Den hemliga historien

 Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Den hemliga historien" (1992) av Donna Tartt. Boken grep mig djupt då jag läste den i dryga tjugoårsåldern och jag har sedan dess ändå inte återvänt till den även om jag ofta tänkt på det. Men nu blev det alltså av. Glädjande nog höll boken ännu även om jag kanske såg lite nyktrare på berättelsen och hade lärt mig mer om litterära konventioner, med mera. Boken är ju i grunden en typisk bitterljuv återblick på ett förlorat paradis, den tid som berättaren Richard tillbringar med några excentriska studiekamrater på ett college på amerikanska östkusten. Den exklusiva kretsen, där merparten kommer från överklassen, studerar grekiska för den den likaledes mycket okonventionelle Julian Morrow. Efterhand inser Richard, som själv dolt sin enkla bakgrund, att hans kamrater i sin tur döljer saker för honom och mörka hemligheter yppas efterhand. Samtidigt står det klart att det i detta paradis finns en orm som till varje pris måste utrotas. Egentligen vill jag inte berätta mer än så utan jag råder alla och envar att läsa boken då det är en stor läsupplevelse. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 126 - 44 i femte delen, "Den fångna", diskuterar berättaren inledningsvis drömmar och medvetandets förändring under olika stadier av sömn. Han avrundar med en dröm där han ser en vacker ung kvinna förvandlas till en gammal och ful dito. Han påminner sig sedan om att vara vänligare mot Francoise medan gatuförsäljarnas rop ännu strömmar in i lägenheten. Albertine säger att hon endast vill äta sådant som hon hör ropas utanför men sedan gör hon ett undantag och ger ifrån sig en närmast poetisk utläggning om glass. Därefter tågar hon iväg för att träffa sin väninna och berättaren reflekterar över samtal han haft med hennes chaufför. Denne har helt rättframt förklarat att han inte hade kontakt med Albertine i flera timmar då hon inte behövde honom. Berättelsen övertygar berättaren om chaufförens hederlighet. Denne skildrar i sin tur hur han skuggat Albertine under en utflykt till Versailles och sett henne försjunken inför tavlor och byggnader vilket lugnar berättaren avsevärt. 

Kan man dö två gånger?

Den fyrtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Kan man dö två gånger?" (2016) av Leif GW Persson. Boken börjar med att den sällsynt noggranne och lillgamle scouten Edwin på en liten skärgårdsö hittar ett kranium som han efter rejäl dokumentation anförtror sin granne, kommissarie Evert Beckström. Den sluge Beckström, som mer och mer ordnat det för sig här i livet, blir ändå intresserad och än mer så när kraniet identifieras och det visar sig att personen ifråga omkom många år tidigare, i Tsunamin 2004. Därefter följer en vindlande utredning där det inte är så väldigt mycket "action" men ändå många spännande och komiska eller tragikomiska vändningar innan det hela till sist löses, inte minst tack vare en bortglömd Bullens pilsnerkorv. Persson i god form, kort och gott. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Gatuförsäljare i 1800-talets Paris. 

På sidan 114 – 126 i femte delen, ”Den fångna”, reflekterar berättaren kring tidigare lögner från Albertine och hur han listat ut dem och hänger sig därefter åt lite överkänsligheter och tycker synd om sig själv i största allmänhet. Han funderar över hur folk kan förråda sig själva via minspel och tonläge. Precis som i första bokens början, där berättaren lider av sin mors uteblivna godnattkyss, lider berättaren nu av Albertines uteblivna dito. Dagen därpå vaknar berättaren till försäljarnas röster från gatan och reflekterar lite över folkliga uttryck och ordvändningar. Francoise visar in Albertine och de båda genomför en dialog hämtat från Racines ”Ester” och är åter på god fot med varandra.

Chronik der Gesellschaft, erster band

 

Den fyrtiofemte boken jag har läst ut i år är ”Chronik der Gesellschaft unter dem letzten Kaiserreich, erster band” (”Krönika över sällskapslivet i det senaste kejsardömet, första bandet”, 1922) av Fedor von Zobeltitz (1857 - 1934). Denne von Zobeltitz var en i samtiden känd tysk underhållningsförfattare som även skrev krönikor för en tidning i Hamburg även om han alltså bodde i Berlin. Det hela har lite karaktären av ”vykort från huvudstaden” och i förordet beskriver han det hela som ”stämningsbilder” när krönikorna år 1922 sammanställdes i bokform. Det mesta som skildras är hovbaler, middagar på ambassader och andra former av mottagningar hos samhällets högdjur under åren 1894 – 1901. Här får vi även lära oss att den brittiska ”Charley's tant” är en förfärlig pjäs (enligt författaren) och vi möter utöver adeln även soldater, hantverkare och även representanter för socialdemokratin (vilka von Zobeltitz håller en viss distans till men ändå skildrar så seriöst han kan). Överlag mycket underhållande skildringar från Berlin vid förra sekelskiftet.

Och så... dagens Proust!

På sidan 98 – 114 i femte delen, ”Den fångna”, gör berättaren i sin besvikelse över Albertine först en utläggning om hennes sammansatta natur, över kärlekens villkor och om hur synen på en människa kan växla över tid. Han ringer Andrée för att fråga om hon ska hämta Albertine i morgon och denna berättar att de båda ska till Madame Verdurin i morgon fast berättaren inte vill det. Han säger inget utan reflekterar mest över hur olika röster låter efter sitt telefonsamtal. En utläggning om Francoises hat mot Albertine följer och därefter grälar de båda så smått eftersom berättaren inte vill att Albertine går till Madame Verdurin. Han reflekterar även över känslosamhet visavi känslighet.

Statsrådets klipp

 Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Statsrådets klipp" (1986) av Bo Baldersson. Boken är ganska lik de tidigare och går ut på att den rike ägaren till ett vitvaruföretag dör under mystiska omständigheter som givetvis visar sig vara mord varvid statsrådet får något att bita i istället för att, som inom andra områden, snubbla fram genom tillvaron. Den stora överraskningen i denna volym är dock den att berättaren, adjunkt Persson, blir kär!

Och så... dagens Proust! 

Ovan: John William Goodward - I Sapfos dagar (1904)

På sidan 84 – 98 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur vädret påverkar ens skaparlynne. Därefter följer olika minnen från Balbec och inte minst morgonkonserterna. Berättaren drar sig även till minnes att hovmästaren Aimé sa något nedlåtande om Albertines moral och fäster sig vid det. Han gör rentav vissa efterforskningar kring hennes göranden och låtanden och ältar åter hennes eventuella lesbianism. Senare vill Albertine åka till Verdurins men berättaren försöker avstyra detta.

Statsrådet sitter kvar

 

Den fyrtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Statsrådet sitter kvar” (1978) av Bo Baldersson. Boken går i sedvanlig Baldersson-stil men skildrar dock med stor komik hur statsrådet får sitta kvar såsom synnerligen populär justitieminister även efter regeringsskiftet 1976. Därefter utreder statsrådet med sedvanlig frenesi mordet på en disponent i textilbranchen, vars egendom han och svågern Wilhelm Persson råkar gästa.

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Flaming June" (1895) av lord Frederic Leighton

På sidan 66 – 84 i femte delen, ”Den fångna”, skildras först något av författarens samliv med Albertine och en utläggning om erotikens natur. Därefter rundar berättaren av diskussionen om Morel och Jupiens brorsdotter och pratar lite om hur parets känslor förändras för varandra. Berättaren diskuterar kvinnors och flickors natur med utgångspunkt i hans första möte med flickorna i Balbec. En längre utläggning följer av hur berättaren iakttar den sovande Albertine och enda gången i berättelsen föreställer han sig hur hon tilltalar honom med namnet ”Marcel”. Därefter skildrar han även hur Albertine ser ut naken och hur de båda sedan hehöver snygga till sig lite då berättaren behöver ringa på Francoise.

Harpsundsmordet

 

Den fyrtioandra boken som jag läste ut i år var "Harpsundsmordet" (1969) av Bo Baldersson. I denna andra bok om statsrådet besöker han sin gamla barnflicka och dennas bror, boende i trakten av Harpsund. Lagom då broderns sjuttioårsdag firas hittas han dagen efter balunsen död i sin säng och alla betraktar det som död av ålder men statsrådet blir genast misstänksam och en rad förvecklingar följer med faktiskt tragiska följder i den annars komiska romanen. Lätt men underhållande litteratur. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Chinchilla, ett djur som fick ge sitt liv till ett par av Albertines skor. 

På sidan 52 – 66 i femte delen, ”Den fångna”, beskrivs Morels känslo för Jupiens brorsdotter vilka mer och mer övergår i kärlek. Vidare skildras Morels ständigt ansträngda ekonomi och hur han till sist via berättaren lånat pengar av Bloch. Han har därefter behandlat denne vänligt men senare rentav förnekat att han lånat några pengar. Författarens tillvaro med Albertine skildras och hur han nästan överraskar henne och Andrée tillsammans utan att förstå det. Han diskuterar dock sin svartsjuka mot Albertine specifikt och sedan följer en utläggning om svartsjukans natur.

Boktjuven

 Den fyrtioförsta bok som jag har läst ut i år är "Boktjuven" (2005) av Markus Zusak. Det är en av de mer originellt berättade romaner jag har läst på mycket länge. Till att börja med är berättaren i boken Döden (ja, den där figuren med lie och timglas och så vidare) och Döden följer den unga flickan Liesel som mitt under andra världskriget hamnar hos fosterföräldrar eftersom hennes egna föräldrar är borta och hennes lillebror dör under en tågresa. Egentligen är det hela en oerhört sorglig historia med en hel del död och lidande och grymheter men Döden berättar det hela med en lätthet som får saker att inte alltid verka riktigt så hemska som de är. Liesel kommer via olika omständigheter att stjäla böcker men egentligen ganska få och med långa mellanrum. Det följer även en episod där hennes godhjärtade adoptivfar gömmer en judisk man i sin källare innan roman går mot sitt klimax. Mer vill jag egentligen inte avslöja eftersom jag tycker romanen i sig själv är värd att läsa. Jag tror det i grunden är en ungdomsroman men jag tycker vem som helst kan läsa den. Jag blev väldigt tagen av boken och kommer att bära med mig berättelsen länge. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 39 - 52 i femte delen, "Den fångna", skildras hur hertiginnan Guermantes snoppar av hertig Bréauté då denne talar om Dreyfusaffären. Hertig Guermantes gör en del utläggningar om judarnas opålitlighet men man pratar därefter om kläder och hertiginnan lovar berättaren att vara behjälplig med att skaffa kvalitetskläder till Albertine. Därefter skildras hur baron Charlus ofta går och dricker te hos Jupiens brorsdotter även om baronens retar sig på hennes uttryck om att "spendera teet". Charlus är även på promenader med Vagoubert men blir generad av dennes beteende. I övrigt skildras baronens planer på att få Morel att gifta sig med Jupiens brorsdotter.