Chronik der Gesellschaft, erster band

 

Den fyrtiofemte boken jag har läst ut i år är ”Chronik der Gesellschaft unter dem letzten Kaiserreich, erster band” (”Krönika över sällskapslivet i det senaste kejsardömet, första bandet”, 1922) av Fedor von Zobeltitz (1857 - 1934). Denne von Zobeltitz var en i samtiden känd tysk underhållningsförfattare som även skrev krönikor för en tidning i Hamburg även om han alltså bodde i Berlin. Det hela har lite karaktären av ”vykort från huvudstaden” och i förordet beskriver han det hela som ”stämningsbilder” när krönikorna år 1922 sammanställdes i bokform. Det mesta som skildras är hovbaler, middagar på ambassader och andra former av mottagningar hos samhällets högdjur under åren 1894 – 1901. Här får vi även lära oss att den brittiska ”Charley's tant” är en förfärlig pjäs (enligt författaren) och vi möter utöver adeln även soldater, hantverkare och även representanter för socialdemokratin (vilka von Zobeltitz håller en viss distans till men ändå skildrar så seriöst han kan). Överlag mycket underhållande skildringar från Berlin vid förra sekelskiftet.

Och så... dagens Proust!

På sidan 98 – 114 i femte delen, ”Den fångna”, gör berättaren i sin besvikelse över Albertine först en utläggning om hennes sammansatta natur, över kärlekens villkor och om hur synen på en människa kan växla över tid. Han ringer Andrée för att fråga om hon ska hämta Albertine i morgon och denna berättar att de båda ska till Madame Verdurin i morgon fast berättaren inte vill det. Han säger inget utan reflekterar mest över hur olika röster låter efter sitt telefonsamtal. En utläggning om Francoises hat mot Albertine följer och därefter grälar de båda så smått eftersom berättaren inte vill att Albertine går till Madame Verdurin. Han reflekterar även över känslosamhet visavi känslighet.

Statsrådets klipp

 Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Statsrådets klipp" (1986) av Bo Baldersson. Boken är ganska lik de tidigare och går ut på att den rike ägaren till ett vitvaruföretag dör under mystiska omständigheter som givetvis visar sig vara mord varvid statsrådet får något att bita i istället för att, som inom andra områden, snubbla fram genom tillvaron. Den stora överraskningen i denna volym är dock den att berättaren, adjunkt Persson, blir kär!

Och så... dagens Proust! 

Ovan: John William Goodward - I Sapfos dagar (1904)

På sidan 84 – 98 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur vädret påverkar ens skaparlynne. Därefter följer olika minnen från Balbec och inte minst morgonkonserterna. Berättaren drar sig även till minnes att hovmästaren Aimé sa något nedlåtande om Albertines moral och fäster sig vid det. Han gör rentav vissa efterforskningar kring hennes göranden och låtanden och ältar åter hennes eventuella lesbianism. Senare vill Albertine åka till Verdurins men berättaren försöker avstyra detta.

Statsrådet sitter kvar

 

Den fyrtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Statsrådet sitter kvar” (1978) av Bo Baldersson. Boken går i sedvanlig Baldersson-stil men skildrar dock med stor komik hur statsrådet får sitta kvar såsom synnerligen populär justitieminister även efter regeringsskiftet 1976. Därefter utreder statsrådet med sedvanlig frenesi mordet på en disponent i textilbranchen, vars egendom han och svågern Wilhelm Persson råkar gästa.

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Flaming June" (1895) av lord Frederic Leighton

På sidan 66 – 84 i femte delen, ”Den fångna”, skildras först något av författarens samliv med Albertine och en utläggning om erotikens natur. Därefter rundar berättaren av diskussionen om Morel och Jupiens brorsdotter och pratar lite om hur parets känslor förändras för varandra. Berättaren diskuterar kvinnors och flickors natur med utgångspunkt i hans första möte med flickorna i Balbec. En längre utläggning följer av hur berättaren iakttar den sovande Albertine och enda gången i berättelsen föreställer han sig hur hon tilltalar honom med namnet ”Marcel”. Därefter skildrar han även hur Albertine ser ut naken och hur de båda sedan hehöver snygga till sig lite då berättaren behöver ringa på Francoise.

Harpsundsmordet

 

Den fyrtioandra boken som jag läste ut i år var "Harpsundsmordet" (1969) av Bo Baldersson. I denna andra bok om statsrådet besöker han sin gamla barnflicka och dennas bror, boende i trakten av Harpsund. Lagom då broderns sjuttioårsdag firas hittas han dagen efter balunsen död i sin säng och alla betraktar det som död av ålder men statsrådet blir genast misstänksam och en rad förvecklingar följer med faktiskt tragiska följder i den annars komiska romanen. Lätt men underhållande litteratur. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Chinchilla, ett djur som fick ge sitt liv till ett par av Albertines skor. 

På sidan 52 – 66 i femte delen, ”Den fångna”, beskrivs Morels känslo för Jupiens brorsdotter vilka mer och mer övergår i kärlek. Vidare skildras Morels ständigt ansträngda ekonomi och hur han till sist via berättaren lånat pengar av Bloch. Han har därefter behandlat denne vänligt men senare rentav förnekat att han lånat några pengar. Författarens tillvaro med Albertine skildras och hur han nästan överraskar henne och Andrée tillsammans utan att förstå det. Han diskuterar dock sin svartsjuka mot Albertine specifikt och sedan följer en utläggning om svartsjukans natur.

Boktjuven

 Den fyrtioförsta bok som jag har läst ut i år är "Boktjuven" (2005) av Markus Zusak. Det är en av de mer originellt berättade romaner jag har läst på mycket länge. Till att börja med är berättaren i boken Döden (ja, den där figuren med lie och timglas och så vidare) och Döden följer den unga flickan Liesel som mitt under andra världskriget hamnar hos fosterföräldrar eftersom hennes egna föräldrar är borta och hennes lillebror dör under en tågresa. Egentligen är det hela en oerhört sorglig historia med en hel del död och lidande och grymheter men Döden berättar det hela med en lätthet som får saker att inte alltid verka riktigt så hemska som de är. Liesel kommer via olika omständigheter att stjäla böcker men egentligen ganska få och med långa mellanrum. Det följer även en episod där hennes godhjärtade adoptivfar gömmer en judisk man i sin källare innan roman går mot sitt klimax. Mer vill jag egentligen inte avslöja eftersom jag tycker romanen i sig själv är värd att läsa. Jag tror det i grunden är en ungdomsroman men jag tycker vem som helst kan läsa den. Jag blev väldigt tagen av boken och kommer att bära med mig berättelsen länge. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 39 - 52 i femte delen, "Den fångna", skildras hur hertiginnan Guermantes snoppar av hertig Bréauté då denne talar om Dreyfusaffären. Hertig Guermantes gör en del utläggningar om judarnas opålitlighet men man pratar därefter om kläder och hertiginnan lovar berättaren att vara behjälplig med att skaffa kvalitetskläder till Albertine. Därefter skildras hur baron Charlus ofta går och dricker te hos Jupiens brorsdotter även om baronens retar sig på hennes uttryck om att "spendera teet". Charlus är även på promenader med Vagoubert men blir generad av dennes beteende. I övrigt skildras baronens planer på att få Morel att gifta sig med Jupiens brorsdotter. 

Sodom och Gomorra

 

Den fyrtionde boken som jag har läst ut i år är ”Sodom och Gomorra” (1922 – 23) av Marcel Proust. Boken är den fjärde i den väldiga ”På spaning efter den tid som flytt” och i denna volym är den dolda sexualiteten, det vill säga homosexualiteten, i fokus. Det framkommer att flera av huvudpersonerna, inte minst kvinnokarlen baron Charlus, egentligen är homosexuella och berättaren gör långa utläggningar om dessa människors levnadsvillkor i samtiden. I övrigt fortsätter societetslivet även om fokus här ligger något på umgänget hos de nu något äldre makarna Verdurin. Mer än någonsin ligger dock fokus på det inre själslivet och berättarens filosofiska utvikningar medan det yttre förloppet är ganska långsamt. 

Och så... dagens Proust (igen)!

Prinsessan Isabelle av Orleans (1878 - 1961), gift med en fransk tronpretendent. 

På sidan 28 – 38 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur berättaren besöker hertiginnan de Guermantes för att av henne få råd om kläder åt Albertine. På vägen reflekterar jan inte bara över kläder utan även över språkliga egenheter och hur dessa ändras från generation till generation. Han ger även exempel på hur aristokratin uttalar vissa namn. I samtal med hertiginnan om hennes röda klänning (i slutet av ”Kring Guermantes”) så minns hon mycket väl klänningen men inte episoden med den dödssjuke Swann. Berättaren gör en jämförelse med Monsieur de Norpois felaktiga förutsägelser om politiska allianser och konstaterar att människor lätt glömmer.

En stjärna kallad Henry

 

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år blev "En stjärna kallad Henry" (1999) av Roddy Doyle. Denne författare är ju annars mest känd för sina kärvt komiska romaner såsom "The Commitments" eller "The Van" men här ger han sig ut på en ambitiös skildring av Irlands moderna historia, betraktad genom ögonen på den mer än gatusmarte Henry, som inte utan skäl bär efternamnet Smart. Henrys far försvinner och hans mor är nervsjuk men den extremt driftige pojken växer upp på gatan i Dublins slum och lever länge med sin bror, det sista överlevande syskonet, tills också han dör av TBC. Handlingar hoppar fram från cirka 1910 - 11 till påskupproret 1916 där den unge Henry får en nyckelroll. Just det patetiska i det misslyckade upproret skildras ganska väl. Som genom ett mirakel överlever Henry och utför senare morduppdrag för IRA men saker blir inte som han tänkt sig. Trots ett ämne som skiljer sig från hans andra böcker så känner man ändå igenom Doyles svarta humor och varmt realistiska prosa. En helt klart läsvärd roman även för det historiska inslaget. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Saint-Cloud, dit Albertine ofta far med Andrée. 

På sidan 15 - 28 i femte delen, "Den fångna", skildras hur berättaren övervakar Albertine även om han också släpper iväg henne på utflykter med Andrée. Dock snokar han mycket i deras göranden och låtande och framstår som jobbig i största allmänhet.