Killing Yourself to Live

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Killing Yourself to Live - 85 % av en sann historia" av Chuck Klosterman. Jag vet att jag läste boken någon gång under tiotalet, delvis sittande på en irländsk pub i Gamla stan, och hade då stor glädje av den. Då överraskningsmomentet är borta så var en andra läsning kanske inte riktigt i nivå med den första men nöjsam nog. Journalisten och musikkritikern Klosterman ger sig ut på en bilresa genom USA (med 1 500 Cd-skivor, bara de som behövdes) för att gå i dödens fotspår samtidigt som han reflekterar över hur just döden kan påverka en artists popularitet till det bättre. Det blir reflektioner kring kända händelser såsom Kurt Cobains eller Duane Allmans död men även mindre kända händelser såsom en ödesdiger brand då Great White spelade, med mera. Bitvis händer inte så mycket men precis som Hunter S Thompson (som jag helt nyligen läst OM och LÄST OM) så kan även Klosterman koka soppa på en spik och brodera ut småhändelser på ett sätt som blir underhållande för läsaren. Dock är nog boken extra intressant för den som är lite nördigt insnöad på musik. Folk som jag själv, exempelvis. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Anna Ancher - En begravning (1891)

På sidan 70 - 93 i sjätte delen, "Rymmerskan", ägnar sig berättaren i en lång och därtill tråkig passage över att meditera kring Albertines död utifrån någon form av "man saknar inte kon förrän båset är tomt"-attityd. Mycket om dofter, rum och minnen. Ganska segt, allt som allt. 

Vegetarianen

 Den elfte boken som jag har läst ut i år är "Vegetarianen" av Han Kang. Det är en ganska ovanlig roman om hur den tystlåtna och nästan banalt normala Yeong-hye efter en dröm blir vegetarian vilket förtretar hennes man (som är berättare i bokens första del) samt hennes föräldrar. Hennes svåger och syster berättar senare i romanen och vi ser det inte mycket hur hennes eget perspektiv men hennes lilla revolt fortsätter sedan på ytterligare områden utan att man läsare riktigt förstår varför. I grunden är historien ganska svår att återge och jag rekommenderar snarare att man läser denna märkliga bok. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fönsterpratande

På sidan 61 - 70 i sjätte delen, "Rymmerskan", beskriver berättaren hur han hört Saint-Loup fönsterprata (ett beteende berättarens mor avskyr) med en lakej hos hertigparet Guermantes om hur denne lättast ska få en annan betjänt sparkad. Berättaren blir chockerad av vännens råa prat och tar direkt efteråt emot honom. Han förklarar att han misslyckas med besöket hos Madame de Bontemps och att han hört Albertine sjunga varvid man kan anta hon är glad att ha kommit iväg från berättaren. Denne skriver brev till henne igen men får svar från Madame de Bontemps om att Albertine dött i en ridolycka. Precis efter kommer Francoise med två brev som Albertine skickat precis före sin död och där hon skriver att hon var beredd att komma tillbaka. 

Min son på galejan

Den tionde boken jag läst ut i år är Jacob Wallenbergs "Min son på galejan" (1781) som är något av en klassiker då det gäller komiska svenska romaner. Eller snarare är det väl en reseskildring med månget dokumentärt inslag men det var väl inte så noga med genrer på den tiden. Wallenberg, kommen ur en sidogren ur den blivande bankfamiljen, beskriver med frejdigt humör en resa till Kina med mången förveckling på vägen. Det är sjösjuka, svår fylla, kärlek (d.v.s. besök hos prostituerade då man lägger till hamnen) samt en drös rena och råa skepparhistorier innan författaren tvärt avslutar boken då man kommer fram till Kina. Språket är givetvis ganska ålderdomligt och är kanske inte för alla men själv fann jag mycket i boken dråpligt och som komisk roman står den sig fint än idag. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kejsarörn. 

På sidan 52 - 61 i sjätte delen, "Rymmerskan"; deppar berättaren över Albertine och försöker även slå i Francoise att denna snart kommer tillbaka. De båda tittar på ringar som Albertine lämnat och berättaren försöker få Francoise att tro att ett par ringar införskaffats vid helt olika tillfällen men den skarpögda Francoise noterar identiska örnmotiv och ställer sig något frågande. Därefter bjuder berättaren in Andrée till att bo hos sig men skriver även och meddelar Albertine detta. 

Drömmen

 Den nionde boken som jag har läst ut i år är "The Dream" (1888) av Emile Zola vilken är den sextonde boken i krönikan om släkten Rougon-Macquart. Berättelsen börjar omkring 1861 då den lille föräldralösa Angelique räddas av det godhjärtade och barnlösa paret Humbert, vilka arbetar med brodyr. Läsaren förstår efter en tid att Angelique är den försummade och oälskade dottern till Sidonie Rougon. Hennes styvfar gör ett halvhjärtat försök att spåra flickans släkt men trots att han rentav ser Sidonie genom ett fönster (och får ett dåligt intryck av henne) så låtsas han att Angeliques släktingar är döda. Makarna kan därmed adoptera henne. Trots att flickan blir mycket skicklig på broderier, främst utförda åt kyrkan, och gör sin adoptivföräldrar glädje så är hon även en smula bortskämd, lynnig och drömsk och framför allt besatt av helgonlegender Hon hoppas även att få gifta sig med en prins och när en livs levande adelsman faktiskt dyker upp och verkligen älskar henne så sätter omgivningen, främst den unge mannens far, genast käppar i hjulet för de båda ungas kärlek och upplösningen blir dramatisk. Eftersom Zola skildrade Frankrike under Napoleon III utförligt så får vi just i denna bok även en beskrivning av den katolska kulten som den kunde te sig i en mindre stad med parader och fromma åskådare. Zola är alltid en smula pratig i sina böcker men dock en bred skildrare av sitt land under en avgränsad period i historien. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fedra skildrad i konsten 1880. 

På sidan 31 - 52 i sjätte delen, "Rymmerskan", tar berättare emot Bloch som nämner att han redan hunnit prata med Madame Bontemps om hennes systerdotter Albertine. Berättaren blir arg då hans planer med att skicka Saint-Loup till Madame Bontemps därmed omintetgörs. Han blir sedan kallad till polisen för att han efter Albertines flykt haft en flicka hemma hos sig och gett henne pengar. Polischefen skäller på honom i föräldrarnas närvaro men blir fryntligare när de gått. Han trånar därefter efter Albertine men eftersom polisen ännu övervakar hans hus en tid så vågar han inte bjuda hem fler flickor. Han får av Saint-Loup veta att planerna gått om intet och Albertine har fått veta allt. Hon telegraferar senare till berättaren om menar att han ju bara kunde ha skrivit till henne. Berättaren svarar med ett brev där han påstår han skulle ha friat samma dag som hon reste och att de bör leva åtskilda (en lite för att få Albertine tillbaka) och postar det till sist efter en utdragen vånda. 

Den fångna

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Den fångna" (1925) av Marcel Proust. En stor del av boken är till det yttre händelselös och handlar mest om berättarens alltmer destruktiva relation med Albertine, som nu bor i hans stora lägenhet. Mycket rör sig som vanligt kring de inre tankarna. En central scen i boken utgörs dock av en middag hos Verdurins där Monsieur Verdurin hetsar hackkycklingen Saniette till en stroke och där baron Charlus förnedras då den opportunistiske musikern Morel offentligt sviker honom. Stora delar av boken är dock en ren uppvisning av berättarens självupptagenhet men middagen gör boken mer än väl värd att läsa. 

Och så... åter... dagens Proust! 

Ovan: Den sköna Helena såsom konstnären Evelyn de Morgan såg henne i en målning från Prousts egen tid (1898). 

På sidan 15 - 31 i sjätte delen, "Rymmerskan", tycker berättaren mest synd om sig själv efter Albertines flykt. Han funderar över om hon rest till en faster i Touraine. Han ber vännen Saint-Loup åka dit och rentav muta fastern för att få Albertine åter. Han visar vännen ett foto av Albertine och medger för sig själv att hon inte direkt är sköna Helena. Han ser även att Saint-Loup rentav blir besviken på fotot. 

Domen

 Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Domen" (2004) av John Grisham. Som vanligt när det gäller denne författare är det var man kan kalla en "juristthriller", d.v.s. en spänningsroman där en rättegång och dess konsekvenser (juridiska såväl som etiska) står i centrum. Memphis-sonen Willie Traynor köper konkursboet efter en tidning i den lilla staden Clanton, Mississippi. Strax efter att han satt upp sina nya tidning, vars läsarkrets försiktigt ökat, sker ett brutalt och omtalat mord på en ung ensamatående mor. Mördaren verkar tillhöra familjen Padgitt vilka under mer än 100 år närmast levt som kungar på en ö i trakten och trotsat lagen till den grad av poliser som kommit till ön försvunnit för att aldrig mer ses av. Rättegången blir omtalad och inte minst tack vare Traynors bevakning av den. Bland jurymedlemmarna finns hans vän, Miss Callie (romanens mest imponerande figur), som inte bara är den första svara kvinna i staden vars barn fått högre utbildning utan av hennes sju barn är rentav sex stycken professorer! Denna fantastiska karaktär som veckovis bjuder Willie på överdådiga middagar är en lite av berättelsens samvete. Överlag är boken full av udda karaktärer som får mig att tänka lite på persongalleriet i "Midnatt i godhetens och ondskans trädgård". Padgitt döms för mordet men svär sedan på att hämnas på juryn och utan att gå in på ytterligare så följer senare en rad oväntade turer innan berättelsen når sin kulmen. Som vanligt medryckande, spännande och lättläst men även med bra karaktärer och intressanta moraliska problem. Översättare är den gamle SF-fantasten Sam J Lundwall. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Koffert från Luis Vuitton. 

På sidan 5 - 15 i sjätte delen, "Rymmerskan", tycker berättaren i huvudsak synd om sig själv för att Albertine rymt. Som läsare har man mindre sympati än någonsin för denna självupptagna och självömkande skitstövel. Albertine har redan dagar innan bett att få sin koffert och mycket tyder på att avresan var välplanerad. Berättaren ojar sig kring hur detta ska påverka hans liv och anser att det är den värsta olycka som drabbat honom (som läsare känner man mest skadeglädje). 

Träna hemma

 

Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "Träna hemma" (2020) av Annika Sjöö. Författaren är, såvitt jag förstår dansare, vinnare av "Let's Dance" och har framträtt i radio och TV en del. Den här boken riktar sig till vanliga människor som har för lite tid att besöka gym eller som behöver korta och enkla pass att göra hemma. Den är väldigt pedagogiskt upplagd och jag har redan hunnit göra några av övningarna om mornarna och de är varierande och effektiva, måste jag säga. Kan rekommenderas av nämnda skäl. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan 424 – 46 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur berättaren då månader senare far ut mot Albertine på grund av hennes dåliga humör även om han snart ber om ursäkt. Han anklagar henne dock åter för märkliga förbindelser och blir förkrossad då hon säger att hon hade varit ”glad” att träffa Mademoiselle Vinteuil hos Verdurins. Han nämner även att anomyma personer skrivit brev till honom om Andrée. Albertine klagar över denna och vill inte kyssas godnatt. De vakar dock en stund tillsammans innan Albertine går och lägger sig. Berättaren reflekterar dock över varför hon på natten öppnar sitt fönster. De två dagarna efter går de ut. Berättaren tänker på Venedig, som han gärna vill se, samt på Elstir. De båda far ut till Versailles. Berättaren iakttar samspelet (eller bristen därpå) mellan Albertine och en för honom bekant servitris. De pratar om månen i poesin medan de far hem. I en epilog reflekterar berättaren över vårvädrets ankomst och tänker åter att han gärna vill till Venedig. Han planerar för att lämna Albertine. Dock visar det sig, när berättaren ringt på Francoise, att Albertine klockan nio samma morgon for och Francoise vågade inte väcka berättaren. Denne blir inombords djupt förkrossad men låtsas som ingenting inför Francoise.