Ian Rankin - Knots and Crosses

Under januari läste jag Ian Rankins första deckare om Kommissarie Rebus och planen är väl att efterhand bocka av dem alla. Ungefär första hälften av verken ifråga är för övrigt inte översatta till svenska. "Knots and Crosses" kom 1987 och var tydligen ett verk som Ian Rankin slog emellan med samtidigt som han skrev mer seriösa böcker. Tanken var att Rebus skulle dö på slutet men Rankin ångrade sig. Den kommissarie vi här möter är lite annorlunda än den figur som till sist kom att mejslas fram. Han är lite mer beläst, lyssnar mer på jazz än på rock och är lite mer religiös, präglad som han nu är av den kärva skotska presbyterianismen. Men i grova drag är hans livshistoria densamma redan från början. Före detta soldat som efter ett sammanbrott istället satsat på polisen. Att Rebus far (liksom hans bror) varit trollkarl är dock inget jag minns nämns i de nyare böcker jag läst. Romanen skildrar ett antal mord på unga kvinnor/flickor och är inte oerhört originell men har sina sidor. Redan i första romanen är dialogen ganska spänstig och underhållande även om berättelsen i sig inte är så värst originell. Det hela är väldigt knutet till Rebus förflutna, ett förflutet som återkommer i senare romaner. Dock en ganska bra början för extrema Rankin-fans. 

Maria-Pia Boëthius - Svensson, Svensson

När jag helt nyligen läste om Ulf Lundells så kallade "generationsroman" Jack så visste jag för all del att en av de kvinnor som porträtteras i romanen (ganska mot slutet av berättelsen) är Maria-Pia Boëthius men det var inte förrän jag även satt och läste lite kring romanen som jag faktiskt fick veta att Boëthius hade avgett ett slags "svar" i romanform, nämligen 1979 års "Svensson, svensson" som även blev hennes skönlitterära debut. Kanske hade feministen Boëthius även sett det som rätt typiskt att en känd mans roman ännu 40 år senare dras med den söndertjatade titeln "generationsroman" medan en av hans kvinnliga motparters roman är i det närmaste bortglömd. Själv blev jag ju väldigt intresserad och införskaffade snabbt verket via alltid pålitliga bokbörsen. 

Om nu "Jack" kan sägas skildra den yviga hippierörelsens nedgång och fall så kan "Svensson, svensson" delvis skildra de mer dogmatiska "68:ornas" nedgång och fall, om än inte så explicit. Medan Lundells synvinkel var "flummaren" med arbetarbakgrund så är Boëthius utgångspunkt den bildade medelklassen, född med en viss självsäkerhet och vältalighet och skolade i det senaste 60-talets dominerande politiska tankegångar. 

Porträttet av Lundell är för övrigt inte allt för ovänligt. Visst, han skildras som lite fånig ibland. Han är rädd för insekter. Han konsumerar en massa porr (gissningsvis dock rätt snäll jämfört med dagens produkter), han dricker för mycket, han vill alltid ligga på hennes fars skrivbord medan de passar hennes föräldrars lägenhet (något som hon mest finner roande). Egentligen blir han riktigt odräglig först när han någon gång i bokens senare del fladdrar förbi som kändis på uppgång. Frånsett det är han egentligen bara med i bokens första 70 sidor innan han förpassas ur huvudpersonens liv. 

Dock är den korta relationen med Jack intressant eftersom Boëthius lätt maskerade alter ego, Marre Bottin, i utkanten av hans krets träffar den man som hon under romanens återstod kommer att ha en mycket lyckligare, om än ganska komplicerad, relation med. 

Den huvudsakligen röda tråden i romanen är dock inte först och främst huvudpersonens relation med män utan hennes relation till sist arbete, vilket med tiden kommer att ställas på sin spets. I verkligheten jobbade Boëthius vid denna tid på Expressen, i romanen omdöpt till Svensson. Tidningen specialiserar sig på vad som i nyare tid kommit att kallas "infotainment", halvseriös journalistik med en hel del sensationella inslag. Särskilt kvinnorna på redaktionen finner sig ideligen motarbetade då de försöker lansera mer ambitiösa idéer. Det hjälper inte ens att den gamle manlige redaktören till sist pensionerar sig och ersätts av just en kvinna (dock handplockad av sin företrädare). 

Det som gör romanen riktigt intressant är också de tidvisa skildringarna av hur 68-vänstern krackelerar i fraktioner och hur många börjar ifrågasätta de egna motiven. Så även Marre Bottin, vilken mot slutet av romanen måste ta en del svåra beslut. Mer än så kan jag inte berätta då jag hellre rekommenderar er alla att läsa denna intressanta berättelse från andra halvan av 70-talet. 

Franz Kafka - Processen

Första gången jag hörde talas om Kafkas ”Processen” var i en artikel i Slitz som handlade om Manchester. Där refererades det till Joy Divisions beläte frontman Ian Curtis och hur han kunde ha legat på en gräsmatta (den på vilket bandet i reportaget poserade) och läst jut ”Processen”. Senare kom jag förstås även att själv läsa den på gymnasiet. Nu är väl min uppfattning av romanen rätt rejält påverkar av den utförliga diskussion som vi hade med vår svenskalärare, en diskussion som jag ännu dryga 25 år senare minns ganska väl.

Jag har vid tillfälle läst om ”Processen” även efter gymnasiet, dock i samma pressning som jag använde mig av första gången. När jag nu läste att det fanns en nyöversättning där man även stoppat in flera kapitel som Kafkas vän Max Brod helt enkelt strök så kunde jag förstås inte motstå frestelsen. Det är för övrigt eminenta förlaget Bakhåll som utgett denna volym som en av flera i Kafkas samlade skrifter.

Hur håller den då som läsupplevelse? Faktiskt ganska bra. Den enklaste ingången är att tänka på hela romanen som en ond dröm eftersom Josef K, bankmannen som en morgon finner sig häktad, ideligen hamnar i märliga och fullkomligt orealistiska situationer samtidigt som även han själv under långa tider beter sig irrationellt och obegripligt. Vi är nog många som känner igen oss från drömmar där till synes realistiska situatoner fylls med fullkompligt orimliga inslag.

Kafka arbetade själv med socialförsäkring (arbetarskydd) och var ganska väl förtrogen med irrgångarna i byråkratin inom det Österrike-Ungern som Robert Musil kallade ”Kakanien” (av Kaiserlich und Köninglich). Eftersom jag nu själv jobbar något med socialförsäkring så kan jag finna det faktum att jag har en kollega i Kafka smått roande.

I boken får vi även följa Josef K:s till synes fruktlösa kamp med att försöka nysta i sin process vilket enbart leder honom in i den ena återvändsgränden efter den andra. Poliserna som häktar honom har ingen aning om vad saker gäller, inte heller deras befäl. Inte heller domarna som K senare träffar verkar mer insatta. Kort och gott får K aldrig, genom hela berättelsen, veta vad han är anklagad för och så förblir det fram till slutet som jag trots allt inte ska avslöja.

Det har skrivits mycket om Kafka och jag ska försöka att inte alltför mycket hänge mig åt upprepningar men om du vill ha en stark läsupplevelse som på ett icke-realistiskt vis skildrar människans kamp i det komplicerade moderna samhälle så kan du med fördel ta sig an ”Processen”.

Ulf Lundell - Jack

De var nu gott och väl över 20 år sedan (troligen mer) som jag gav mig i kast med Ulf Lundells berömda debutroman "Jack", även hyllad som "generationsroman" vad nu än DET må betyda. Ska jag vara förstående för termen så innebär det väl att Lundell skildrar en mycket känd generation årgångar, särskilt de som var födda på andra halvan av 40-talet och mer eller mindre deltog i diverse sociala och politiska händelser 1967 - 68 och efterföljande år varefter strömkantring följde. Det är väl ungefär samma förlopp som Klas Östergren skildrat i "Gentlemen" och som Lundells förebild John Holm på ett mer dunkelt vis skildrar på albumet "Veckans affärer".

Problem med att läsa Lundell är att man sällan lyckas bortse från mannen själv. Det finns ett antal författare du kan läsa med full koncentration på själva den litterära upplevelsen. Du vet ofta inte mer om författaren än vad vederbörande heter samt kanske några korta biografiska data på baksidan eller pärmens insida ("X bor i Y med man/fru och två barn"). Riktigt så är ju inte fallet med Lundell, en författare som dokumenterat sig själv ytterligt väl i en rad verk (litterära och musikaliska) som mer eller mindre även är en löpande självbiografi med vissa undantag. Och utöver författaren Lundel så har vi ju även rockartisten Lundell, sångaren, gitarristen, kompositören, med mera. Utöver det även målaren och mediepersonligheten, med mera, med mera.

Under särskilt åttiotalet valsade Lundell dessutom runt i slaskpressen i samband med diverse giftermål, skilsmässor och fyllor. Jag tror att av de första omdömena jag hörde om honom (jag var tio år och "Öppna landskap" gick varm på radio) var något i stil med "Han är Sveriges Bruce Springsteen med den skillnaden att Bruce Springsteen inte är full på scen". Och nog skrevs det om Lundell de här åren. Efter en skakig sommarturné 1991 och den berömda fylleintervjun med David Lagercrantz några månader senare så ebbade dock Lundells mest hedonistiska period ut och det gick åter bra att koncentrera sig på författaren och rockmusikern framför allt.

Men "Jack" så. Som ovan sagt är det svårt att bortse från att Jack Råstedts biografi i en rad avseenden är densamma som Ulf Lundells. Det har väl givetvis dragits ifrån och lagts till en del (för det är ju ytterst ändå en roman och inte en fullfjädrad självbiografi) men det grundläggande narrativet är Lundells eget leverne. Romanen utspelar sig under tre perioder med tre års mellanrum, nämligen 1969 (vilket aldrig sägs i boken även om Lundells hovfotograf Joakim Strömholm, "Johnny" i romanen, sagt att det var detta år man gjorde den omtalade cykelsemestern på Gotland), 1972 (vilket inte nämns även om det flitigt refereras till årets händelser, såsom exempelvis OS) samt 1975 (vilket sägs explicit).

Jag ska inte trötta ut eventuella läsare med de eviga jämförelserna med Kerouac (som Lundell för all del aldrig direkt stuckit under stol med) men Lundell skriver prosa som han komponerar musik: Det är långa meningar, matiga stycken som dock då och då interfolieras med längre dialogpartier. Det är ungefär så dynamiken ser ut, lite som hans låtar med långa mastiga verser som rätt vad det är följs av en något lättare och ibland rentav trallvänlig refräng.

Det refereras både i "Jack" och på debutplattan "Vargmåne" (som kom något halvår innan romanen och som jag för stämningens skull lyssnade på medan jag läste) mycket till 1967 även om det mest verkar ha varit en skojig sommar då de inblandade just blivit myndiga och sedan flyttade in till Stockholm och fortsatte festerna långt in på hösten. Det är väl ungefär det hela. Jacks följande år verkar dock inte vara så oerhört roliga då han pendlar mellan trista tillfällighetsjobb och smärre ekonomisk nöd varvid han bor i rena kyffen och ibland flyttar hem till sina föräldrar.

Efter ett tag får jag väl medge att romanen kan bli en smula monoton med de eviga festerna, den ständigt närvarande marijuanan och rödvinsflaskan (det sägs egentligen mer sällan om det är rött eller vitt men på något vis får man en känsla för att det är rött). Och så förstås kättjan. Kärntruppen som skildras är uteslutande män med undantag för Johnnys flickvän Linnea som dock skildras lika seriöst och helgjutet som sina manliga kamrater. Utöver Jack själv är det sedan seglarentusiasten Bart och langaren Harald. Den trio i gänget som är singlar är för det mesta ute på en slags evig parningssäsong. Det ska nu påpekas att kvinnorna de möter ofta inte är nödbedda även om de kanske är lite mindre pilska än männen.

En aspekt på boken, som ibland förbises, är förstås att det är en roman om tillkomsten av en roman. Det är inte fullt ut Proust men genom cirka 70 % av romanen stretar Jack på med den roman som läsaren till sist håller i sin hand. Jack får rentav skivkontrakt till sist, precis som Lundell, även om detta bara nämns lite en passant. Det pratas förvisso en del om arbetarklassperspektivet men även om huvudpersonerna huvudsakligen kommer ur arbetarklassen så närs de ofta av ett tydligt förakt mot sin egen klass, inte minst "de skötsamma arbetarna" som utgör deras egna föräldrar. I ett part i bokens början uttrycker dock Jack viss förståelse för sina föräldrars besvikelse av honom när de nu har jobbat så hårt för att lyfta sin egen levnadsstandard aldrig så lite. Just den nyanseringen uppskattar jag faktiskt.

Några av de sämre och mest pekorala partierna i boken är diverse utgjutningar om  kvinnor som kan gå i stil med "Jag ska flytta ut på landet och skriva där en flod flyter fram och min kvinna ska ta hand om mig och jag ska skriva o.s.v..." Kvinnor har en tendens att sättas på piedestal när de inte skildras som väldigt besvärliga. I Romanens början av Jack en stormig relation till överklasstjejen Sonja och det är rentav synd att romanen bryts lagom när det börjar hända något (hösten 1969) och när läsaren sedan hoppar fram tre år i handlingen är deras relation över utan att man får veta mycket alls. För övrigt är det tyvärr just de här smått pekorala kvinnoskildringarna som Lundell ömt vårdat under åren. Men dessa mindre partier är väl ungefär de enda som kan vara rätt träliga och de går utmärkt att hoppa över för den som inte orkar utan att man tappar tråden.

Och "Jack" sedan är den definitiva skildringen av 40-talisterna låter jag var osagt. Den är dock skriven med 68-svängen i ganska färskt minne, precis när strömkantringen så smått började. Kanske läser jag den om 20 år igen (när jag nu har ett inköpt exemplar i bokhyllan) och ser vad jag tycker då.

Cormac McCarthy - Blood Meridian/Blodets meridian (1985)

När den kämpande författaren Cormac McCarthy 1985 publicerade sin femte roman hade han förmodligen hoppats på att äntligen nå framgång, om än blygsam. Vad han förmodligen inte räknat med var att detta verk, med titeln ”Blood Meridian or the Evening Redness in the West” med tiden skulle nå en monumental klassikerstatus och komma att räknas som en av de tre eller fyra främsta romanerna någonsin inom amerikansk litteratur, att döma av kritikeromröstningar.

Cormac McCarthy (född 1933) har fram till 2010-talet varit relativt okänd i Sverige även om han fick viss uppmärksamhet under 90-talet då de tre romanerna i den så kallade ”Gränstrilogin” - ”Dessa vackra hästar”, ”Övergången” och ”Städerna på slätten” – översattes till svenska av Caj Lundgren. Typiskt nog är det dock via filmatiseringar av sina verk som McCarthy nått en bredare publik, såväl i Sverige som i andra länder. Hans roman ”Vägen” vann 2007 Pulitzerpriset och kom redan året därpå ut på svenska. Samma år som McCarthy vann Pulitzerpriset blev även en av hans mindre kända romaner , ”No Country for Old Men”, filmad av bröderna Coen och 2009 var det så ”Vägen” som gick upp på vita duken.

Den tillbakadragne McCarthy, som ytterst sällan ställer upp på intervjuer eller i mer aktiv mening marknadsför sina verk, fick länge kämpa för ett genombrott även i sitt hemland. Saken blev väl inte bättre av att han gav ut sina verk med rätt stora mellanrum. Hans första fyra romaner utkom från 1965 till 1979. Därefter jobbade McCarthy i omkring fyra år med det verk som fortfarande ses som hans magnus opus, en mardrömslik westernroman som mycket fritt baseras på revolvermannen Samuel Chamberlains skildring av sin tid som medlem i Glanton-gänget omkring 1850.

McCarthy har aldrig skyggat för att ge sina djuplodande berättelser en populärkulturell inramning. ”No Country for Old Men” är egentligen en action- eller spänningsroman samtidigt som den handlar om åldrande och förgänglighet. På samma vis blev ”Blood Meridian”, med den poetiska undertiteln ”the Evening Redness in the West” på ytan en western som dock tänjer ut genrens möjligheter till det mest extrema.

Huvudperson i berättelsen är en tonårig pojke som enbart benämns ”yngligen” och som tidigt rymmer hemifrån, besatt av ”en lust efter själlöst våld”, som McCarthy skriver. Han ansluter sig snart till en milis som ska bekämpa mexikanerna men denna milis blir snart förintad av en armé av indianer i vad som kanske är en av bokens hemskaste scener, av närmast hallucinatoriskt slag. Därefter ansluter han sig snart till Glanton och hans gäng.

Glanton är en revolverman som tillsammans med sina följeslagare fått i uppdrag att för Mexikos räkning jaga indianer och ta deras skalper. Det är en brokig skara med figurer som exempelvis den brännmärkte Toadvine, den före detta prästen Tobin, den svarte Jackson och inte minst den både bokstavligt och bildligt talat väldige domare Holden.

Ynglingen har tidigt i boken stött på domaren, en enorm och blekfet man utan ett hårstrå på kroppen, då denne för skojs skull har fått en folkmassa att lyncha en kringresande predikant (vilket när det framkommer betraktas som just ett storslaget skämt av den råa lynchmobben). Holden, som kan vara utomordentligt omänsklig, är emellertid även en extremt belevad och bildad man som med lätthet rör sig bland såväl aristokrati som bandithopar och i Glantons gäng har samtliga mött honom i något sammanhang redan innan gänget samlades.

Den röda tråden i romanen kan sägas vara en skildring av hur våld föder våld i och med att gängets jakt på indianer efterhand urartar mer och mer då man börjar döda i princip vem som helst som kommer i sin väg bara för att få fler skalper. I Hemingwaysk anda skildrar McCarthy ofta de mest vidriga situationer rakt upp och ned, utan vidare kommentarer, och romanfigurerna tycks även vara märkligt nollställda inför allt de ser och gör. Explosioner av våld varieras här med lyriska beskrivningar av det landskap som med sin karghet tycks påverka de människor som rör sig genom det i så negativ riktning.

Jag läste först boken på engelska men tog mig även an den svenska översättningen som kom 25 år efter originalutgåvan, 2010. Ulf Gyllenhaak (som även översatt ”No Country for Old Men”) har gjort ett mycket gott jobb med att översätta den ofta dunkla och mångordiga engelskan även om han förhållit sig lite mer fritt till romanfigurernas mer dialektala eller lantliga engelska, som är något mer städad på svenska. Detta beror väl förmodligen på att grova dialekter kan vara hopplöst svåra att överföra till ett annat språk.

”Blodets meridian”, som romanen fått heta på svenska, har grundligt analyserats av kritiker och vissa har velat se romanen som en allegori över gnostikernas världssyn: denna värld är ett misstag skapat av en mindre betydande gud. Domaren Holden, som ideligen noterar landskapet omkring sig i en anteckningsbok, har rentav betraktas som en demon, även det i enlighet med gnostiska tankegångar.

I slutändan är emellertid ”Blodets meridian” en roman som kan läsas av en ganska bred läsekrets, om man väl är beredd på bokens explosiva våld. Det är en krävande resa som dock är väl värd besväret. På ytan får man en märklig odyssé i westernmiljö och mellan raderna blir romanen en moralitet över vad våldet gör med människor. Och få som läser romanen lär någonsin glömma domare Holden.