Ian Rankin - Hide and Seek

1991 följde Ian Rankin upp debuten "Knots and Crosses" (1987) med boken som på svenska fått titeln "Katt och råtta". Då jag faktiskt inte var helt medveten om att den var översatt så har jag nu läst den på engelska. Fyra år senare är kommissarie Rebus kanske lite mer av den burduse brumbjörn som vi lärt oss att älska även om det finns några smärre ojämnheter som kommer att behöva slipas av.

Upplägget är egentligen ganska klassiskt och kommer senare att varieras på olika vis i senare Rebus-romaner. Det börjar helt enkelt med att en ung man hittas död av en överdos och kroppen har efter döden arrangerats på ett teatraliskt vis. Den övriga kåren är rätt snart beredd att lägga krut på annat då det bedöms som en olyckshändelse varefter några makabra skämtare flyttat kroppen. I övrigt anses dödsfallet på inget vis misstänkt. Den som läser detta har säkert redan räknat ut att Rebus givetvis är den ende som inte är beredd att släppa det hela utan envist nystar vidare trots att trådarna leder mot samhällets övre och mer oåtkomliga skikt.

Kort och gott ingen särskilt originell roman men ändå en god läsupplevelse för den som dels vill träffa Rebus än en gång och dels se hur han utvecklas. Och därutöver givetvis få lite spänning!

David Hepworth - Never a Dull Moment

Efter att jag har läst Jon Savages bok om 1966 så kunde jag givetvis inte låta bli att hoppa fram fem år i tiden för att ta del av David Hepworths krönika över 1971. Den stora svagheten i framställningen är förstås (vilket både Savage och Hepworth dock öppet erkänner) att de båda talar i egen sak, så att säga. Eller för sin egen generation och deras favoritskivor. Precis som Savage skriver om hur han lyfter fram favoriter från ungdomsåren så hyller Hepworth ogenerat musikåret 1971 (han var då 21) och skriver i förordet (kanske med en glimt i ögat): "Jag har rätt". Det hindrar dock inte att det är en väldigt trevlig framställning av det onekligen fantastiska musikåret 1971 och de skivor som kom ut och de artister som dominerade men som också var helt okända i samtiden för att senare istället få postum berömmelse (Velvet Underground, Nick Drake). Vi får oss till livs ett antal anekdoter om exempelvis Slades och David Bowies väg till berömmelsen, om den lite blyga Carole King som fick en helt oväntad megasuccé med "Tapestry", om relationen till hennes kollegor Joni Mitchell och James Taylor och hela trubadurscenen där i början av 70-talet. Cat Stevens, Rod Stewart och Elton John fladdrar förbi. Mycket fokus ligger förstås på Rolling Stones och det blir en ganska oförglömlig skildring av Micks och Biancas bröllop i Frankrike. Den stora skillnaden mot Savage, som enbart använde sig av samtidskällor och så gott som helt undvek kommentarer om vad som sedan hände, är att Hepworth just kommenterar senare utveckling (eller inte) hos en artist eller grupp. Ibland konstaterar han förstås att ingen hade väntat sig att det skulle bli si eller så. Han noterar hur Nick Drakes hela berömmelse är postum. Han var så gott som helt okänd vid sin död 1974 och förblev så långt in på 80-talet. Led Zeppelin hade förstås ingen aning om hur de skulle påverka branschen, inte heller The Who. Stones hade kanske någon hum men hade nog inte trott att de skulle vara aktiva över 40 år efter den period som skildras i boken. Utan att jag i grunden upprepar vad som står i boken så kan jag egentligen bara rekommendera den. Och onekligen har Hepworth rätt i en sak: 1971 kastar en mycket, mycket lång skugga. Det är ju med viss tillfredsställelse som han konstaterar att det inte var Muse eller Coldplay som fick avsluta OS i London 2012 utan The Who med "Baba O'Riley".

Ulf Lundell - Sömnen

Ett par år efter braksuccén med debuten "Jack" och parallellt med sina tidiga album så kom Ulf Lundell ut med "Sömnen" som kronologiskt tar vid där "Jack" slutade även om det är helt andra personer som står i centrum för berättelsen. Medan "Jack" slutade någon gång på våren 1976 så börjar "Sömnen" dagen efter att Torbjörn Fälldin i september 1976 rundat av 44 år av socialdemokratiskt styre. Huvudperson är en rocksångare, Tommy Cosmo. 

Men medan Ulf Lundell (och åter så kan man ju aldrig låta bli att jämföra Uffe med huvudpersonerna i hans romaner) vid denna tid släppt ett par album och med nätt nöd hunnit börja turnera så har huvudpersonen Tommy Cosmo 10 år som artist som artist bakom sig vilket nog innebär att han bör ha debuterad under den svenska beat-eran (Hep Stars, Tages etc.). Här kan jag väl anta att författaren Lundell lyssnat med tacksamhet på de små anekdoter "from the road" som hans medmusikanter Ronander och Wellander säkerligen har serverat honom. 

Tommy Cosmo befinner sig vid ett vägskäl. Han är utled på livet som musiker. Han vill ut ur skiten och vill framför allt i grunden vara ledig. Han klipper symboliskt strängarna av sin gitarr (i beskrivningen misstänkt lik Uffes famösa "Den vita viskningen") och plockar ut hela sitt sparkapital varefter han, rent ut sagt, bara börja flyta runt under den närmaste tiden. Ja, det är i grunden lite som "Jack" men några snäpp upp socialt sett eftersom Cosmo trots allt är ett namn i samhället och dessutom har pengar på fickan mest hela tiden. 

På gott och ont kan jag dock konstatera att Uffe som både människa och författare är ganska färdigutvecklad redan i andra romanen. Eller, om jag ska vara lite mer elak, så finns gnäll-Uffe på plats redan för 40 år sedan. Redan då hade allt gått åt helvete. Redan då hade revoltörerna från det storslagna 1967 (inte 1968, som Uffe ofta påpekar) stagnerat något så in i bängen. Alla hade börjat navelskåda, skaffa sig karriärer och vips så var Fälldin statsminister. I några intressanta passager får Uffe även utgjuta sig över modern dekadent rockmusik såsom Lou Reed och göra sig lustig över dess anhängare (den eventuellt homosexuelle Roger). 

Annars är det ett sabla supande (men till skillnad från "Jack" har man råd med dyrare märken) och så träffar Cosmo en kvinna som är mystisk och annorlunda och som till sist blir med barn. Minnesvärt är förstås det kapitel som han själv läst upp i radio, i efterhand kallat "julmiddagen", där flickvännen presenterar Cosmo för sin bullriga familj. Boken kulminerar i en avskedsturné för Cosmos gamla band vilket han till sist övertalas att hänga med på. I bagaget har han även en revolver med skarp ammunition. 

Mer än så ska jag inte säga. "Sömnen" är dels ett intressant tidsdokument över vänsterns besvikelse när drömmen från det sena 60-talet slutligen gick i graven men den innebär även att Ulf Lundell mycket tidigt hittade formen. Därefter är det huvudsakligen finjusteringar i det lundellska konceptet även om det ändå är en resa som är värd att följa. Stilistiskt är boken något stramare och kanske inte riktigt lika yvigt mångordig som "Jack". 

Ian Rankin - Knots and Crosses

Under januari läste jag Ian Rankins första deckare om Kommissarie Rebus och planen är väl att efterhand bocka av dem alla. Ungefär första hälften av verken ifråga är för övrigt inte översatta till svenska. "Knots and Crosses" kom 1987 och var tydligen ett verk som Ian Rankin slog emellan med samtidigt som han skrev mer seriösa böcker. Tanken var att Rebus skulle dö på slutet men Rankin ångrade sig. Den kommissarie vi här möter är lite annorlunda än den figur som till sist kom att mejslas fram. Han är lite mer beläst, lyssnar mer på jazz än på rock och är lite mer religiös, präglad som han nu är av den kärva skotska presbyterianismen. Men i grova drag är hans livshistoria densamma redan från början. Före detta soldat som efter ett sammanbrott istället satsat på polisen. Att Rebus far (liksom hans bror) varit trollkarl är dock inget jag minns nämns i de nyare böcker jag läst. Romanen skildrar ett antal mord på unga kvinnor/flickor och är inte oerhört originell men har sina sidor. Redan i första romanen är dialogen ganska spänstig och underhållande även om berättelsen i sig inte är så värst originell. Det hela är väldigt knutet till Rebus förflutna, ett förflutet som återkommer i senare romaner. Dock en ganska bra början för extrema Rankin-fans. 

Maria-Pia Boëthius - Svensson, Svensson

När jag helt nyligen läste om Ulf Lundells så kallade "generationsroman" Jack så visste jag för all del att en av de kvinnor som porträtteras i romanen (ganska mot slutet av berättelsen) är Maria-Pia Boëthius men det var inte förrän jag även satt och läste lite kring romanen som jag faktiskt fick veta att Boëthius hade avgett ett slags "svar" i romanform, nämligen 1979 års "Svensson, svensson" som även blev hennes skönlitterära debut. Kanske hade feministen Boëthius även sett det som rätt typiskt att en känd mans roman ännu 40 år senare dras med den söndertjatade titeln "generationsroman" medan en av hans kvinnliga motparters roman är i det närmaste bortglömd. Själv blev jag ju väldigt intresserad och införskaffade snabbt verket via alltid pålitliga bokbörsen. 

Om nu "Jack" kan sägas skildra den yviga hippierörelsens nedgång och fall så kan "Svensson, svensson" delvis skildra de mer dogmatiska "68:ornas" nedgång och fall, om än inte så explicit. Medan Lundells synvinkel var "flummaren" med arbetarbakgrund så är Boëthius utgångspunkt den bildade medelklassen, född med en viss självsäkerhet och vältalighet och skolade i det senaste 60-talets dominerande politiska tankegångar. 

Porträttet av Lundell är för övrigt inte allt för ovänligt. Visst, han skildras som lite fånig ibland. Han är rädd för insekter. Han konsumerar en massa porr (gissningsvis dock rätt snäll jämfört med dagens produkter), han dricker för mycket, han vill alltid ligga på hennes fars skrivbord medan de passar hennes föräldrars lägenhet (något som hon mest finner roande). Egentligen blir han riktigt odräglig först när han någon gång i bokens senare del fladdrar förbi som kändis på uppgång. Frånsett det är han egentligen bara med i bokens första 70 sidor innan han förpassas ur huvudpersonens liv. 

Dock är den korta relationen med Jack intressant eftersom Boëthius lätt maskerade alter ego, Marre Bottin, i utkanten av hans krets träffar den man som hon under romanens återstod kommer att ha en mycket lyckligare, om än ganska komplicerad, relation med. 

Den huvudsakligen röda tråden i romanen är dock inte först och främst huvudpersonens relation med män utan hennes relation till sist arbete, vilket med tiden kommer att ställas på sin spets. I verkligheten jobbade Boëthius vid denna tid på Expressen, i romanen omdöpt till Svensson. Tidningen specialiserar sig på vad som i nyare tid kommit att kallas "infotainment", halvseriös journalistik med en hel del sensationella inslag. Särskilt kvinnorna på redaktionen finner sig ideligen motarbetade då de försöker lansera mer ambitiösa idéer. Det hjälper inte ens att den gamle manlige redaktören till sist pensionerar sig och ersätts av just en kvinna (dock handplockad av sin företrädare). 

Det som gör romanen riktigt intressant är också de tidvisa skildringarna av hur 68-vänstern krackelerar i fraktioner och hur många börjar ifrågasätta de egna motiven. Så även Marre Bottin, vilken mot slutet av romanen måste ta en del svåra beslut. Mer än så kan jag inte berätta då jag hellre rekommenderar er alla att läsa denna intressanta berättelse från andra halvan av 70-talet. 

Franz Kafka - Processen

Första gången jag hörde talas om Kafkas ”Processen” var i en artikel i Slitz som handlade om Manchester. Där refererades det till Joy Divisions beläte frontman Ian Curtis och hur han kunde ha legat på en gräsmatta (den på vilket bandet i reportaget poserade) och läst jut ”Processen”. Senare kom jag förstås även att själv läsa den på gymnasiet. Nu är väl min uppfattning av romanen rätt rejält påverkar av den utförliga diskussion som vi hade med vår svenskalärare, en diskussion som jag ännu dryga 25 år senare minns ganska väl.

Jag har vid tillfälle läst om ”Processen” även efter gymnasiet, dock i samma pressning som jag använde mig av första gången. När jag nu läste att det fanns en nyöversättning där man även stoppat in flera kapitel som Kafkas vän Max Brod helt enkelt strök så kunde jag förstås inte motstå frestelsen. Det är för övrigt eminenta förlaget Bakhåll som utgett denna volym som en av flera i Kafkas samlade skrifter.

Hur håller den då som läsupplevelse? Faktiskt ganska bra. Den enklaste ingången är att tänka på hela romanen som en ond dröm eftersom Josef K, bankmannen som en morgon finner sig häktad, ideligen hamnar i märliga och fullkomligt orealistiska situationer samtidigt som även han själv under långa tider beter sig irrationellt och obegripligt. Vi är nog många som känner igen oss från drömmar där till synes realistiska situatoner fylls med fullkompligt orimliga inslag.

Kafka arbetade själv med socialförsäkring (arbetarskydd) och var ganska väl förtrogen med irrgångarna i byråkratin inom det Österrike-Ungern som Robert Musil kallade ”Kakanien” (av Kaiserlich und Köninglich). Eftersom jag nu själv jobbar något med socialförsäkring så kan jag finna det faktum att jag har en kollega i Kafka smått roande.

I boken får vi även följa Josef K:s till synes fruktlösa kamp med att försöka nysta i sin process vilket enbart leder honom in i den ena återvändsgränden efter den andra. Poliserna som häktar honom har ingen aning om vad saker gäller, inte heller deras befäl. Inte heller domarna som K senare träffar verkar mer insatta. Kort och gott får K aldrig, genom hela berättelsen, veta vad han är anklagad för och så förblir det fram till slutet som jag trots allt inte ska avslöja.

Det har skrivits mycket om Kafka och jag ska försöka att inte alltför mycket hänge mig åt upprepningar men om du vill ha en stark läsupplevelse som på ett icke-realistiskt vis skildrar människans kamp i det komplicerade moderna samhälle så kan du med fördel ta sig an ”Processen”.

Ulf Lundell - Jack

De var nu gott och väl över 20 år sedan (troligen mer) som jag gav mig i kast med Ulf Lundells berömda debutroman "Jack", även hyllad som "generationsroman" vad nu än DET må betyda. Ska jag vara förstående för termen så innebär det väl att Lundell skildrar en mycket känd generation årgångar, särskilt de som var födda på andra halvan av 40-talet och mer eller mindre deltog i diverse sociala och politiska händelser 1967 - 68 och efterföljande år varefter strömkantring följde. Det är väl ungefär samma förlopp som Klas Östergren skildrat i "Gentlemen" och som Lundells förebild John Holm på ett mer dunkelt vis skildrar på albumet "Veckans affärer".

Problem med att läsa Lundell är att man sällan lyckas bortse från mannen själv. Det finns ett antal författare du kan läsa med full koncentration på själva den litterära upplevelsen. Du vet ofta inte mer om författaren än vad vederbörande heter samt kanske några korta biografiska data på baksidan eller pärmens insida ("X bor i Y med man/fru och två barn"). Riktigt så är ju inte fallet med Lundell, en författare som dokumenterat sig själv ytterligt väl i en rad verk (litterära och musikaliska) som mer eller mindre även är en löpande självbiografi med vissa undantag. Och utöver författaren Lundel så har vi ju även rockartisten Lundell, sångaren, gitarristen, kompositören, med mera. Utöver det även målaren och mediepersonligheten, med mera, med mera.

Under särskilt åttiotalet valsade Lundell dessutom runt i slaskpressen i samband med diverse giftermål, skilsmässor och fyllor. Jag tror att av de första omdömena jag hörde om honom (jag var tio år och "Öppna landskap" gick varm på radio) var något i stil med "Han är Sveriges Bruce Springsteen med den skillnaden att Bruce Springsteen inte är full på scen". Och nog skrevs det om Lundell de här åren. Efter en skakig sommarturné 1991 och den berömda fylleintervjun med David Lagercrantz några månader senare så ebbade dock Lundells mest hedonistiska period ut och det gick åter bra att koncentrera sig på författaren och rockmusikern framför allt.

Men "Jack" så. Som ovan sagt är det svårt att bortse från att Jack Råstedts biografi i en rad avseenden är densamma som Ulf Lundells. Det har väl givetvis dragits ifrån och lagts till en del (för det är ju ytterst ändå en roman och inte en fullfjädrad självbiografi) men det grundläggande narrativet är Lundells eget leverne. Romanen utspelar sig under tre perioder med tre års mellanrum, nämligen 1969 (vilket aldrig sägs i boken även om Lundells hovfotograf Joakim Strömholm, "Johnny" i romanen, sagt att det var detta år man gjorde den omtalade cykelsemestern på Gotland), 1972 (vilket inte nämns även om det flitigt refereras till årets händelser, såsom exempelvis OS) samt 1975 (vilket sägs explicit).

Jag ska inte trötta ut eventuella läsare med de eviga jämförelserna med Kerouac (som Lundell för all del aldrig direkt stuckit under stol med) men Lundell skriver prosa som han komponerar musik: Det är långa meningar, matiga stycken som dock då och då interfolieras med längre dialogpartier. Det är ungefär så dynamiken ser ut, lite som hans låtar med långa mastiga verser som rätt vad det är följs av en något lättare och ibland rentav trallvänlig refräng.

Det refereras både i "Jack" och på debutplattan "Vargmåne" (som kom något halvår innan romanen och som jag för stämningens skull lyssnade på medan jag läste) mycket till 1967 även om det mest verkar ha varit en skojig sommar då de inblandade just blivit myndiga och sedan flyttade in till Stockholm och fortsatte festerna långt in på hösten. Det är väl ungefär det hela. Jacks följande år verkar dock inte vara så oerhört roliga då han pendlar mellan trista tillfällighetsjobb och smärre ekonomisk nöd varvid han bor i rena kyffen och ibland flyttar hem till sina föräldrar.

Efter ett tag får jag väl medge att romanen kan bli en smula monoton med de eviga festerna, den ständigt närvarande marijuanan och rödvinsflaskan (det sägs egentligen mer sällan om det är rött eller vitt men på något vis får man en känsla för att det är rött). Och så förstås kättjan. Kärntruppen som skildras är uteslutande män med undantag för Johnnys flickvän Linnea som dock skildras lika seriöst och helgjutet som sina manliga kamrater. Utöver Jack själv är det sedan seglarentusiasten Bart och langaren Harald. Den trio i gänget som är singlar är för det mesta ute på en slags evig parningssäsong. Det ska nu påpekas att kvinnorna de möter ofta inte är nödbedda även om de kanske är lite mindre pilska än männen.

En aspekt på boken, som ibland förbises, är förstås att det är en roman om tillkomsten av en roman. Det är inte fullt ut Proust men genom cirka 70 % av romanen stretar Jack på med den roman som läsaren till sist håller i sin hand. Jack får rentav skivkontrakt till sist, precis som Lundell, även om detta bara nämns lite en passant. Det pratas förvisso en del om arbetarklassperspektivet men även om huvudpersonerna huvudsakligen kommer ur arbetarklassen så närs de ofta av ett tydligt förakt mot sin egen klass, inte minst "de skötsamma arbetarna" som utgör deras egna föräldrar. I ett part i bokens början uttrycker dock Jack viss förståelse för sina föräldrars besvikelse av honom när de nu har jobbat så hårt för att lyfta sin egen levnadsstandard aldrig så lite. Just den nyanseringen uppskattar jag faktiskt.

Några av de sämre och mest pekorala partierna i boken är diverse utgjutningar om  kvinnor som kan gå i stil med "Jag ska flytta ut på landet och skriva där en flod flyter fram och min kvinna ska ta hand om mig och jag ska skriva o.s.v..." Kvinnor har en tendens att sättas på piedestal när de inte skildras som väldigt besvärliga. I Romanens början av Jack en stormig relation till överklasstjejen Sonja och det är rentav synd att romanen bryts lagom när det börjar hända något (hösten 1969) och när läsaren sedan hoppar fram tre år i handlingen är deras relation över utan att man får veta mycket alls. För övrigt är det tyvärr just de här smått pekorala kvinnoskildringarna som Lundell ömt vårdat under åren. Men dessa mindre partier är väl ungefär de enda som kan vara rätt träliga och de går utmärkt att hoppa över för den som inte orkar utan att man tappar tråden.

Och "Jack" sedan är den definitiva skildringen av 40-talisterna låter jag var osagt. Den är dock skriven med 68-svängen i ganska färskt minne, precis när strömkantringen så smått började. Kanske läser jag den om 20 år igen (när jag nu har ett inköpt exemplar i bokhyllan) och ser vad jag tycker då.