På marmorklipporna

 

Den sextonde boken som jag har läst ut i år är ”På marmorklipporna” (1939) av Ernst Jünger. Boken är dunkel och måntydig och skildrar två bröder som dragit sig tillbaka från världen efter att ha deltagit som ”purpurryttare” i ett krig för ”det fria folket på Alta Plana”, ett krig de förlorade. De lever nu i utkanten av riket ”Stora Marina” där de bor ”på marmorklipporna”. Från dessa klippor ser man även in i ett annat område som endast benämns ”Campagnan” och där oroligheterna tilltar. Samtidigt ökar även den gestalt som kallas ”Överstejägmästaren” sin makt i Stora marina och denne utökar steg för steg vad som uppenbarligen är någon form av terrorvälde. Brödernas lugna tillvaro, där de i huvudsak ägnar sig åt biologiska studier i Linnés anda, hotas alltmer.

Boken har tolkats på väldigt många vis och givetvis är det lätt att notera att i verkligheten så levde Jünger och hans bror, Friedrich Georg, efter nazisternas maktövertagande ett stilla liv alldeles i närheten av den schweiziska gränsen. Jünger hade fått sin lägenhet genomsökt av nazisterna sent 1933 varvid han förstörde mängder av papper och lämnade huvudstaden. Överstejägmästaren påminner till fysionomin om Göring men kan givetvis anspela på Hitler (eller rentav Stalin, enligt viasa bedömare). ”Campagnan” kan anspela på Italien och den politiska oron innan Mussolini tillträdde.

Berättandet i boken är lite platt (vilket är Jüngers stora svaghet som stiist) även om det ofta även förekommer vackra och rofyllda skildringar av brödernas lugna liv och av deras stora kärlek till, och fascination för, naturen. Jüngers ideal, ofta återkommande i hans skrifter, är en slags aristokratisk tillbakadragenhet från världen oro och strid, en tillbakadragenhet som här hotas påtagligt. En kort (85 sidor) men ändå tänkvärd och fascinerande roman.

Och så... dagens Proust! 

På sidan 209 – 26 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren kommer ur sin letargi, längtar efter Albertine och börjar planera för visiter hos Cambremers och Verdurins. Han tar en promenad och minns åkturerna med Madame de Villeparisis samt går förbi en flott bordell som lokalbefolkningen protesterat mot. Väl tillbaka på hotellet får han ett sorgebrev med meddelande om att en medlem av släkten Cambremer avlidit. Prinsessan av Parma kommer till hotellet och ger riktligt med dricks till personalen i matsalen. Albertine kommer på besök en stund och därefter skildrar berättaren hur han vid flera tillfällen använt ”liften” som sändebud samt beskriver dennes halvbildade sätt att prata och agera. Berättaren träffar Cottard och de båda går på casino där de ser Albertine dansa med sin gamla väninna Andrée. På vägen därifrån antyder Cottard att något sinnligt förekom mellan de dansande flickorna vars bröst ideligen hade kontakt med varandra.

I stålstormen

 

Den femtonde boken som jag har läst ut i år är ”I stålstormen” (1920) av Ernst Jünger. Läste senast romanen parallellt på tyska och svenska hösten 2022 men blev redan nu sugen på en omläsning av den så annorlunda skildring av första världskriget. Ernst Jünger (1895 – 1998) var den unge och äventyrslystne patrioten som, likt många andra unga män, gick ut i kriget under sång och skratt hösten 1914. Till skillnad från många andra romanförfattare som skildrar kriget så förlorasde han dock aldrig hoppet om en seger för den egna sidan och blev aldrig desillussionerad över krig i sig självt.

Roman kom alltså ut kort efter krigsslutet och bygger på de utförliga dagböcker som Jünger skrev så fort han bara fick möjlighet till det .Berättelsen börjar då den nyutbildade Jünger kommer till fronten i december 1914 och slutar då han ligger på sjukhus efter sin sista skada under kriget, i september 1918. Trots att Jünger inte på något vis väjer för alt det motbjudande med kriget: leran, regnet, förruttnade lik i skyddsgångar, masslakten, förvirringen och tristessen så är det som om kriget ändå förblir ett pojkboksäventyr för honom och han beskriver ärligt och osminkat de stegrade känslorna under granatbeskjutning eller under (några få) närkamper med fienden.

Givetvis kan framställningen, liksom Jünger själv, ibland verka mer än lovligt ytlig en del av tiden och han kan ibland reagera starkare på några blodpölar på en gata än på kraftigt förruttnade lik som ligger och pyser ute på ett slagfält. Det är sällan den järnhårda masken ramlar av Jünger. Undantaget är exempelvis då hans kompani blivit kraftigt decimerat i ett slumpartat granatregn och han vid åsynen av några av de överlevande faktiskt faller ihop och gråter ”medan soldaterna stod dystra omkring mig”. Det finns även lyriska passager som när Jünger står och filosoferar inför ett öde och av krevader märkt landskap där franska bönder skött sina odlingar bara för en liten tid sedan.

Överlag dock en mycket annorlunda krigsskildring och Jünger representerar på ett ärligt vis alla de soldater som faktiskt gjorde att kriget rullade vidare i och med det fanns många av Jüngers kaliber vid fronten, fast övertygade om att segern låg inom räckhåll bara men var beredd att offra sig för en större sak. Och offervillig var Jünger uppenbarligen då han drog på sig ett stort antal skador men ändå som genom mirakel överlevde. Boken sålde inledningsvis trögt men blev så småningom en klassiker inom romanlitteraturen om första världskriget och skulle göra Jünger till litterär storstjärna i Tyskand även om detta också skulle ta sin tid och ske på märkliga irrvägar.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Badorten Dieppe, fotograferad av George Marchand vid förra sekelskiftet. 

På sidan 177 – 209 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren missmodig återkommer till Balbec. Han är nu en uppburen medlem av societeten och hotelldirektören, med sitt märkliga hopkok av olika språk, kommer personligen och möter hojnom vid ankomsten till hotellet. Berättarens tankar upptas även av kammarjungfrun hos Madam Potbus, som nu befinner sig i trakten tillsammas med Verdurins vilka i sin tur hyrt ett helt slott. En stor del av tankarna upptas av berättarens saknas efter sin mormor och han tänker på henne under förra vistelsen på badorten. Han får även höra att Albertine nu har anlänt till Balbec. Hela hotellet står på tå inför honom, inklusive liften i hissen. Berättaren stannar en tid deprimerad på sitt rum och vill inte träffa vare sig Albertine eller Madame de Cambremer, som också anlänt och som nu hyr ut ett av sina slott till Verdurins. Inom några dagar anländer berättarens sorgklädda mor och berättaren konstaterar att hon blivit alltmer lik mormodern. Även fadern anländer även om han liksom bara nämns i förbifarten. På stranden träffar berättaren och modern en viss Madame Poussin, med smeknamnet ”vänta och se”. En rad anekdoter om personale på hotellet serveras. Berättaren träffar Albertine, svårt uttråkad, och reflekterar även över Francoises känslor inför hans egen depression. Han tycker sig se sin döda mormor men hans far avfärdar detta med att ”de döda är döda”. Han tar en promenad med Albertine i vårregn. 

S/S Hansa - Minnet av en sjökatastrof

 

Den fjortonde boken som jag har läst ut i år är "SS Hansa - Minnet av en sjökatastrof" (7 mars 2024) av Jakob Ringbom och Lars Almgård Kruthof. Boken, som har en mer än tioårig tillkomsthistoria, skildrar den tragiska händelse som drabbade Gotland 24 november 1944 då passagerarfärjan Hansa av misstag torpederades av en sovjetisk ubåt och alla 86 personer ombord, sånär som på två, omkom. 

Författarna reder ut en rad lösa trådar som och gåtor som har omgärdat sänkningen av Hansa och en viss mörkläggning som efteråt förekom från svenska myndigheters sida. Att allt inte stämde konstaterades redan av den haverikommission som genomförde sin utredning mellan december 1944 och juni 1945. Just dessa frågor tycks nu äntligen få sitt svar. I diverse intervjuer har författarna även konstaterat att man troligen inte heller kommer så mycket längre i Hansa-forskningen då mycket hemligstämplat arkivmaterial har släppts och alla inblandade nu är döda till följd av ålder varför det ofta varit dessa personers barn som kunnat svara på frågor. 

Boken inleds med historik över fartyget Hansa och lite om  hur fartyget såg ut, med mera. Själva förloppet skildras ganska kortfattat (delvis för att förloppet även i verkligheten var kortfattat då Hansa sänktes 05.57 på morgonen och sjönk på en minut varefter de två överlevande kunde räddas vid 11-tiden på förmiddagen). Det mest intressanta med denna bok är egentligen skildringen av efterspelet till katastrofen, dels i det offentliga men också i det privata.

Med "det offentliga" menar jag här haverikommissionens arbete, myndigheters reaktioner och långt senare även sökande efter vraket och försök att slutligen få fram sanningen om vem som sänkte fartyget. Med "det privata" syftar jag på allt som de anhöriga måste gå igenom. Besättningens anhöriga fick som regel någon form av ekonomisk ersättning men i övrigt lämnades dessa åt sitt öde och fick helt själva hantera sorgen med stöd av släktingar och vänner. Den generation som var född åren innan katastrofen skildrar här familjer som blev märkta för livet och pappor eller mammor som inte sa ett ord om den förälder som omkommit på Hansa. Just tystnad är kanske den mest typiska reaktionen hos de drabbade familjerna, att döma vad intervjuerna avslöjar. 

Skildringen av det historiska förloppet varvas med personporträtt av de omkomna samt, på slutet, av de två överlevarna Arne Thuresson och Arne Molin. I slutet av boken görs en fullständig genomgång av samtliga personer ombord Hansa och även intelligenta gissningar kring vad som kan ha hänt dem i samband med förlisningen. Jag märker att jag blir särskilt illa berörd när jag läser om alla de människor som sov tungt i sina hytter framåt morgonsidan (som människor ofta gör) och troligen vaknade av att vattnet forsade in utan att de kunde ta sig ut. I de flesta fall blev hytten passagerarnas gravkammare. 

Utan att avslöja för mycket kan sägas att detta, trots det tragiska stoffet, är en mycket spännande bok som är väl värd att läsa för den historieintresserade eller egentligen för vem som helst. Även om långt färre dog på Hansa än på Estonia så är just Hansakatastrofen även sin tids Estoniakatastrof. Jag har personligen träffat yngre gotlänningar som vet väldigt lite eller inget alls om Hansakatastrofen men då jag själv var barn så var Hansakatastrofen ett självklart minne hos inte bara gotlänningar utan även personer från andra delar av Sverige. Och offren var givetvis inte bara gotlänningar utan människor från variande landsändar i vårt land. Förhoppningsvis ska boken även bidra till en form av avslutning för de anhöriga i och med sina många viktiga avslöjanden. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Blanche Monnier, fransk societetsfröken som av sin mor hölls inlåst 1874 - 1901 för att hon inte skulle kunna gifta ner sig. Hon upptäcktes efter 27 år, utmärglad och vanvårdad. 

På sidan 162 - 179: Skildras hur hertigen efter vistelse på en badort gör en helomvändning och blir en övertygad Dreyfusard. Berättar rundar av kapitlet med en form av översikt över de olika salongernas och hur de påverkas av Dreyfusaffären samt skildrar personers upp- och nedgång. Den tidigare så förbisedda Odette Swann har numera en salong som kryllar av kungligheter och hertiginnor och då hennes eget förflutna alltmer bleknar så blir hon sakta men säkert mer och mer uppburen. Hennes make, den döende Swann, ses som en excentrisk kuf och ett pikant inslag i Odettes salong. Berättaren åker missmodig till Balbec för andra gången. 

L'Argent

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "L'Argent" ("Pengar", 1891) av Emile Zola i engelsk översättning. Romanen är den artonde i den väldiga sviten Rougon-Macquart men bör läsas som den fjärde romanen och då som direkt uppföljare till romanen "La Curée" vilken skildrar Aristide Saccard (född Rougon) och hans familj. 

Denna bok utspelar sig något efter den föregående boken. Saccard har kommit på obestånd, hans unga hustru (en huvudperson i "La Curée") är död och hans son lever på distans från sin far. Saccard arbetar dock som en form av sekreterare åt den godhjärtade Madame Caroline vars bror, den djupt religiöse ingenjören Hamelin, önskar kristendomens framträngande i Mellanöstern. Den fiffige Saccard föreslår syskonen en ny bank med penningens hjälp av uppfylla Hamelins önskan. Han får även syskonen och flera andra att finansiera den nya Bank Universeal och ser därefter till att blåsa upp bankens andelar och även dess rykte. 

Den som läser detta bör förmodligen, precis som jag själv, kunna räkna ut på ett ungefär vad som kommer att hända. Det är en skakande roman som skildrar den spekulationsyra med påföljande krasch som är ständigt återkommande i mänsklighetens historia. Inte bara de rika utan även småfolk, som gentat ihop några små besparingar, satsar allt vad de äger och har i den nya banken i förhoppning om en stor och snabb avkastning efter löften från den synnerligen vältalige Saccard. Parallellt med bankens historia fr vi även följa Madame Carolines försök att göra något för en oäkta son till Saccard vilken denne hyser föga intresse för. Boken slutar tragiskt men, som så ofta hos Zola, ändå med en strimma av hopp och framtidstro. Ett ständigt aktuellt verk. 

Och så... dagens Proust!

Ovan; Millais - Angelus (1858 - 59)

På sidan 148 - 62 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren tjänarinnan Francoises egenheter och ger en skildring av hennes lantliga bakgrund och de dialekter som talas av tre generationer i hennes släkt och av andra personer från landet. Berättaren väntar ivrigt på ett telefonsamtal från Albertine, som lovat att komma. Då hon till sist ringer är hon mer tveksam och berättaren får lirka med henne. Då hon till sist kommer gnabbas berättaren med Francoise, irriterad över att ha drivits upp ur sängen så här sent. Albertine stannar en stund och utväxlar kyssar och smekningar med berättaren. 

Doktor Faustus

 Den elfte och trettonde boken som jag har läst ut i år (den tolfte kommer) är "Doktor Faustus" (1947) av Thomas Mann. Jag har parallellt läst den svenska och den tyska versionen men blev klar med den svenska lite före den tyska och hann däremellan även klämma ytterligare en bok. Parallelläsningen beror på att Mann är ganska svår att läsa på tyska så för att försäkra mig om att jag förstod allt så läste jag även på svenska. 
Boken är en tänkt biografi men delvis även en memoar då den nu lätt åldrade Serenus Zeitblom, lärare, skriver skildrar sin vän, kompositören Adrian Leverkühns, liv medan Tyskland faller sönder kring honom under perioden 1943 - 45. Vi följer vännerna Leverkühn och Zeitblom från barndomen, över studieåren och in i vuxenåldern. Leverkühn, kommen ur en förmögen men i livsstilen enkel bondfamilj, är en arrogant och sval personlighet som ändå inspirerar till en livslång tillgivenhet från Zeitblom. Efter en period då han läst teologi kommer Leverkühn småningom att slå sig in på musikens bana. Under sin ungdom ådrar han sig dock syfilis (från en prostituerad som rentav avrått honom från att ha sex med henne) och mycket går snett i hans liv därefter. Den före läkare han besöker dör oväntat och den andre grips av okända skäl av polisen. Därefter låtsas Leverkühn mest som om allt är som vanligt. Bokens absoluta höjdpunkt, jämte näst sista kapitlet, är när Leverkühn omkring 1912 - 13 plötsligt får besök av en lite fet och rödhårig man i sportdräkt vilken sprider förlamande kyla omkring sig. Denne till det yttre lätt vulgäre man påstår sig vara djävulen och erbjuder Leverkühn ett avtal: Hans själ mot att Leverkühn blir en gudabenådad kompositör. Leverkühn vet inte vad han ska tro om detta och än mindre Zeitblom, som läser skildringen av detta i papper som Leverkühn lämnat efter sig. Dock blir Leverkühn de följande åren en uppburen om än något smal kompositör med flera firade verk. Han flyttar ut på landsbyden något utanför München och genomlever första världskriget utan större påverkan. Tjugotalet blir så hans stora period. Några utvikningar följer såsom den om en förödande kärlekshistoria i de båda vännernas krets eller om då Leverkühns förtjusande systerson Nepomuk besökte honom innan berättelsen kulminerar i en laddad scen 1930. Jag vill här inte avslöja för mycket för läsaren förutom att detta är en synnerligen läsvärd bok där Leverkühn öde är en allegori över hur Tyskland vid samma tid sålde sig till djävulen. Ännu aktuell i vår egen tid. Allt som allt ett litterärt kraftprov och Manns sista stora verk. 

Ovan: Gustav V som i egenskap av kronprins figurerar i en anekdot om Dreyfusaffären. 

På sidan 125 - 48 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras hur berättaren och Swann pratar om Dreyfusaffären. Det visar sig att fursteparet i hemlighet, på varsitt håll, kommit fram till att Dreyfus är oskyldig. Saint-Loup har å sin sida gått över till anti-Dreyfusarderna. Markisinnan Surgis-le-Duc skildras kort. Swann avlägsnar sig. Berättaren misstänker att furstinnan de Guermantes älskar baron Charlus. Hon kommenterar vissa rykten om Charlus. Hertigparet ska köra berättaren hem men först tar hertigen farväl av sin bror Charlus men råkar oavsiktligt säga något som låter som om han antyder att denne är homosexuell. Charlus slätar dock över det hela. Utanför pratar hertigparet med flera personer innan de åker med berättaren i sin vagn. Denne tänker mest på Albertine. Hertigparet ska på ännu en kostymbal men vid ankomsten hem får de höra att en släkting dött. Hertigen menar dock att detta är en överdrift - allt för att få gå på en bal till. 

Svart flicka/vit flicka

 Den tionde boken som jag har läst ut i år är "Svart flicka/vit flicka" (2006) av Joyce Carol Oates. Detta är en av de kortare böcker jag läst av Oates, annars känd för sina tegelstensromaner och då gärna mer än en per år. Berättelsen är koncentrerad kring relationen mellan två rumskamrater på en flickskola på USA:s östkust och större delen av handlingen utspelar sig från hösten 1974 till våren 1975. Genna Hewett-Meade, dotter till en känd hippieadvokat och hans inte helt stabila fru (hon tilltalar sina föräldrar med förnamn), får dela rum med den svarta Minette Swift, pastorsdotter från Washington DC. Minette är ingen särskilt sympatisk person och ger ett buttert och truligt men även bortskämt intryck. Genna har stort överseende med sin krävande rumskamrat även om hon också börjar ställa frågor om henne inför sig själv. Hur kan hon exempelvis ha fått stipendium när en essä av Minette som Genna tjuvläst är proppfull med rättelser och mest tycks skriven av en något bevågad niodeklassare? Vem ligger bakom de rasistiska hot som efterhand trappas upp mot Minette, som tröstäter och ser sina skolresultat försämras. Eller var de ens särskilt bra från början? I bakgrunden finns även Gennas oro över den frånvarande faderns koppling till terrorverksamhet i samband med det politiskt uppskruvade läget under Vietnamåren. En laddad bok som dock får ett lite forcerat slut då berättelsen i ett sista kapitel även hoppar fram till bokens nutid, 1990. Dock ändå mycket läsvärd. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Ferdinand Walsiner Esterhazy (1847 - 1923), den verkligt skyldige i Dreyfusaffären. 

På sidan 108 - 25 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", fortsätter furstinnans bal. Berättaren ser Swann komma men får ännu inte tillfälle att hälsa på denne då han istället träffar Saint-Loup. Denne pratar om sin morbror som kvinnokarl och skrattar åt hur denne en gång skulle tala honom till rätta på grund av hans egna utsvävningar. Saint-Loup pratar bordeller med berättaren. De båda ser hur Charlus är utsäkt artig mot Madame Surgis för att bli bekant med hennes två söner. Swann kommer äntligen över och hälsar. Charlus slår sig ner med familjen Surgis men är därefter ohövlig mot Madame Saint-Euverte och även berättaren. Madame Saint-Euverte, som inte kan förstå baronens elakhet, bjuder in berättaren till sig. Berättaren får tillfälle att prata med Swann som skrattat åt berättelsen om att han skulle ha grälat med fursten. De båda ser hur Charlus nu istället gör narr av den sportige baronen Arnulfe. Swann nekar en promenad i parken då hans sjukdom tröttar ut honom varvid de båda slår sig ner. 

Hearing Secret Harmonies

 

Den nionde boken som jag har läst ut i år är "Hearing Secret Harmonies" (1975) av Anthony Powell, den tolfte och sista delen i sviten "A Dance to the Music of Time". Romanen som knyter ihop de lösa trådarna utspelar sig under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Jenkins systerdotter (egentligen fruns systerdotter) har kommit med i en hippiesekt under ledning av den demoniske Scorpio Murtlock. Widmerpool återkommer mycket förändrad till Storbritannien efter några år i USA. Han blir rektor på ett universitet och bedriver sitt ämbete i mycket progressiv men även originell riktning. Samtidigt tyder mycket på att han intresserar sig för Murtlocks sekt och önskar komma i kontakt med denna. Vi möter ett antal personer ur tidigare romaner, svårt åldrade, eller får andrahandsskildringar av hur vissa av dessa personer slutat sina dagar. I boken sista scen går Jenkins på en konstutställning för den sedan länge döde Mr Deacon, nu åter på modet, och får där en skakande redogörelse av vad som på senare tid tilldragit sig i Murtlocks sekt. Framställningen av hur den tidigare tillknäppte Widmerpool förvandlas till någon form av åldrande hippie är kanske till hundra procent trovärdig men då Jenkins ofta inte vet mer än läsare så får man möjligen skylla hans udda beteende på tidigare motgångar. Hur som helst ändå en fullt värdig avslutning på sviten och på ett universum som jag kommer att sakna. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Skräckkabinettet". Grov karikatyr på Dreyfus och hans anhängare. 

På sidan 84 - 108 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", fortsätter furstinnans fest. Hertiginnan pratar med berättaren om skillnaden mellan hennes salong och furstinnans dito. Hon talar med värme om sitt eget ”lilla hem”. Madame Saint-Euverte presenteras och hennes olika bjudningar beskrivs då hon har vissa för bättre folk och andra för mer udda personer. Hertiginnan visar sig högdragen mot ett antal personer som hälsar på henne då hon inte vet vilka de är fast de rentav är släktingar. Vagoubert dyker upp igen och försöker göra menande blickar mot Charlus angående några diplomater. På festen cirkulerar ett rykte om att hertigen nästintill handgripligen har slängt ut Swann efter att denne fällt en lustighet. Överste Frobeville och dennes fattigdom kommenteras kort innan en längre scen följer där aristokraterna klagar över Swanns ”svek” och och med att han tagit ställning för Dreyfys. Hertigen konstaterar att han inte ens kunde lita på ”nära nog den enda jude jag kände”. Berättaren iakttar den gamla Madame de Lambresac, ännu en släkting, och gör en reflektion kring likartade utseenden under olika epoker då denna adelsdam påminner om hans mormor och hennes systrar. Hertigen hälsar bryskt på en tysk musiker som hertiginnan nödgas presentera honom för. Det framgår att hertiginnan under morgondagen struntar i en bal hos Madame Saint-Euverte eftersom hon ska se några kyrkofönster istället, en uppenbart genomskinlig ursäkt. Berättaren kommer in i ett rum där Charlus läser horoskopet. Då han får se berättadren iakttar han samtidigt de vackra bröderna Surgis. Swann kommer.