A Buyer's Market

 Den sextioförsta boken som jag har läst ut i år är "A Buyer's Market" (1952) av Anthony Powell. I denna andra volym i serien skildrar berättaren sin första tid efter universitetet då han kommit in i förlagsbranschen och publicerar konstböcker. Just konst är ett genomgående tema i denna roman och en huvudperson i boken är den åldrande konstnären Edgar Deacon, en vän till berättaren Jenkins föräldrar. I övrigt består boken av ett antal middagar i societeten där allehanda samtalsämnen tas upp och det är väl också här man förstår jämförelsen med Proust på allvar. Widmerpool figurerar förstås såsom en komisk figur som exempelvis avslutar en danskväll med att få en kopp socker över huvudet. Det förekommer även en del mer regelrätta fester i vad som ännu är "det glada tjugotalet" (cirka 1928 - 29). I slutet av berättelsen åstadkommer Powell för övrigt den mest dunkelt skildrade sexscen jag någonsin stött på i litteraturen .

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Claude Monet, "Intryck: Soluppgång" (1872)

På sidan 465 - 479 i tredje boken, "Kring Guermantes", skildras hertigens artighet mot berättaren och hur hela sällskapet därefter tålmodigt väntar på berättaren medan han noga besiktar ett antal tavlor av Elstir. Trots att berättare är generad över att ha låtit alla vänta så aristokraterna älskvårdheten själv. Berättaren presenteras även för prinsessan av Parma, som han först inte har en aning om vem hon är vilket även det generar honom. 

A Question of Upbringing

 

Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "A Question of Upbringing" (1951) av Anthony Powell. Boken är den första i den väldiga sviten "A Dance to the Music of Time" om täcker ungefär femtio år i några personers liv. Verket har jämförts med Prousts "På spaning efter den tid som flytt" även om "A Dance to the Music of Time" anses roligare, mer lättillgänglig och mer lättläst. Den första delen täcker ungefär åren 1921 - 23 och inleds karaktäristiskt med berättarens vemodiga och eftertänksamma återblick i samband med att han ser några vägarbetare på gatan utanför. Berättaren Jenkins går på en privatskola och året som nämns är 1921. Han ser den egenartade Widmerpool, känd för att ha anlänt till skolan i "fel sorts överrock", då denne är ute och springer. Vi möter hans rumskamrater Templer och Stringham. Jenkins excentriske farbror Giles ställer också till det för de unga männen i berättelsens början. Därefter följer läsaren huvudpersonernas väg ut ur skolan för vidare studier på universitet eller något annat. Berättaren fortsätter umgås med Templer och Stringham och träffar även på Widmerpool under en språkresa till Frankrike. Efterhand skingras dock skaran under Jenkins tid på universitetet där han dras in i nya kretsar. Redan denna första bok kan läsas helt fristående som en berättelse om några unga mäns vänskap och hur de sedan glider ifrån varandra då de börjar odla egna intressen. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Människor i §890-talets Paris i en färglagd film. 

På sidan 454 - 464 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur Saint-Loup dyker upp varvid kyparens attityd till berättaren genast ändras då han inser att denne är en vän till den välsedde gästen. Berättaren ger en utläggning om den franska andan. Sedan de båda fått ett bra bord försöker furst de Foix tränga sig på. Slutligen dyker även hertige de Guermantes upp under viss uppståndelse från personalens sida. 

Ålevangeliet

 Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Ålevangeliet" (2019) av Patrik Svensson. Boken var journalisten Svenssons debut och vann Augustpriset samma år som den kom ut. Det är en kombination av barndomsminnen och fakta kring den märkliga, numera rödlistade, ålen. Vi får oss till livs ålens historia, dess märkliga levnadslopp, anekdoter om den, ålen i litteraturen och en beskrivning av hur olika forskare försökt få reda på mer om den bokstavligt och bildligt skygga fisken. Exempelvis beskrivs hur den unge Freud fruktlös dissekerade ålar i Trieste i ett försök att få reda på mer om artens fortplantning. Parallellt med detta berättar Svensson om de många ålfisketurer som han gjorde med sin far i barndomen och in i vuxen ålder, innan faderns hälsa bryts ner. Det är en trevlig och filosoferande bok även om jag kanske inte är helt säker på att Augustpriset var helt befogat. Dock är den klart läsvärd, inte minst för den som är road av udda djurarter. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: interiör från restaurangen Le Grand Véfour, invigd 1784. 

På sidan 440 - 54 i tredje delen, "Kring Guermantes", är berättaren ännu besviken över den uteblivna middagen då han får besök av Saint-Loup. Han hinner i samband med detta reflektera över hur han mer eller mindre tvingade sig på en tjänsteflicka och därefter går han coh Saint-Loup ut för att äta middag. Saint-Loup berättar att han talat om för Bloch vad berättaren verkligen tycker om denne och berättaren blir generad. De kommer till en restaurang där berättaren går in först och av en otrevlig kypare visas till den sämre delen av restaurangen. Olika falanger i Dreyfusaffären besöker lokalen. Berättaren reflekterar över en furst de Foix, utfattig men med fint namn. Han skildrar flera sådana unga adelsmän som fikar efter en mesallians med någon arvtagerska. Han nämner även att Saint-Loup har tre vänner och att kvartetten kallas "de fyra vackra gossarna". Därefter följer en utvikning om restaurangens ägare och hur han konverserar gästerna om exempelvis nyheter i tidningen. 

The Rules of Attraction

Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "The Rules of Attraction" (1987) av Bret Easton Ellis. Boken skildrar på sätt och ungdomar i liknande situationer som i debuten "Less Than Zero" men medan dessa var rika typer som söp och drogade på jullov så är det här fråga om rika ungdomar som super, drogar och har en massa sex på ett college. Det verkar i grunden göra nästan allt utom att gå på själva lektionerna. Vi möter den annars romantiska Lauren Hynde som i första kapitlet torrt registrerar hur hon förlorar oskulden till inte bara en utan två män i svårt berusat tillstånd. Vi möter den charmerande Paul Denton och den sällsynt självömkande och misslyckade Sean Bateman, bror till huvudpersonen i "American Psycho". Som bifigurer möter vi Clay från "Less Than Zero", ofta relaterad till som "the Guy from LA", som ju också går på skolan samt på avstånd Victor Johnson, senare huvudperson i "Glamorama". Paul har tidigare varit tillsammans med Lauren men är intresserad av Sean även om en del av händelserna som skildras kanske bara finns i hans huvud. Berättelsen kan ibland synas meningslös med sin skildring av fester och partnerbyten men mot slutet splittras gänget och läsaren kan i grunden summera boken som en beskrivning av college- eller gymnasieperioden i en ung människas liv. Centralt är också hur de inblandade ändå försöker knyta an till andra människor på ett djupare plan men ofta misslyckas. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bois de Boulougne, cirka 1900. 

På sidan 328 - 40 i tredje delen, "Kring Guermantes", fantiserar berättaren om sin kommande middag med Madame de Stermaria i Bous de Boulougne. Han får även besök av Albertine och tar en promenad med henne. Senare ställer Madame de Stermaria in middagen i allra sista stund. Berättaren får senare höra att hon ingått äktenskap med en annan ung man. 

When the Lights Went Out

 Den femtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "When the Lights Went Out" (2009) av Andy Beckett. Författare påpekar själv att han, såsom född de sista dagarna av 1969, endast har vaga minnen av sjuttiotalet men nu ger han sig ut på en upptäcktsresa som inte bara tar honom till arkiv utan i hög grad till de åldrade personer som var med under decenniet. Fokus i boken ligger på den politiska och ekonomiska historien då den kulturella enligt författaren redan har skildrats utförligt i andra böcker. Berättelsen inleds då Edward Heath nästan överraskande vinner parlamentsvalet sommaren 1970 och slutar då Mrs Thatcher vinner ännu ett parlamentsval i maj 1979. Vi får följa Heaths skakiga regering och hur denna efterhand mals ner av framför allt de maktfullkomliga fackföreningarna och av åtgärder som den så kallade "tredagarsveckan" (januari - februari 1974) med elransonering. Efter Heaths fall 1974 följer Harold Wilsons än mer deprimerande andra regering med en håglös premiärminister som mest väntar på att få avgå. En viss uppryckning sker 1976 under efterträdaren James Callaghan men denne får istället hantera en svår ekonomisk kris och tuffa förhandlingar med ett radikaliserat IMF. Parallellt med dessa händelser möter vi minoriteterna som rycker fram: kvinnor, svarta, homosexuella, miljöaktivister. Beckett nyanserar bilden av det mörka brittiska sjuttiotalet och pekar på hur den ekonomiska situation eller nivån på arbetslöshet inte alltid var så hemsk som eftervärlden minns. Han pekar även på hur Labour var beredda att göra en del av vad Thatcher senare gjorde, fast under mer mänskliga former. Överlag en mycket intressant bok som på ett smärtsamt vis blivit aktuell i och med den ofta villrådiga politiska situationen i många länder, inklusive Sverige. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: "Middag på balen" (1879) av Edgar Degas. 

På sidan 315 - 28 i tredje delen, "Kring Guermantes", kommer berättaren till Madame de Villeparisis och får höra att hertigparet de Guermantes ska skiljas. Han möter hertiginnan och tänker tillbaka på då han väntade på henne på gatan. De konverserar. Madame de Villeparisis försöker bjuda berättaren på middag men han kan inte vid några av tillfällena. Hertiginnan beslutar sig för att själv bjuda honom på middag. De pratar om hennes släkting, Baron Charlus, och senare blir berättaren under tid osams med Bloch då han försökt presentera Baron Charlus för denne. 

En revolution i huvudet

 

Den femtiosjätte boken som jag läst ut i år är "En revolution i huvudet" (1994) av Ian MacDonald. Detta är den enda av mina böcker som, via min gode vän Magnus "Tinka" Tingström varit i fjärran östern och jag har säkert läst den fem eller sex gånger tidigare men var tvungen att ta en dust då jag hela tiden upptäcker nya och roliga små detaljer. Detta är och förblir den överlägset bästa bok om Beatles (och egentligen den enda du behöver) som jag läst då den inom klassisk musik extremt kunnige liksom musikaliskt skolade Ian MacDonald går igenom alla gruppens inspelningar i kronologisk ordning från "Love Me Do" 4 september 1962 till "I Me Mine" 3 januari 1970, på dryga sju år en enastående musikalisk utveckling vars like den moderna världen troligen aldrig lär se. Utöver att i detalj analysera varje låt så riktar den kulturhistoriskt bevandrade MacDonald ideligen sidoblickar mot samtida skeenden under detta så motsägelsefulla decennium. Boken inleds även med en längre essä om vad sextiotalet egentligen var och vad det innebar och MacDonald röjer en djup kulturpessimism. Privat drogs han även mer och mer in i depressioner och några år efter denna boks utgivning möttes brevbäraren en morgon av en lapp på hans port med texten: "Vänligen ring polisen, jag har tagit livet av mig". Tyvärr var det sant. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Den tjuvlyssnande tjänarinnan, målning av Hubertus van Hove. 

På sidan 401 - 15 i tredje boken, "Kring Guermantes", klampar Francoise in med en lampa lagom då berättaren och Albertine börjat vänslas. Berättare funderar på om hon tjuvlyssnat. Hon försvinner med en syrlig kommentar och berättare och Albertine börjar kyssas. Det följer en utvikning om kvinnor och romantik och gamla minnen från Balbec innan berättaren får utlösning. Albertine tar inte illa upp. Det talar om sina bekanta och om tiden i Balbec medan de vilar på sängen. De talar om namn och berättaren reflekterar över Albertines märkliga åsikter kring personer vars efternamn är snarlikt hennes och berättaren reflekterar åter över företeelsen. Albertine går sedan. 

The Beatles Chronicle

 Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "The Beatles Chronicles" (1992) av Mark Lewisohn, ett verk jag läser för andra gången. Lewisohn är något av en expert på Beatles och har tidigare gett ut en bok om gruppens konserter samt en bok om gruppens inspelningssessioner. Då dessa böcker efterhand sålde slut beslutades sig författaren för att på sätt och vis slå ihop dem och gör en komplett kronologi över The Beatles historia. Boken kan tidvis vara en smula torr och det är alltså strikt fokus på det "arbetsmässiga" (exempelvis nämns episoden där Dylan bjuder Beatles på marijuana 28 augusti 1964 inte alls, liksom flera andra intressanta episoder som mer inträffade på gruppens fritid). Särskilt åren 1963 - 64 kan bli en smula långtråkiga då det rabblas upp ett betydande antal TV- och radioprogram, vad gruppens spelade in till dessa samt när de sändes exakt på klockslaget vissa datum inklusive närliggande repriser i brittisk media. När man läser detta får man dock en uppfattning om gruppens groteska arbetsschema i början av framgångsåren och det är inte så konstigt att gruppen från 1965 kraftigt skar ner på alla åtaganden för att inte arbeta ihjäl sig. Schemat bli en glesare när man från 1966 helt slutar koncentrera samtidigt som man istället lägger allt fokus på studioarbetet. Överlag ett jättearbete och läsaren får också ta del av alla soloprojekt som medlemmarna sysslade med fram till utgången av 1970 (McCartney lämnade Beatles 10 april 1970 men det var sedan på nyårsaftonen samma år som han stämde de tre övriga medlemmarna i ett sätt att mer formellt upplösa kompanjonskapet). Ett viktigt lexikon för kalenderbitaren och den som behändigt vill slå upp saker. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Doncièrges. 

På sidan 387 - 401 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras tiden precis efter mormoderns död. Författaren minns en trevlig vistelse i Doncièrges. Han är ensam hemma med Francoise då hans föräldrar har åkt till Combray. Han väntar på ett besök från Saint-Loup som slutligen har gjort slut med Rachel då herrens nåd. Mitt i allt detta dyker Albertine, något förändrad, upp på ett oväntat besök. De båda pratar om sina gamla bekanta och sysslar sedan med en kittlingslek.