Black Mischief

Den sjuttiosjätte romanen som jag har läst ut i år är ”Black Mischief” (1932) av Evelyn Waugh. Romanen utspelar sig till stor del i det fiktiva kejsardömet Azania, en ö belägen öster om Afrika. Där försöker den Oxford-utbildade kejsaren Seth modernisera sitt rike precis efter att ha vunnit ett inbördeskrig mot sin egen far. Till hjälp tar han sin gamle klasskamrat från Oxford, en ganska skrupelfrie Basil Seal, samt den ännu mer skrupelfrie armeniern Krikor Yokoumian. Denna duo genomför med varierande framgång en rad reformer varav flera givetvis slår fel. I bakgrunden planerar utländska makter en statskupp mot kejsaren för att sätta stopp för diverse äventyrligheter. En roman med många turer och ett milt sagt magstarkt slut som mången läsare lär komma ihåg. Givetvis skildras afrikanerna med en smula exotism men européerna skildras knappast mer sympatiskt.

Joy in the Morning

Den sjuttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Joy in the Morning" (1947) av P G Wodehouse. Det är ännu en roman där Jeeves och Wooster hamnar på ett gods, denna gång hos Berties fruktade tant Agatha. Som så ofta finns här även ett par kärlekspar varav kvinnan i det ena paret en gång varit förlovad med Bertie, vilken fruktar att hon åter ska försöka med något liknande. Det hela kulminerar i en maskeradbal med en del komiska förvecklingar. Redan i denna tredje roman om Jeeves och Wooster är mallen ganska tydligen färdig men det är underhållande icke desto mindre. 

Vile Bodies

 Den sjuttiofjärde romanen som jag har läst ut i år är "Vile Bodies" (1930) av Evelyn Waugh. Romanen skildrar överklassen och festscenen i London där "the Bright Young Things" håller hov. Genom detta landskap rör sig Adam Lyme som ideligen försöker gifta sig med Nina Blount och som ideligen misslyckas eftersom han alltid är pank. Han försöker skaffa pengar från sin oförglömlige blivande svärfar och som läsare blir man inte klok på om denne driver med Adam eller är skvatt galen. En premiärministers dotter som orsakar skandal fladdrar förbi, liksom Adams vän Agatha Runcible, en partyprinsessa av rang. I bakgrunden finns även Lady Metroland (från "Decline and Fall") och hennes "änglar" som egentligen är något helt annat. Rappt och underhållande om en lössläppt tid. 

The Code of the Woosters

 Den sjuttiotredje romanen som jag har läst ut i år är "The Code of the Woosters" (1938) av P G Wodehouse. Det är en underhållande roman men Wodehouse har här varit lite lat och kör i princip en upprepning av föregående roman, "Right Ho, Jeeves!" Flera av personerna återkommer (faster Dahlia, Gussie Fink-Nottle, Madeleine Bassett) och romanen utspelar sig på ett gods med diverse olyckliga kärlekspar som måste tussas ihop för att allt ska bli bra. Denna dock är det en viss Sir Watkyn Bassett som äger egendom där sällskapet vistas och till saken hör att Bertie fått i uppdrag att tillskansa sig en silverpjäs som Sir Watkyn inköpt. Givetvis med varierande framgång. Wodehouse snuddar för en gångs skull vid politik (men givetvis på ett komiskt vis) då Sir Watkyns även bjudit in sin vän Roderick Spode, ledare för de fascistiska Blackshorts of Britain ("skjortorna var slut så man fick ta shorts"). Rimligen är Spode en karikatyr av den då högst aktive fascistledaren Sir Oswald Mosley. Som vanligt är det på vippen att diverse kvinnor i sällskapet vill gifta sig med Bertie men romanen slutar ungefär som vanligt då det gäller dessa historier. 

Decline and Fall

Den sjuttioandra romanen som jag har läst ut i år är "Decline and Fall" (1928) av Evelyn Waugh. Romanen skildrar vad som i grunden bara är ett år i studenten Paul Pennyfeathers liv men det är det år då han mycket orättvist relegeras från Oxford, blir lärare och därefter är på vippen att gifta sig med en rik kvinna ur aristokratin. Under tiden möter han en rad bisarra figurer och då inte minst den oförglömlige Kapten Grimes som alltid, enligt honom själv, hamnar "i soppan". Mycket rappt och underhållande. 

 

Kindergeschichten

 Den sjuttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Kindergeschichten" (1971, lämpligt nog) av Peter Bichsel. Denna fick jag låna av en kollega med vilken jag alltid har bra diskussioner och han förklarade att boken, enligt författaren, tydligen kunde läsas av "alla mellan sju och sjuttio". Jag ska tillägga att boken finns på svenska under namnet "Barnsliga historier" för den är verkligen läsvärd. För min del var tyskan mycket enkel med undantag av något enstaka ovanligt ord men språket är också enkelt, nästan lite barnsligt, vilket ger stor effekt. Vi möter här en rad lite udda och ensamma människor som kämpar med sina problem i tillvaron. Vi har mannen som inte ville veta mer, mannen som uppfann ett nytt språk genom att byta ord för saker tills han slutligen inte visste vad som var vad, vi har uppfinnaren som uppfann allt en gång till bara för att kunna säga "Men det är redan uppfunnet". Och så vidare. Det här var för mig en ganska ovanlig läsupplevelse och den speciella känslan jag fick av de små historierna kan jag inte riktigt sätta fingret på. Enklare är att läsa boken och bilda dig din egen uppfattning. Och tränar du tyska är denna bra. Annars finns den som sagt på svenska. 

Right ho, Jeeves!

 Den sjuttionde boken som jag har läst ut i år är "Right ho, Jeeves" (1934) av P G Wodehouse. Detta är den andra romanen om Bertie Wooster och hans betjänst Jeeves och den utspelar sig i London och på Berties tant Dahlias gods. I cenrum står två olyckliga kärlekspar samt även en vit smokingjacka som Bertie älskar men som Jeeves inte är lika förtjust i. Det blir som vanligt en rad bisarra förvecklingar och en höjdpunkt är då Berties vän, Gussie Fink-Nottle som aldrig dricker och annars mest är intresserad av vattensalamandrar, ganska berusad leder en prisutdelning inför det lilla samhällets spetsar. Som så ofta hittar den påhittige Jeeves på en rad lösningar på de ibland mycket snåriga problem som uppstår under handlingens gång.