Ovan: Tyskland invaderar Polen 05.25 1 september 1939
”Nedslag i nittonhundratalet” eller september 1939: Det är efter midnatt 1 september. Vad gör Heydrich? Han sitter och skriver, allvarlig och koncentrerad. Det han skriver på är sitt testamente som han blir klar med först vid tvåtiden. Kuvertet ska lämnas till hans fru om något händer honom denna dag. ”Inte för att jag tror något händer mig”, skriver han visserligen i brevet men Heydrich är en noggrann man som inte vill lämna något åt slumpen. 1931 gick han av karriärmässiga skäl in i SS men mannen i brevet vid detta tillfälle är en fullfjädrad nazist. Han skriver dock att fruns bristande tilltro till honon ”djupt sårat mig då jag heller inte vet orsakerna”. Vidare att frun ska uppfostra barnen i trohet till führern och nazistisk anda och allt det vanliga. ”Jag är inte utan fel och jag har gjort misstag, både yrkesmässigt och privat men min kärlek till dig och barnen är gränslös”. Han kräver även att hustrun vid hans frånfälle gifter om sig så att barnen får en far men det måste vara ”ein kerl” (”en riktig man”).
”I själva verket inleddes attacken 05.25”, noterar Ciano i sin dagbok (då han trott den skulle ske om kvällen 31 augusti). På morgonen får han reda på detta från ministern Alfieri och från Mussolini som kallar honom till Palazzo Venezia. Heinz Linge, AH:s betjänt, har denna natt sovit lugnt men han tror inte hans cchef gjort det då andedräkten är värre än vanligt. Han ska på morgonen träffa svensken Birger Dahlerus, som försökt avstyra kriget, och en del generaler. Linge plockar fram bagage. Duff Cooper spelar golf på morgonen (en lite egendomlig tid, såvida det inte är förmiddagen som egentligen avses) och när han återvänder till klubbhuset får han av en man där höra att ”Hitler invaderade Polen i morse”. Duff uppger att han faktiskt kände en slags lättnad efter anspänningen de föregående dagarna. Han noterar rentav i detalj vad man åter till lunch denna första krigsdag plus att den var fantastisk (”hummer, kall kalkon, och till det Montrachet 1924 och Chateau Yquem 1921. Vi var alla på ganska gott humör utom Diana, stackars raring, som inte står ut med att möta kriget”).
Harold Nicolson är hemma och får där nyheterna exakt 10.45. Precis som Duff hörsammar han kallelsen till parlamentet vid 18. När han kommer till London ser han redan spärrballonger. Stefan Zweig är på ett kontor i Bath för att registrera sitt giftermål då han får höra talas om krigsutbrottet. I Rom beskriver Ciano Mussolini som ”lugn” men denne ber italienske ambassadören i Berlin att be AH skicka ett telegram som löser honom från en rad förpliktelser i alliansen. Ciano tar emot franske och brittiske ambassadören och en konferens finns ännu på bordet. Vid 15 samlas stora rådet och Mussolini talar och förklarar att han inte tänker delta i ett krig vilket möts med bifall. Ciano får rapporter om hur dåligt det går för polackerna och om stämningen i London och Paris. Vid 18 samlas brittiska parlamentet. Chips nämner inte att han är på plats denna dag men det är inte omöjligt. Harold Nicolson återger premiärministerns tal. Han hade bett om att aldrig skulle behöva be landet acceptera ”the awful arbitrament of war” men att ”I fear that I may not be able to avoud that responsibility. (…) The responsibility for this terrible catastrophe lies on the shoulders of one man, the German Chancellor, who has not hesitated to plunge the world into misery in order to serve his own senseless ambition.” Duff beskriver talet som platt. Talet möter dock bifall. Duff äter middag med bland andra Winston Churchill som berättar att han kallats till att delta i krigskabinettet och att han ska göra vad han kan för att få in Duff med. Han går sedan vid 21.30 för att träffa Chamberlain medan Duff och Diana får lift till Victorias.
Chips påpekar, i sin skildring av 2 september, att ”det är egentligen 01.25 dagen efter då jag sitter och skildrar dagen fruktansvärda händelser...” Han är bitter: ”Any faith I had in democracy is gone, any glimmer of hope that the English were not mad had faded. Mad. More than mad...” Han tillbringar förmiddagen på UD och stämningen är spänd. Åtgärder för att förmå tyskarna retirera diskuteras. ”Striderna är ändå milda” skriver Chips som uppenbarligen hade fullkomligt felaktiga uppgifter då det rörde sig om raka motsatsen. I Rom försöker Ciano samtidigt medla via telefonsamtal med Berlin, London och Paris men Halifax och Bonnet kräver en evakuering av Danzig-korridoren och det hela faller. Samtidigt hör man i London talas om medlingsförsöket och Chips och flera kring honom, som han själv beskriver det, klamrar sig desperat fast vid denna möjlighet.
När Chamberlain (19.42, enligt Harold Nicolson) reser sig i parlamentet för att tala så meddelar han mest att man lämnat in protester hos Ribbentrop och alla (Duff, Nicolson och även Chips) tycker att talet är lamt. Chips noterar hur folk vrålar och att Duff ser ut att när som helst få ett epileptiskt anfall och att sjölorden lord Emery, placerad mellan Anthony Eden och Duff Cooper ”väser”. Det berömda orden är ”Speak for England, Arthur” som han ropar till Arthur Greenwood, vikarierande Labour-ledare då Atlee opererar prostatan just denna dag. Grewwndooss ord blir som följer: ”I am gravely disturbed. An act of aggression took place thirty-eight hours ago. The moment that act of aggression took place one of the most important treaties of modern times automatically came into operation … I wonder how long we are prepared to vacillate at a time when Britain, and all that Britain stands for, and human civilisation are in peril. We must march with the French.” Duff Cooper uppger även att Eden talade ”and carried the day”. Harold Nicolson uppger dock att det var Bob Boothby som skrek till Greenwood och att orden var: ”You Speak for Britain!” Den snälle Harold Nicolson reflekterar efteråt över Chamberlain: ”In those few minutes he flung away his reputation. I feel deeply sorry for him.” Duff skriver att ”Jag har aldrig känt mig så rörd” och efteråt går han på Savoy, där han äter lite kalkon trots bristande aptit, innan man samlas hos Winston Churchill och diskuterar krigskabinettet. Skämtsamt noterar Churchill att ”Haven't we rather an old team” då snittåldern är lite under 65. I Sanary-sur-Mer på kvällen tar Lion Feuchtwanger emot Brian Howard och Franz Werfel. Ytterst dov stämning. Man pratar bland annat om marxismen och får tiden att gå.
Det är den ödesdigra 3 september. På natten väcks Ciano av ett meddelande från Frankrike där man nästan vädjar till honom om att förmå tyskarna till ”åtminstone en symbolisk reträtt”. Sorgsen noterar han att inget finns att göra och att fransmännen visserligen är beredda till krig men under dystra och osäkra omständigheter. Kanske går han och lägger sig igen, även om detta inte framgår. Klockan är 10.57 då Chips i sin dagbok noterar att om några minuter är Storbritannien i krig och att premiärministern ska tala i radio vid 11.15. ”Everyone is smiling, the weather is glorious but I feel that our world or all that remains of it, is committing suicide, while Stalin laughs and the Kremlin triumphs. If only we can win a quick war and dislodge the Nazi regime. That would mean a Neville victory, a November election, and triumph.” På sitt håll sitter Harold Nicolson, som sett i tidningen och den kommande krigsförklaringen, och andra och ser klockan röra sig mot 11 men när det sedan sker missar de ögonblicket. Vid 11.15 lyssnar alla mina tre brittiska huvudfigurer på radion även om Harold Nicolson och Duff Cooper får göra det på en radio som tillhör värde Ronnie Trees hushållerska. De har samlats hos honom med gruppen kring Churchill. Direkt efteråt går ett flyglarm och de inblandade får ta skydd men det är bara en övning.
I Rom hör greve
Ciano att Storbritannien förklarat krig vid 11 och Frankrike gör
detsamma vid 17. Han gör en intelligent analys, värd att återges i
sin helhet: ”Men hur ska de kunna utkämpa detta krig? Det tyska
framryckandet i Polen är överväldigande. Det är inte uteslutet
att föreställa sig ett mycket snabbt slut. På vilket sätt kan
Frankrike och England bistå Polen? Och när Polen väl har
krossats,
kommer de då att vilja fortsätta en konflikt som det inte längre
finns någon anledning till? Il Duce tror inte det. Han tror snarare
att det, efter en kort strid, kommer att bli fred – innan den
sammandrabbning inträffar som han anser vara omöjlig ur militär
synvinkel. Jag håller med. Jag är ingen militär. Jag vet inte hur
kriget kommer att utvecklas, men en sak vet jag – det kommer att
utvecklas, och det kommer att bli långvarigt, oviss och
skoningslöst. Storbritanniens inblandning gör detta säkert.
England har framfört detta till Hitler. Kriget kan bara sluta med
att Hitler röjs ur vägen eller att Storbritannien besegras.” I
Berlin säger Albert Speer farväl till en grinig AH som ska åka
österut. Linge packar igen och sekreterarna och hela ”hovet” får
följa med på ”polska fälttåget”.
Vid 12 samlas brittiska parlamentet. Chamberlain talar. Chips tycker han ser avspänd ut, Nicolson tycker han ser sjuk ut, Duff Cooper noterar mest att talet på radion var bättre. Annars sammanfattar Cooper men att vädret denna vecka har varit perfekt men att hustrun Diana är deprimerad. Chips går på Savoy med Peter Loxley och Harold Balfour. Gatorna är mörka. Ännu ett flyglarm på natten och han tar skydd med betjänterna. Ett meddelande anländer (manuellt får man tro) från hertigen av Kent om att använda dennes skyddsrum men Chips är för trött och tackar nej. Harold Nicolson åker hem: ”At 1.50 I motor down with Victor Cazelet to Sissinghurst. There are many army lorries along the road and a few pathethic trucks evacuating East End refugees. In one of those there is an elderly woman who shakes her fist at us and shouts that it is all the fault of the rich. The Labour party will be hard put to it to prevent this war from degenerating into class warfare. When I reach Sissinghurst I find that the flag has been pulled down.”
Ovan: Chamberlain förklarar krig
Det är 5 september och Harold Nicolson är nere: ”I am in a mood of deep depression. I do not really see how we can win this war, yet if we lose it, we lose everything. It may be that I am old and sad and defaitist. But one thing I do know and it comforts me. I would rather go down fighting and suffering than creep out after a month or two at the cost of our pride. That may be the only thing left to us.” Det är 8 september och Chips träffar den förre tyske ambassadören: ”I met Neville Henderson who looked worn, but brown, and as usual, faultlessly dressed. He told me that he and his staff took four days to get back from Berlin, though the German Foreign Office was most polite, and indeed almost cried when they left.” 9 september skriver Chips om sin granne: ”Emerald is completely discouraged, indeed demoralised by the war and I heard today at the Foreign Office that the french fear that it will last at least until the spring of 1941; here we are more optimistic, though the news from Poland continues appalling, and, amongst many other places, Lancut, the Potockis operatic castle, has been taken.” 10 september noterar Chips at prins Fritzi är ”interned happily” på Kelburn där han är ägaren lord Glasgows ”fånge” (denne var för övrigt nazi-sympatisör).
In i handlingen träder nu John ”Jock” Colville, tjänsteman på UD sedan 3 september, och han börjar sin dagbok 10 september i reflektiv anda: ”From the point of view of the civilian this war has hardly begun in earnest, and only the black-out at night, and the barrage balloons by day, remind one that Europe has finally toppled over the brink of the precipice upon which it has been balancing precariously for the last twelve months. Doubtless there is much in store for us that will dispel our cherished illusions of peace; but for the moment the war seems very unreal. Ever since war was declared the sun has shone with unremitting splendour, and there is nothing about the gaily dressed, smiling crowds in the streets to remind us of this great catastrophe - except perhaps for the gas-masks slung across their backs and the number of men in uniform.” Ciano överlägger samma dag med Mussolini och Attolico, Italiens ambassadör i Berlin. Denne återger stämningar i landet och beskriver folket som rätt apatiska inför kriget, trots framgångar i Polen.
På morgonen 11 september får Duff Cooper höra att en föreläsningsturné i USA som han trodde inte skulle bli av nu ändå blir genomförd och agenten ber honom komma tidigare. Han vill även få ut den deprimerade hustrun Diana ur landet. Christa Schroeder, sekreterare åt AH, sitter 11 samma dag på Hotel Casino i Zoppot och har tråkigt. Hon skriver brev till en väninna: ”Jag har svullnat upp rejält, något rent gräsligt. Till råga på allt har man inget nyttigt att ägna sig åt. Det är ständigt samma visa: på morgonen sätter sig chefen med sina herrar i bilen och far iväg, och för oss återstår då blott en evig väntan. (…) Jag väntar med stor spänning på den fortsatta utvecklingen med britter och fransmän. Förhoppningsvis inser fransmännen snart att det inte är lönt att offra miljontals liv för England.” Jock Colville sitter på UD och jobbar mot Persien. Han reflekterar även över Italien: ”In general the impression to be gained at the F.O. is not as encouraging as that which the newspapers give. It seems likely that Mussolini's neutrality is very much of a put-up job and that he is still on the best and most intimate terms with Hitler. Italian neutrality is, however, clearly the wisest policy for the Axis powers: as far as Hitler is concerned it ensures Turkish neutrality and thus makes it less easy for the Allies to help Poland from the East, as well as introducing complications about the passage of warships, etc., through the Straits; from Mussolini's point of view it is eminently desirable, because the Italian people are at present violently opposed to war and Mussolini is bound to increase his prestige by keeping them out of it.”
Den sköna sensommarvärmen ger vika vilket märks då Jock Colville läser tidningen ute om morgonen 12 september: ”For the first time there was a feeling of autumn in the air, and it was unpleasantly chilly as I sat on the balcony in my dressing-gown reading in the papers that the British Expeditionary Force had landed in France. It is as if one of those war films was being acted again in real life, only one misses the secure feeling of sitting in a comfortable armchair at the Curzon Cinema.” Senare träffar han sin egen mor i kungligt sällskap och en bisarr historia skildras: ”Mother came up from Badminton for the day with Queen Mary. She is furious at being marooned in the country and talks as though she were Ovid eating her heart out at Tomi. She was extremely funny about the effect of the air-raid alarms on the Queen. Apparently they so upset the old lady that she had acute and urgent stomach trouble, with disastrous and undignified results on the motor-drive from Sandringham to Badminton. They were forced to stop at a lonely inn, where the inn-keeper was most helpful. The Queen sent him a small silver knife as a thank-offering, and he replied by sending her a beautiful little carved silver chain (which, as Philip remarked, was a most suitable souvenir!). When they reached Badminton the Queen, who had spent three sleepless nights owing to air-raid warnings and thunderstorms, looked forward to a welcome rest, but was aroused the next morning at 6.00 a.m. because the kitchen-maid turned on the private air-raid warning in mistake for the electric light.”
Chips noterar 13 september att hertigen av Windsor, ex-kungen, återkommit till Storbritannien och han reflekterar över om kungafamiljen ens kommer att träffa honom? 14 september ringer Diana Cooper, ”nervös och i ett fruktansvärt tillstånd”, upp honom för första gången sedan krigsutbrottet och undrar om han hört något om varför Duff inte fått en plats i regeringen. Chips, som i det tysta håller Duff medansvarig för kriget säger (med nöje) att ”hans namn var inte påtänkt”. På kvällen ser han Duff i samspråk med Winston Churchill, som tydligen redan tagit över i amiralitetet. 14 september får Ciano från tyskarna uppgifter om att Sovjetunionen kommer att inta en del av Polen. 15 september diskuterar Ciano och Mussolini att utse en italiensk ambassadör till London och han föreslår en viss Bastiniani. I sin dagbok denna dag förutspår Ciano ”en lång och bitter konflikt som kommer att sluta med brittisk seger.”
Det är 17 september. Chips, som haft en härlig dag på Kelvedon, och Harold, som skriver en artikel just då, får höra att Sovjetunionen invaderat östra Polen. Nicolson reflekterar över att Chamberlain måste bort. Han går till sängs mycket bekymrad. Även Colville reagerar på invasionen av östra Polen: ”I went to the early service at Broadheath. After breakfast, when the others went to church, I walked through the fields for about an hour, and returned to the house in time to hear, on the 12.00 p.m. wireless bulletin, the harrowing news of Russia's invasion of Poland. The announcement by which the Soviet Government attempted to justify their act of unequalled greed and immorality is without doubt the most revolting document that modern history has produced. For the first time since the war began I felt really depressed, and frantic at the impossibility of our taking any effective action to prevent this crime. And yet I remember thinking, less than a year ago, that the Poles deserved the darkest fate in view of the way they treated the Czechs and that nobody could feel sorry for them if their turn came next.” I La Rode, Frankrike, interneras Lion Feuchtwanger och flera andra exiltyskar.
Ovan: John ”Jock” Colville
19 september reflekterar Chips till sist över ”sin” premiärminister: ”I think that Neville made a mistake in not resigning after Prague; it would have been better for this war to have been declared by the left, or by the Churchill center.” Heinz Linge tågar samma dag in i Danzig tillsammans med AH där de möts av stormande jubel och blomsterregn från den tysktalande befolkningen. Han noterar att mottagandet var ”värre” (d.v.s. mer kaotiskt) än i både Linz och Wien. Det är 20 september och Harold Nicolson är i parlamentet där den åldrande Lloyd George ärligt förklarar för honom att han är skräckslagen och inte vet hur man ska kunna vinna kriget. Han iakttar stämningen och premiärministern: ”The House is in one of its worst moods. The Prime Minister rises to make his weekly statement. He reads it out from a manuscript and is obviously tired and depressed. The effect is most discouraging and Members drop off to sleep. The Prime Minister has no gift for inspiring anybody, and he might have been the Secretary of a firm of undertakers reading the minutes of the last meeting.”
Det är eftermiddag 21 september och Duff Cooper träffar Chamberlain: ”In the afternoon I had an interview with the Prime Minister as I wanted to get his approval of my going to America. I had thought that he would have said one word of regret at not having been able to offer me a post in the Government and perhaps would have suggested that he might be able to later. It would not have meant anything but would have been civil. He said nothing of the kind but merely suggested that in six weeks time when 'things would be getting pretty hot here' a man of my age might be criticized for leaving the country. I said that that was my own responsibility and was a question that I could settle for myself. After some humming and hawing he said that it would be a good thing for me to go – and so I left him. I wasn't with him for more than ten minutes and I left with a feeling of intensified dislike.” Detta blir den sista dagboksanteckning Duff Cooper gör på mer än fyra år.
Det är 22 september och Ciano träffar Mussolini som är chockad över att Rumäniens premiärminister Armand Calinescu har skjutits på öppen gata dagen innan (han hade motarbetat det fascistiska Järngardet, min anmärkning). Senare ser Ciano på gatan en fascist få stryk av andra fascister för att han använt ordet ”lei” (ni) som fascisterna vill avskaffa. Cianos närvaro hejdar bråket och han rapporterar till Mussolini om ”busar som tror de kan undvika straff för att de tillhör partiet”. Samma dag återger Colville en scen som visar att livet på UD minsann inte alltid var så roligt: ”In the morning, however, I attended a meeting of the Middle Eastern Sub-Committee of the Committee of Imperial Defence, to discuss means of gratifying the Sultan of Muscat. Except as a means of studying the psychology of elderly civil servants, such meetings are invariably tedious.” Den uppenbart humane och filosofiskt lagde Colville reflekterar i en längre passage över fransmännens syn på tysken som den ständige krigshetsaren och angriparen och på hur man ska bemöta folket: ”I do not believe this is true. If it were, there could be no alternative but to exterminate the whole German people, and such an act - even if it were possible - would be against the laws of God and man, besides being repugnant to the conscience of a world which claims to be civilised. If we win this war I am convinced that the only hope of a lasting peace, based on principles of justice and goodwill among men, will be to treat the Germans with the utmost generosity and to make a clean sweep of the past - whatever may be the feelings of bereaved wives and mothers.”
Det är 23 september och Lion Feuchtwanger kommer till ett nytt läger i trakten av Marseilles, Les Milles bel Aix. Han tas emot med aktning av fångarna: ”De är alla vid mina fötter. En komisk hertig.” Det är 24 september och Ciano och Mussolini diskuterar flygvapenchefens lögner (alltså att flygvapnet inte är så starkt som tidigare påståtts) och om han borde sparkas. Det är 25 september och Chips är nära att förändra historiens gång: ”This morning on my arrival I very nearly knocked over the PM. Already I cannot use the Park as my morning constitutional for fear of meeting him; now I cannot drive for fear of running over him. 'What did you do during The Great War?' - the answer 'Ran over the Prime Minister' would not be too good!”
26 september blir en mycket speciell dag i parlamentet och både Chips och Harold Nicolson återger samma förlopp i tur och ordning: ”The House of Commons was crowded and the PM made his usual dignified statement: unfortunately he was followed by Winston, who executed a tour de force, a billiant bit of acting and exposition in describing in detail the work of the Admiralty. He amused, and I fear, impressed the house... he must have taken endless trouble with his speech, and it was a contrast, which was noticed, to the PM's colourless statement. I am sure Winston is angling for the premiäership, convinced of it: the moment is not yet ripe, but already today I noticed signs of the Glamour Boys beginning to intrigue again. I met Dunglass in the lavatory and he agreed. We must watch out.” Nicolson skildrar istället apatin redan i början men är rätt överens med Chips angående Churchills tal, om inte mer så: ”When he sits down there is scarcely any applause. During the whole speech Winston Churchill had sat hunched beside him looking like the Chinese god of plenty suffering from acute indigestion.” Churchill möts med stort bifall redan då han reser sig och håller ett bra tal som han sedan, angående sin egen situation, rundar av med: ”I have no conception how this curious change in my fortunes occured.” Nicolson noterar att Chamberlain inte ens bevärdigar lustigheten med ett trött leende utan ser ut att sura. Angående talet säger han: ”One could feel the spirit of the House rising with every word. In those 20 minutes Churchill brought himself nearer the post of Prime Minister than he has ever been before.” (…) ”Old parliamentary hands confessed that never in their experience had they seen a single speech so change the temper of the House.” Det är för övrigt samma dag som Schroeder, Linge och övriga i hovet återkommer med AH till Berlin.
Det är 27 september och Lion Feuchtwanger kan återvända hem. I parlamentet lägger finansminister Simon inför en förfärad Chips fram en budget ”who practically demolished the edifice of capitalism (…) increased surtax, lower allowances; raised duties on wine, cigarettes and sugar; substantially increased death duties.” Harold Nicolson intar denna dag lunch med den outtröttliga värdinnan Sibyl Colefax med bland andra H G Wells och Jan Masaryk då hertigparet Windsor oväntat dyker upp. Hertigen, som ser ung ut, i uniform. Wells, som är republikan, bugar sig dock inte för hertigen men behandlar honom ytterligt vänligt då han även hyser varm sympati för honom. Angående själva kriget sammanfattar Colville det hela 24 dagar efter krigsförklaringen: ”For the moment the position can best be summed up in the words of the Italian Ambassador in Paris to Sir Eric Phipps: 'I have seen several wars waged without being declared; but this is the first I have seen declared without being waged.'”
Ovan: General Alan Brooke
Det är 28 september och Colville noterar även han gårdagens budget: ”After breakfast I perused, with melancholy, the report of last night's budget- 7/6d income tax! [A fifty per cent increase.] Father is sunk in depression; personally I find it impossible to be really horrified by anything impersonal these days.” General Alan Brooks är på väg till Southampton för vidare transport till Frankrike och avskyr redan kriget såsom han skriver till hustrun (hela hans dagbok var egentligen brev riktade till henne): ”The awful futility of it all, as proved by the last war...” Det är 29 september och Chips noterar att den mystiske ”valrossen” som han kallar ”Mr Lazarus” (alltså svensken Birger Dahlerus) har kommit via färja från Nederländerna och nu varit på UD där andra berättar för Chips att de sett honom. När månaden går mot sitt slut, 30 september, reflekterar Ciano över Tysklands roll – och sin egen: ”Jag tror inte att Berlin på något vis kommer att bidra till att återupprätta freden i Europa men jag vet att jag kommer att kämpa som ett lejon för att bevara freden för det italienska folket.”



.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar