vännerna Stringham och Templer samt många andra har dött under konfliktens gång och de ofta råa och fuktiga vädret i romanen förstärker bilden av dysterhet och sorg. Även här finns dock komiska inslag och litteratur kan sägas vara ett bärande tema i romanen, inte bara i fråga om titel. Vi möter "Books Do Furnish a Room-Bagshaw", en dryckeskompanjon till kompositören Moreland som dock först nu dyker upp i handlingen trots att Jenkins uppenbarligen känt honom ett bra tag. Bagshaw blir utgivare på magazinet Fission, en tidsskrift som drivs av Jenkins vänner Quiggin och Craggs. Bland övriga medverkande författare märks Widmerpool som nu är en uppburen parlamentsledamot och gift med den komplexa Pamela Flitton. En bisarr men komisk episod är den där Pamela kräks i en stor urna i samband med att Jenkins deltar i begravningen av sin svåger Erridge, Lord Warminster. Då Pamela senare träffar den demoniske unge författaren X Trapnel uppstår nya förvecklingar och kriser. Parallellt med handlingen många bra diskussioner om vad litteratur egentligen är. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Furst von Radolin, tysk ambassadör i Frankrike 1900 - 1910. 

På sidan 59 - 73 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", inleder berättaren med en utläggning om manligt hos kvinnor och det omvända. Han åser hur Charlus håller hov på festen. förgäves försöker han få flera damer att presentera honom för furst Gurtmantes. Charlus spelar whist med tyske ambassadören och hälsar bryskt på en Courvoisier som en släkting försöker presentera för honom. Berättaren förmår sig till sist att be Charlus presentera honom för sin kusin fursten, vilken vänligt bemöter honom. Han flanerar i parken och ser Madame d'Arpajon bli dränkt av en fontän då en stormvind bryter in. Den ryske storfursten Wladimir skrattar högt åt detta men försöker sedan säga något vänligt.

The Military Philosophers

 Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "The Military Philosophers" (1968) av Anthony Powell. Denna bok är den nionde i sviten "A Dance to the Music of Time" och den tredje och sista som utspelar sig under andra världskriget. Berättaren Jenkins är under krigets sista år tryggt placerad bakom ett skrivbord från vilket han agerar kontaktman gentemot polska, tjeckiska och belgiska trupper. Detta visar även på de mer absurda sidorna av kriget och bäddar för en del komiska episoder såsom då Jenkins med kollegan Blackhead diskuterar halm som ska distribueras till sjukhus. Enligt många bedömare kring honom är Blackhead placerad på sin post för att inte ställa till med något. Under detta arbete träffar Jenkins på en ung kvinnlig chaufför, underskön men vresig, som visar sig vara ingen mindre än Pamela Flitton, systerdotter till hans gamle vän Charles Stringham. Den omkring tjugoåriga Pamela har redan vid denna tid rykte om sig som en hjärtekrossare av rang och blir sällan kvar länge på en post i och med diverse sexuella skandaler. I samband med freden studsar Jenkins till då det i pressen meddelas att Pamela har förlovat sig med hans gamla skolkamrat, plågoriset Widmerpool. Allt som allt en underhållande roman om de mer märkliga sidorna av andra världskriget, sett från en tjänstemans synvinkel. Bokens centralgestalt (även om hon bara är med i ringa grad) är dock den fascinerande och mystiska Pamela Flitton. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Systrarna Ena och Betty Wertheimer ser på John Singer Sargents målning (1910) ut att ta emot en gäst på ungefär samma vis som furstinnan tar emot berättaren. 

På sidan 45 - 59 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras berättarens förberedelser inför balen hos fursteparet Guermantes. Vi får även en ögonblicksbild av fursteparets hovmästare, nervös efter att ha haft ett sexuellt möte med en hertig som är bjuden på festen. Då de båda möts vid ingången till furstepalatset låtsas de båda emellertid inte om någonting. Berättaren ropas upp av samme hovmästare och tas emot av furstinnan som genast låter honom cirkulera fritt. Han ser Baron de Charlus men vågar inte be denne presentera honom för sin kusin fursten. Han pratar istället med greve de Vaugoubert efter en snabb ordväxling med läkaren professor E, som gav dödsdomen åt hans mormor. Greven låter därefter berättaren tala med sin hustru, som dock inte känner fursten. 

Kring Guermantes

 

Den femte bok som jag har läst ut i år är "Kring Guermantes" (1921), tredje delen i Marcel Proust svit "På spaning efter den tid som flytt". Boken centreras, enkelt uttryckt kring ett antal middagar. Berättarens familj har flyttat till en bättre del av Paris och bor i samma byggnad som hertigparet Guermantes. En annan viktig person i grannlaget är förre västskräddaren Jupien, som kommer på god fot med familjen. Berättaren försöker på olika vis komma i kontakt med hertigparet och via vännen Saint-Loup, deras släkting, lyckas han efterhand. I mitten av boken dör berättarens mormor efter en slaganfall, en rörande episod. Andra delen skildrar en räcka middagar där det på ytan händer ganska lite även om berättaren ideligen gör iakttagelser medan jag han rör sig bland aristokraterna såsom en uppskattad gäst från det så exotiska borgerskapet. Efter en av middagarna ska berättaren träffa baron de Charlus som tar emot honom sent och skäller ut honom för hans otacksamhet. Berättaren begriper ingenting. Volymen slutar med den kända scen där hertigparet negligerar Swanns dödliga sjukdom samtidigt som hertigen noterar att hans fru har fel färg på skorna då de ska iväg på en middag. Överlag en av de mer mastiga böckerna i hela sviten och en den kräver en hel del tålamod med sina många detaljer, sitt långsamma händelseförlopp och sin inre monolog. 

Och så... dagens Proust! (igen!)

Ovan: Baron de Charlus såsom Jean Cocteau såg honom i en skiss från 1921 - 23. 

På sidan 7 - 42 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren en episod tidigare under den sista dagen i volym tre. Han tittar efter hertigparet och från ett gömställe iakttar han sin egen gård. Han får då se baron de Charlus, på väg från ett besök hos en annan släkting, möta Jupien. De båda männen beter sig märkligt vid åsynen av varandra och baronen slår sig i slang med Jupien vilken snabbt bjuder in honom i sin butik där de båda männen har sex. Berättaren tar sig runt till ett tomt rum bredvid Jupiens butik och hör vad som sker samt en del samtal efteråt. Baronen, en symbol för själva manligheten, är i verkligheten homosexuell. En länge utläggning följer därefter om homosexualiteten och villkoren och sorgerna för dess utövare. 

The Soldier's Art

 

Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "The Soldier's Art" (1966) av Anthony Powell. Boken är den andra av de tre böcker i sviten som utspelar sig under andra världskriget och den totalt åttonde i serien. Berättaren Jenkins tjänstgör 1941 under sin gamle skolkamrat Widmerpool. I kompaniet dyker plötsligt Jenkins gamle skolkamrat Charles Stringham upp som kypare på mässen. Den en gång så gravt alkoholiserade Stringhams återkomst som en nykter men ganska livstrött menig är kanske det mest gripande inslaget i boken. Widmerpools intriger och manövrer kommer emellertid att under berättelsens gång påverka både Jenkins och Stringham och turerna i det militära ledarskiktet är så pass röriga så de ibland blir svåra att följa. En bok om den lilla människan som försöker göra sin plikt under svåra omständigheter. 

Och så... dagens Proust!

Sidan 603 - 63 i tredje delen, "Kring Guermantes", beskriver berättarens avfärd från hertigparets mottagning och dennes färd till baron Charlus. Efter en viss väntan tas han slutligen emot av baronen som ger honom en rejäl utskällning för hans allmänna tölpighet och oförmåga att läsa av signaler och förklarar att de två aldrig mer kommer att prata. Berättaren, i sin tur rasande över att bli orättvist beskylld, krossar baronens hatt. Denne lugnar sig sedan och erbjuder sig rentav att köra berättaren hem vilken han också gör. Hemkommen smygläser berättaren ett brev som en av betjänterna i huset skrivit. I en scenväxling får berättaren en inbjudan från fursteparet Guermantes men är osäker på om detta kan stämma. Han går till hertigparet för att utröna detta timmarna innan balen. Väl där möter han hertigparet, i färd med att göra sig i ordning för en annan middag, samt den dödssjuke Swann som också är på besök. Hertigparet försöker låtsas att de inte vet om att en släkting till dem ligger på sitt yttersta för att slippa ställa in sin närvaro på middagen. Då även Swann talar om att han är döende bagatelliserar paret detta och menar att läkarna har fel. Precis då de ska åka noterar hertigen att hertiginnan har svarta skor till röd klänning och ber henne byta innan de beger sig. 

The Valley of Bones

 

Den tredje boken som jag har läst ut i år är "The Valley of Bones" (1964) av Anthony Powell. Boken skildrar berättaren Jenkins stillastående tillvaro i början av andra världskriget. Under en period från omkring sent 1939 till april 1940 tillbringar Jenkins på ett gammal slott, Glenmadock, på Nordirland under kapten Rowland Gwatkins ledning. Jenkins befinner sig här i en helt ny miljö och som läsare möter vi ett stort antal personer som aldrig tidigare förekommit i sviten. På permission träffar Jenkins emellertid personer från förr, exempelvis Jimmy Brent som en gång var älskare till Jenkins tidigare kärlek Jean Templer/Duport. Utöver kapten Gwatkin möter vi även den ambitiöse Kedward, den alkoholiserade men plikttrogne Bithel och många andra. Kompaniet genomgår emellertid en del skakningar innan Jenkins skickas vidare för att arbeta med en gammal bekant...

Och så... dagens Proust!

Ovan: Ludvig Filip, Frankrikes siste kung (1830 - 48) i samband med invigningen av Versailles som museum 1837. Kungen är omgiven av sina söner. Han förekommer ofta i diskussionerna nedan. 

På sidan 569 - 603 i tredje delen, "Kring Guermantes", klagar berättare över furst d'Agrigente då denne alltid dricker av den saft som han själv bjuds på vid hertigparets fester. Vid dessa tillställningar diskuteras i tur och ordning botanik, möbler hovliv, släkter, storpolitik och allianser. Det hela avbryts av den turkiska ambassadörsfrun som försöker skryta med att hon känner avlägsna släktingar till hertigparet som de inte bryr sig om. Därefter reflekterar berättaren över alla "kusiner" till hertigparet som tas upp och vem som är släkt med vem. Även mesallianser diskuteras innan berättaren förbereder sig för sitt uppbrott innan han ska träffa Baron Charlus. 

The Kindly Ones

 

Den andra bok som jag har läst ut i år är "The Kindly Ones" (1962) av Anthony Powell, den sjätte boken i sviten "A Dance to the Music of Time". Berättelsen utspelar sig 1914 och 1938 - 39. På ett väldigt elegant vis skildrar Powell känslan inför krigsutbrottet 1939 genom att återvända till sin barndom, sommaren 1914, då han och hans familj bor på den avlägsna egendomen Stonehurst där berättaren Jenkins och ett antal andra militärbarn får privatundervisning. Centralt i berättelsen är en kammarjungfrus stillsamma sammanbrott till följd av en kombination av olycklig kärlek (till husets kock) och förekomsten av ett spöke som endast hon själv kan se. Utanför i markerna springer den mystiske sektledaren Dr Trelawney omkring med sina anhängare i märkliga riter. "The Kindly Ones" anspelar på grekernas benämning på furierna, i ett försök att blidka dessa hämndens gudinnor. Efter en långsam skildring av sommaren 1914 avslutar Powell med att på två eller tre rader brutalt nämna att papporna till alla barn i den lilla privatklassen förutom hans egen blev dödade i det påföljande kriget. Berättelsen återvänder till senhösten 1938 där Jenkins och vännen Moreland med fruar bjuds in till en middag med industrimannen Magnus Donner. Den blöta tillställningen kulminerar i en fotosession där de sju dödssynderna avbildas och Peter Temples fru får ett sammanbrott. Romanens sista del utspelar sig 1939. Farbror Giles har sista gång ställt till med trassel för familjen genom att dö på det kusthotell som drivs av den lätt åldrade Albert, familjens kock 1914. Jenkins skickas av sin far dit för att ombesörja begravning och andra åtgärder. Under vistelsen träffar han Bob Duport, en gång gift med Jenkins (hemliga) kärlek Jean Templer. Duport, som inte har en aning om att han talar med en av sin hustrus älskare, avslöar mer om ex-fruns kärleksliv än Jenkins vill veta... I en bisarr episod måste Jenkins och Duport sedan hjälpa den sjuklige och åldrade Dr Trelawney, som också bor på hotellet. Boken avslutas med krigsutbrottet och att Jenkins hos makarna Jeavons träffar Moreland, som övergivits av sin hustru och fått tillfälligt boende hos de godjärtade Molly och Ted. Detta är kanske en av de absolut starkaste och mest förtätade romanerna i hela sviten med sin skildring av upptakten till två världskrig. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Emile Zola (1840 - 1902), av hertiginnan de Guermantes benämnd som "dynghögens Homeros".

På sidan 526 - 69 i tredje delen, "Kring Guermantes", gör berättaren jämförelser mellan Guermantes-kretsen och politiska församlingar. Hertiginnans nycker i sällskapslivet, som lätt bildar mode, skildras. Därefter följer en lång utläggning om hertigens älskarinnor och hustruns attityder till dessa. När dessa blivit ointressanta tenderar hertigen av lämpa av dem i hustruns salong där de lätt blir föremål för interna skämt mellan makarna. En länge middag skildras och makarna gör sig ofta lustiga över andra människor, inte minst olika släktingar. En längre diskussion om konst och litteratur följer och exempelvis Victor Hugo, Emile Zola samt Elstir avhandlas. Berättaren möter en av hertigens gamla älskarinnor, Madame d'Arpajon och hertiginnan klagar tyst över hur denna tråkar ut henne. Mot slutet talar hertigparet och släktingarna Charlus och Saint-Loup och berättaren återger en anekdot där Bloch gör en slät figur inför en Madame de Rothschild. Berättaren börjar på slutet av denna episod tänka på avfärden inför sin möte med Charlus.