Vi Bookar, Krokar och Rothar

 

Den första bok som jag har läst ut i år blev ”Vi Bookar, Krokar och Rothar” (1912) av Hjalmar Bergman. Boken spinner delvis vidare på de miljöer som läsaren tidigare mött i ”Hans nåds testamente” (1910) och många av personerna från den romanen återkommer även om fokus här ligger på andra personer samt på hela den skildrade stadens historia. Romanen börjar med att ”Björkenäs-nåden” fru Siedel (en släkt som ingående skildras i de tre romaner som fått samlingsnamnet ”Komedier i Bergslagen”) med sin vagn dundrar över en av broarna som för till staden. Romanen slutar med att ”Björkenäs-nåden”, Blenda Hyltenius, många decennier senare dundrar över samma bro med sin vagn på väg in till staden. Blenda är förstås den oäkta dottern till Roger Bernhusen de Sars av Rogershus i ”Hans nåds testamente” som nu är herrgårdsfru, rik, ensam och notoriskt otrogen sin beskedlige make.

Romanen utspelar sig under loppet av cirka 100 år och i första delen möter vi prosten Book och hans syster Mimmi, stadens mest aktade Mamsell. Dessa lokala potentater trängs dock efterhand undan av industrialismens uppkomlingar och stort fokus ligger på fabrikören J A Broms och dennes partner, idealisten Julius Krok, vilken i ett senare skede av en arbetare får omdömet ”ingenjörn är en beskedlig karl... fast förstås att inte duger han ju till mycket”. Det är just i samband med syskonen Books begravning som Kroks gode vän, Dr Roth, fäller kommentaren om ”vi Bookar, Krokar och Rothar” som på något vis upprätthåller kulturen och traditionen i staden. ”Men vad duger vi till?” svarar Krok.

Och just de välvilliga men i grunden ganska hopplösa och odugliga gestalterna (som är så vanligt förekommande hos Bergman) ställs mot resoluta och kallhamrade handlingsmänniskor. I bokens andra del ligger fokus mycket på det i staden okända området Blekängen, en nergången arbetarstadsdel som många i stadens politiska och ekonomiska ledning önskar exploatera. Bergman visar skickligt på hur rå kapitalism ofta kan döljas under frireligiositetens hycklande mask. En minnesvärd gestalt i slutet av boken är ingenjör Kroks måg, lektor Paulus Holmin, som med sin närmast påträngande moralism fått öknamnet ”aposteln”.

Givetvis fladdrar ytterligare ett antal personer ur samhällets alla skikt förbi. Exempelvis hans nåd, som så småningom dör under en resa till Homburg, dottern Blenda som för länge sedan skickat pojkvännen Jakob på porten och styr sina egendomar med hård hand även om en och annan gammal betjänt ändå får gå kvar och skota på egendomen för skams skull. Vi möter hans nåds gamla förtrogna, Vickberg och Johnson och får veta hur det går för dem.

Trots alla gripande människoöden och snabba förvecklingar så handlar boken ytterst om den svenska staden (än så länge utan namn i romanen) och hur den snabbt förändras under 1800-talet då den gamla aristokratin trängs undan eller åtminstone måste maka något på sig för penningaristokratin och där stadsbilden snabbt omvandlas med nya industrier och en ny typ av misär samtidigt som folkrörelser i form av socialdemokrati, frikyrklighet och nykterhetsrörelse också dyker upp i stadsbilden. Kort och gott en imponerande roman vilken, till skillnad från den i tid och rum mer begränsade ”Hans nåds testamente”, fungerar som en bra inkörsport till Wadköpings universum och där vi även kommer att återse olika karaktärer senare.

Och så följer... dagens Proust!

Bild: Genevieve de Brabant, mytisk kvinna från tidig fransk medeltid. 

Sid 14 - 21 i första boken, "Swanns värld": Berättaren beskriver sin lek med den Laterna Magica han fått av familjen och där han ser den mytiska och kyska Genevieve de Brabant samt skurken Golo, som förtalar henne inför sin man. Han diskuterar åter något om sitt rum och om salongen där familjen ofta tillbringar tiden när det regnar. Han återger familjens diskussioner om hans hälsa och familjens, särskilt faderns, eviga diskussioner om vädret. Alla stannar inne vid regnigt väder förutom mormodern, som tvärtom gör promenader i trädgården även när det regnar. Det vill säga om nu inte en av grandtanterna ropar att hon ska komma in så hennes man inte tullar av cognac i smyg. Berättare kommer därefter in på hur hans stora glädjeämne om kvällarna är moderns flyktiga godnattkyss (egentligen en puss på kinden). Swann, romanens huvudperson, introduceras som den enda person som besöker familjen om somrarna. Det talas om Swanns varma relation med berättarens morfar, vilken kändes Swanns far. Morfadern uppges ofta återge en historia om när Swann Senior precis hade förlorat sin hustru och sedan ändå blev ganska upplivad av en utomhuspromenad efteråt. Det talas även om att Swann har en ytterst uppburen ställning i den franska societeten men att det är något som är helt okänt för berättarens familj.