Richard Strauss "Vier Letzte Lieder"

 

Ovan: Sopranen Elizabeth Schwarzkopf (1915 - 2006) blev med sin eleganta sångstil en av de mest kända uttolkarna av "Vier Letze Lieder". 

En anekdot förtäljer att den tyske kompositören Richard Strauss under en vistelse i Montreux 1948 fick besök av sitt enda barn, sonen Franz, som noterade att fadern mest verkade ägna sig åt brevskrivande och grubblande. Han uppmanade honom därför att istället skriva ”några trevliga sånger”. En tid senare kom istället hans svärdotter, Alice, på besök varvid Strauss lade några notblad på ett bord och lite i förbifarten sade ”här är sångerna som din man beställde”. Det må vara hur det vill med sonens påverkan på faderns skapande men faktum är att Strauss 1948 sammanställde de stycken som rätt och slätt fick heta ”Vier Letzte Lider” (Fyra sista sånger) enligt en idé från förläggaren som formellt publicerade styckena först 1950.

Strauss hade tagit starkt intryck av en dikt av Eichendorff, ”Im Abendrot”, vilken tycks skildra ålderdom, död eller någon form av avslutning. Han satte en melodi till dikten och hade färdigställt sången 6 maj 1948. Därefter skrev han musik till tre dikter av Hermann Hesse, nämligen i tur och ordning ”Frühling” (20 juli 1948), ”Beim Schlafengehen” (20 juli 1948) och slutligen ”September” (20 september 1948). När det sista stycket var klart hade Strauss mindre än ett år kvar att leva.

Strauss var redan på det klara med att han ville att sopranen Kirsten Flagstad, inbland kallad ”århundradets röst” bland sopraner, skulle sjunga sångerna första gången de framfördes. Så kom det också att bli men då Flagstad med Wilhelm Fürtwängler som dirigent framförde styckan för första gången, i Royal Albert Hall 22 maj 1950, var Strauss död sedan mer än åtta månader. Världspremiären blev hur som helst inspelad även om ljudkvaliteten är något varierande: (https://www.youtube.com/watch?v=WUl8IxU5zsM) Flagstad skulle därefter komma att framföra sångerna vid fler tillfällen, bland annat vid en konsert i Berlin 1952 som också finns inspelad.

Strauss ”Vier Letzte Lieder” anses vara bland något av de vackraste han någonsin gjorde och var viktiga inslag i den blomstring den gamle mannen upplevde precis mot slutet av sitt liv, då han även skrev den vemodiga med oerhört vackra ”Metamorphosen”. Det finns givetvis ett antal goda inspelningar av sångerna men bland mina egna favoriter kan jag nämna en inspelning med Elizabeth Schwarzkopf från 1956 (https://open.spotify.com/album/5jQsqy6KgNeT7dhp3dKlH5?si=VMDve9B0Qu-JkkjCpWcgrw) samt en med Jessye Norman från 1986 (https://open.spotify.com/album/1Hgg9v7euI68qCc6lIG5vw?si=LxFxDVRLTp2pgO9vy_0KuA)

Strauss krävde aldrig någon viss ordning på sångerna vid framförande och kronologin har onekligen varierats beroende på smaken hos de artister som för stunden framfört verken. Det är dock ganska troligt att sångerna, med avseende på att samtliga texter handlar om avslutning på ett eller annat vis, var lite av en gammal mans förväl till sitt värv. Första gången jag själv hörde verken var det för övrigt i en inspelning med en då någon ansträngd Schwarzkopf i en inspelning från 1966 där mikrofonerna även fångar upp en person som olyckligtvis får ett rejält hostanfall under ett lugnare parti i en av sångerna. De händer fortfarande att jag sitter och väntar på den där hostningen då jag hört andra inspelningar.

Och så.... dagens Proust!

Bild: Jockey Club de Paris, bildad 1834, som hade Swann som medlem. 

På sidan 22 - 34 i första delen, "Swanns värld", beskrivs den till synes så blygsamme Swann och dennes umgänge med berättarens familj. dock verkar berättaren tycka att hans ena grandtante är något vulgär i umgänget med den förfinade Swann. Denne skickar en låda vin från Asti till familjen och särskilt grandtanterna har väldiga bekymmer med hur de på ett passande vis ska tacka honom. Swann försöker berätta några anekdoter för berättarens morfar men blir avbruten då morfadern tycker att berättaren ser trött ut. Till sin förtvivlan skickas berättaren raskt i säng utan att ha fått den så efterlängtade godnattkyssen. Berättaren nämner hur hans familj skulle ha varit helt oförstående inför aspekterna av Swanns mer mondäna liv om de nu ens veta om detta ordentligt. Grandtanterna försöker tacka Swann för vinet men på ett omständligt och inlindat vis. 

Vi Bookar, Krokar och Rothar

 

Den första bok som jag har läst ut i år blev ”Vi Bookar, Krokar och Rothar” (1912) av Hjalmar Bergman. Boken spinner delvis vidare på de miljöer som läsaren tidigare mött i ”Hans nåds testamente” (1910) och många av personerna från den romanen återkommer även om fokus här ligger på andra personer samt på hela den skildrade stadens historia. Romanen börjar med att ”Björkenäs-nåden” fru Siedel (en släkt som ingående skildras i de tre romaner som fått samlingsnamnet ”Komedier i Bergslagen”) med sin vagn dundrar över en av broarna som för till staden. Romanen slutar med att ”Björkenäs-nåden”, Blenda Hyltenius, många decennier senare dundrar över samma bro med sin vagn på väg in till staden. Blenda är förstås den oäkta dottern till Roger Bernhusen de Sars av Rogershus i ”Hans nåds testamente” som nu är herrgårdsfru, rik, ensam och notoriskt otrogen sin beskedlige make.

Romanen utspelar sig under loppet av cirka 100 år och i första delen möter vi prosten Book och hans syster Mimmi, stadens mest aktade Mamsell. Dessa lokala potentater trängs dock efterhand undan av industrialismens uppkomlingar och stort fokus ligger på fabrikören J A Broms och dennes partner, idealisten Julius Krok, vilken i ett senare skede av en arbetare får omdömet ”ingenjörn är en beskedlig karl... fast förstås att inte duger han ju till mycket”. Det är just i samband med syskonen Books begravning som Kroks gode vän, Dr Roth, fäller kommentaren om ”vi Bookar, Krokar och Rothar” som på något vis upprätthåller kulturen och traditionen i staden. ”Men vad duger vi till?” svarar Krok.

Och just de välvilliga men i grunden ganska hopplösa och odugliga gestalterna (som är så vanligt förekommande hos Bergman) ställs mot resoluta och kallhamrade handlingsmänniskor. I bokens andra del ligger fokus mycket på det i staden okända området Blekängen, en nergången arbetarstadsdel som många i stadens politiska och ekonomiska ledning önskar exploatera. Bergman visar skickligt på hur rå kapitalism ofta kan döljas under frireligiositetens hycklande mask. En minnesvärd gestalt i slutet av boken är ingenjör Kroks måg, lektor Paulus Holmin, som med sin närmast påträngande moralism fått öknamnet ”aposteln”.

Givetvis fladdrar ytterligare ett antal personer ur samhällets alla skikt förbi. Exempelvis hans nåd, som så småningom dör under en resa till Homburg, dottern Blenda som för länge sedan skickat pojkvännen Jakob på porten och styr sina egendomar med hård hand även om en och annan gammal betjänt ändå får gå kvar och skota på egendomen för skams skull. Vi möter hans nåds gamla förtrogna, Vickberg och Johnson och får veta hur det går för dem.

Trots alla gripande människoöden och snabba förvecklingar så handlar boken ytterst om den svenska staden (än så länge utan namn i romanen) och hur den snabbt förändras under 1800-talet då den gamla aristokratin trängs undan eller åtminstone måste maka något på sig för penningaristokratin och där stadsbilden snabbt omvandlas med nya industrier och en ny typ av misär samtidigt som folkrörelser i form av socialdemokrati, frikyrklighet och nykterhetsrörelse också dyker upp i stadsbilden. Kort och gott en imponerande roman vilken, till skillnad från den i tid och rum mer begränsade ”Hans nåds testamente”, fungerar som en bra inkörsport till Wadköpings universum och där vi även kommer att återse olika karaktärer senare.

Och så följer... dagens Proust!

Bild: Genevieve de Brabant, mytisk kvinna från tidig fransk medeltid. 

Sid 14 - 21 i första boken, "Swanns värld": Berättaren beskriver sin lek med den Laterna Magica han fått av familjen och där han ser den mytiska och kyska Genevieve de Brabant samt skurken Golo, som förtalar henne inför sin man. Han diskuterar åter något om sitt rum och om salongen där familjen ofta tillbringar tiden när det regnar. Han återger familjens diskussioner om hans hälsa och familjens, särskilt faderns, eviga diskussioner om vädret. Alla stannar inne vid regnigt väder förutom mormodern, som tvärtom gör promenader i trädgården även när det regnar. Det vill säga om nu inte en av grandtanterna ropar att hon ska komma in så hennes man inte tullar av cognac i smyg. Berättare kommer därefter in på hur hans stora glädjeämne om kvällarna är moderns flyktiga godnattkyss (egentligen en puss på kinden). Swann, romanens huvudperson, introduceras som den enda person som besöker familjen om somrarna. Det talas om Swanns varma relation med berättarens morfar, vilken kändes Swanns far. Morfadern uppges ofta återge en historia om när Swann Senior precis hade förlorat sin hustru och sedan ändå blev ganska upplivad av en utomhuspromenad efteråt. Det talas även om att Swann har en ytterst uppburen ställning i den franska societeten men att det är något som är helt okänt för berättarens familj. 

Eskapismens år!

 

Jag återlanserar härmed min gamla blogg ”Elfenbenstornet” där jag en gång i tiden skrev om litteratur men nu med en lite annan inriktning. Den här bloggen får väl ses som mitt lite hopplösa försök att vara en motvikt i en ytlig influencer-tid och jag kommer skriva om smal finkultur och andra saker som endast en liten (men kanske hängiven) läsekrets kan tänkas vara intresserad av. Det blir små historiska essäer, litteratur, mycket klassisk musik, kanske lite jazz, lyrik, konsthistoria. Ja, det får lite grann bli som det faller sig. Inriktningen kommer i väldigt hög grad att vara inriktad på europeisk kultur, inte minst Tyskland.

Ett av mina många smala projekt under 2023 är att för kanske femte eller sjätte gången läsa ”På spaning efter den tid som flytt” i små portioner och dag för dag ta läsarna med genom boken i små sammanfattningar.

Bloggens manifest är som följer:

Våga vara allvarlig

Våga rentav vara pretentiös utan att skämmas för det

Våga vara tidlös

Våga vara gammeldags

Vi går raskt över till... Dagens Proust

Bild: Sovrum i Louis Seize-stil, kanske som Marcels i Combray. 

Sid 7 - 13 ur första boken, "Swanns värld": Proust inleder sitt verk med att konstatera att han sedan lång tid tillbaka haft för vana att lägga sig tidigt. Härefter följer ett längre resonemang om att vakna upp förvirrad och inte veta vad klockan är, exempelvis om man är sjuk men ändå har valt att ge sig ut på en resa av tvingande skäl. En ny utläggning angående minnen av platser i berättarens liv följer innan han så kommer in på orten Combray, där han tillbringade somrarna, och lättsamt umgänge med en viss Madame Saint-Loup. Han nämner att hans sovrum i Louis Seize-stil livade upp hans annars överkänsliga natur. 

Ulf Lundell - Vinter i paradiset

Även om samma personer aldrig återkommer i Uffe Lundells böcker så kan man ändå säga att de på ett eller annat vis hänger ihop. Jack är en flummare som aspirerar på att bli både författare och rockmusiker och som mot slutet av boken verkar på väg att lyckas. Nästan roman, "Sömnen", skildrar en redan framgångsrik rockmusiker som börjat tröttna på cirkusen omkring sig. I Lundells tredje roman, "Vinter i paradiset", tas förbindelsen upp med både flummarna och författarna.

Det är i grunden en ganska händelselös roman där väldigt mycket fokus ligger på den roliga och rappa dialogen. Som mest händelserik är berättelsen precis i början och precis i slutet men i övrigt så vegeterar huvudpersonerna i princip i Åre vintern 1978 - 79.

Huvudpersonen, Bengt "Pavlo" Gustavsson, är en före detta flummare dock rört sig vidare från att bara ligga i en park och röka marijuana till att istället sälja tyngre droger såsom heroin och kokain till hugade konsumenter. Uppenbarligen har han varit rätt duktig på sin handel och vandel då han rört sig omkring ute i världen under loppet av fem år utan att ha lidit större materiell nöd. En storslagen plan vid återkomsten till Sverige går dock snöpligt i stöpet vilket skildras på ett i grunden ganska dunkelt vis (likt en hel del annat i denna bok).

Försatt i en besvärlig situation räddas Pavlo av norskan Gro, en före detta TV-journalist med några mörka hemligheter som nämns nästan en passant på några sidor. Så här i tredje romanen så märker man ofta att kvinnorna i Uffes romaner är lite "mystiska". De kan vara hur jordnära och praktiska som helst på många vis (som exempelvis Gro) men de har alltid något dunkelt och undflyende över sig och de manliga figurerna i romanerna tycks sällan förstå deras motiv.

Den tredje huvudpersonen är författaren Julius, en gång framgångsrik men nu på väg mot bankrutt och samtidigt drabbad av skrivkramp även om han än så länge klarat sig genom att en märklig hjälpreda till synes utan ansträngning spökskriver en eller annan berättelse som Julius publicerar i sitt namn. Pavlo hamnar därefter hos den gästfrie men ganska ensamme Julius och vintern fördrivs med diskussioner, utflykter samt en fruktansvärd massa alkohol. Eftersom Lundell bodde i Åre vid denna tid så utgår jag från att många av miljöerna är skildrade såsom de såg ut vid denna tid.

Boken är i grunden rätt händelselös i fråga om intrig och ofta blir jag inte klok på den ganska likgiltige Pavlo och hans motiv. Den stora behållningen ligger som sagt i dialogen. Bland annat skildras Julious i en del utläggningar berömmelsens baksidor. Slutet på romanen är explosionsartat och dunkelt på en och samma gång. Överlag tyckte jag nog bättre om både "Jack" och "Kyssen" men denna tredje roman är för den skull inte utan poänger och helt klart läsvärd även om den för mig är lite av en transportsträcka mellan "Sömnen" och min favorit, "Kyssen".

Ian Rankin - Hide and Seek

1991 följde Ian Rankin upp debuten "Knots and Crosses" (1987) med boken som på svenska fått titeln "Katt och råtta". Då jag faktiskt inte var helt medveten om att den var översatt så har jag nu läst den på engelska. Fyra år senare är kommissarie Rebus kanske lite mer av den burduse brumbjörn som vi lärt oss att älska även om det finns några smärre ojämnheter som kommer att behöva slipas av.

Upplägget är egentligen ganska klassiskt och kommer senare att varieras på olika vis i senare Rebus-romaner. Det börjar helt enkelt med att en ung man hittas död av en överdos och kroppen har efter döden arrangerats på ett teatraliskt vis. Den övriga kåren är rätt snart beredd att lägga krut på annat då det bedöms som en olyckshändelse varefter några makabra skämtare flyttat kroppen. I övrigt anses dödsfallet på inget vis misstänkt. Den som läser detta har säkert redan räknat ut att Rebus givetvis är den ende som inte är beredd att släppa det hela utan envist nystar vidare trots att trådarna leder mot samhällets övre och mer oåtkomliga skikt.

Kort och gott ingen särskilt originell roman men ändå en god läsupplevelse för den som dels vill träffa Rebus än en gång och dels se hur han utvecklas. Och därutöver givetvis få lite spänning!

David Hepworth - Never a Dull Moment

Efter att jag har läst Jon Savages bok om 1966 så kunde jag givetvis inte låta bli att hoppa fram fem år i tiden för att ta del av David Hepworths krönika över 1971. Den stora svagheten i framställningen är förstås (vilket både Savage och Hepworth dock öppet erkänner) att de båda talar i egen sak, så att säga. Eller för sin egen generation och deras favoritskivor. Precis som Savage skriver om hur han lyfter fram favoriter från ungdomsåren så hyller Hepworth ogenerat musikåret 1971 (han var då 21) och skriver i förordet (kanske med en glimt i ögat): "Jag har rätt". Det hindrar dock inte att det är en väldigt trevlig framställning av det onekligen fantastiska musikåret 1971 och de skivor som kom ut och de artister som dominerade men som också var helt okända i samtiden för att senare istället få postum berömmelse (Velvet Underground, Nick Drake). Vi får oss till livs ett antal anekdoter om exempelvis Slades och David Bowies väg till berömmelsen, om den lite blyga Carole King som fick en helt oväntad megasuccé med "Tapestry", om relationen till hennes kollegor Joni Mitchell och James Taylor och hela trubadurscenen där i början av 70-talet. Cat Stevens, Rod Stewart och Elton John fladdrar förbi. Mycket fokus ligger förstås på Rolling Stones och det blir en ganska oförglömlig skildring av Micks och Biancas bröllop i Frankrike. Den stora skillnaden mot Savage, som enbart använde sig av samtidskällor och så gott som helt undvek kommentarer om vad som sedan hände, är att Hepworth just kommenterar senare utveckling (eller inte) hos en artist eller grupp. Ibland konstaterar han förstås att ingen hade väntat sig att det skulle bli si eller så. Han noterar hur Nick Drakes hela berömmelse är postum. Han var så gott som helt okänd vid sin död 1974 och förblev så långt in på 80-talet. Led Zeppelin hade förstås ingen aning om hur de skulle påverka branschen, inte heller The Who. Stones hade kanske någon hum men hade nog inte trott att de skulle vara aktiva över 40 år efter den period som skildras i boken. Utan att jag i grunden upprepar vad som står i boken så kan jag egentligen bara rekommendera den. Och onekligen har Hepworth rätt i en sak: 1971 kastar en mycket, mycket lång skugga. Det är ju med viss tillfredsställelse som han konstaterar att det inte var Muse eller Coldplay som fick avsluta OS i London 2012 utan The Who med "Baba O'Riley".

Ulf Lundell - Sömnen

Ett par år efter braksuccén med debuten "Jack" och parallellt med sina tidiga album så kom Ulf Lundell ut med "Sömnen" som kronologiskt tar vid där "Jack" slutade även om det är helt andra personer som står i centrum för berättelsen. Medan "Jack" slutade någon gång på våren 1976 så börjar "Sömnen" dagen efter att Torbjörn Fälldin i september 1976 rundat av 44 år av socialdemokratiskt styre. Huvudperson är en rocksångare, Tommy Cosmo. 

Men medan Ulf Lundell (och åter så kan man ju aldrig låta bli att jämföra Uffe med huvudpersonerna i hans romaner) vid denna tid släppt ett par album och med nätt nöd hunnit börja turnera så har huvudpersonen Tommy Cosmo 10 år som artist som artist bakom sig vilket nog innebär att han bör ha debuterad under den svenska beat-eran (Hep Stars, Tages etc.). Här kan jag väl anta att författaren Lundell lyssnat med tacksamhet på de små anekdoter "from the road" som hans medmusikanter Ronander och Wellander säkerligen har serverat honom. 

Tommy Cosmo befinner sig vid ett vägskäl. Han är utled på livet som musiker. Han vill ut ur skiten och vill framför allt i grunden vara ledig. Han klipper symboliskt strängarna av sin gitarr (i beskrivningen misstänkt lik Uffes famösa "Den vita viskningen") och plockar ut hela sitt sparkapital varefter han, rent ut sagt, bara börja flyta runt under den närmaste tiden. Ja, det är i grunden lite som "Jack" men några snäpp upp socialt sett eftersom Cosmo trots allt är ett namn i samhället och dessutom har pengar på fickan mest hela tiden. 

På gott och ont kan jag dock konstatera att Uffe som både människa och författare är ganska färdigutvecklad redan i andra romanen. Eller, om jag ska vara lite mer elak, så finns gnäll-Uffe på plats redan för 40 år sedan. Redan då hade allt gått åt helvete. Redan då hade revoltörerna från det storslagna 1967 (inte 1968, som Uffe ofta påpekar) stagnerat något så in i bängen. Alla hade börjat navelskåda, skaffa sig karriärer och vips så var Fälldin statsminister. I några intressanta passager får Uffe även utgjuta sig över modern dekadent rockmusik såsom Lou Reed och göra sig lustig över dess anhängare (den eventuellt homosexuelle Roger). 

Annars är det ett sabla supande (men till skillnad från "Jack" har man råd med dyrare märken) och så träffar Cosmo en kvinna som är mystisk och annorlunda och som till sist blir med barn. Minnesvärt är förstås det kapitel som han själv läst upp i radio, i efterhand kallat "julmiddagen", där flickvännen presenterar Cosmo för sin bullriga familj. Boken kulminerar i en avskedsturné för Cosmos gamla band vilket han till sist övertalas att hänga med på. I bagaget har han även en revolver med skarp ammunition. 

Mer än så ska jag inte säga. "Sömnen" är dels ett intressant tidsdokument över vänsterns besvikelse när drömmen från det sena 60-talet slutligen gick i graven men den innebär även att Ulf Lundell mycket tidigt hittade formen. Därefter är det huvudsakligen finjusteringar i det lundellska konceptet även om det ändå är en resa som är värd att följa. Stilistiskt är boken något stramare och kanske inte riktigt lika yvigt mångordig som "Jack".