Electronic Body Music

 Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är ”Electronic Body Music” (2024) av Yuma Hampejs och Marcel Schulze. Boken utkom på tyska 2023 och jag var på väg att köpa denna utgåva men sedan kom en engelsk utgåva med mer intervjuer och innehåll så jag slog till på den. I förordet nämner författarna rentav att de inspirerats mycket av den föregående boken jag läste, Bengt Rahms ”Den svenska synthen”. Överlag är Sverige mycket väl representerat i denna bok även om utgångspunkten är Tyskland. Vi får följa EBM från inledningne i Düsseldorf (Die Krupps och DAF) och vidare till Belgien och norra England. Författarna påpekar mycket riktigt att EBM uppstod i starkt industrialiserade områden. Efter intervjuer med pionjärer så får läsaren även följa hur musiken sprids och det är även här Sverige framåt 1990 kommer in i bilen. Det talas rentav om ”den tysk-svenska vänskapen”. Givetvis följer EBM samma utvecklingskurva som den svenska synthen, d.v.s. att EBM har en kortvarig topp med smärre kommersiella framgångar under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal och därefter brakar scenen mer eller mindre ihop under trycket från techno. Vi får även oss till livs något om technoscenen i Frankfurt. En ny EBM-scen väcks småningom till liv med helt nya band och här är det östra Tyskland som leder utvecklingen. Det är även här jag själv är mer borta eftersom jag tillhörde scenen kring år 1990 men tack vare denna bok hoppas jag ju att komma ikapp något. Underbar läsning om kärlek till musik och särskilt för oss som älskar hård elektronisk musik.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Bild från tidig uppsättning av Stravinskijs "Våroffer". 

På sidan 341 – 55 i femte delen, ”Den fångna”, diskuterar Charlus och berättaren vidare, bland annat om porslin. Charlus beter sig egendomligt i ögonen på en ny betjänt men hovmästaren försäkrar att denne i grunden är vänlig och godhjärtad. Monsieur Verdurin är ohövlig mot Saniette redan då denne köar för att lämna in sina ytterkläder. Det blir en utvikning om makarnas elakhet och deras ständiga intrigerande bland ”de trogna”. Det framkommer att Madame Verdurin irriterar sig mer och mer på Charlus veto mot vissa gäster och vill störta denne från sin position. Charlus förmåga att ständigt finna fel hos människor tas upp. Därefter talas det om hur Dreyfusaffären förändrade sammansättningen i salongerna och om den ryska balettens intåg i Paris.

Den svenska synthen

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Den svenska synthen" (2012) av Bengt Rahm. Författaren, som själv var en del av den svenska synthscenen under 1980-talet ville helt enkelt dokumentera historien från cirka sent 1970-tal fram till idag. Han har berättat hur han snabbt fick kontakt med Kalla kulor förlag, som var intresserade av att ge ut boken, men också hur han bitvis kände att han tagit sig vatten över huvudet. Verket bygger på omfattande intervjuer med nyckelpersoner inom svensk elektronisk musik även om alla inte varit utpräglade syntare. I tidiga kapitel möter vi exempelvis Mauro Scocco och Johan Kinde liksom även Alexander Bard. Ingen av dem var typiska syntare men marknadsförde synthesizern i sin musik. Annars visar boken på hur magert svenskt 80-tal är för just utpräglad hårdsynth och det dröjer till slutet av 80-talet innan de grupper jag själv mötte på gymnasiet (exempelvis Cat Rapes Dog och PouppeeFabrikk) gör entré. Därefter rör sig boken genom svenskt synths klassiska era (cirka 1988 - 92) som inleds med att otroligt många serie Nitzer Ebb som förband till Depeche Mode i februari 1988 fram till dess att scenen mer eller mindre dör 1993. Därefter återkommer den svenska synten som ett rent kultfenomen och jag får här läsa om grupper som mest är namn för mig men icke desto mindre är det intressant. En enda tillfrågad person vägrade för övrigt ställa upp på en intervju och det var den extrema kultartisten Arvid Tuba som meddelade att han hade gjort sitt ifråga om musik. Allt som allt ett mycket spännande arbete som dokumenterar viktiga år för mer experimentell och spännande musik i Sverige och även en era för en viss generation. Som så ofta är fallet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Nigel Kennedy spelar violin. 

På sidan 331 - 341 i femte delen, "Den fångna", skildras egentligen bara hur berättaren och baron Charlus går mot Verdurins hall och samtalet samt berättarens återblickar. Baronen skryter om Morels erövringar bland kvinnor och han talar även om det sällskap han bjudit in till kvällens soirée då Morel ska spela verk av Vinteul. Bland andra är dennes dotter och hennes väninna inbjudna och berättaren blir mörk till sinnet då han tänker på Albertines relation till dessa. Charlus berättar hur han försökt få Bergotte att hjälpa till att göra Morel till krönikör och de bådas relation. Det antyds åter att skvallertidningarna längre fram kommer att upphöja Morel och störta Charlus. 

Chronik der Gesellschaft, zweiter band

 Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”Chronik der Gesellschaft unter dem letzten Kaiserreich, zweiter band” (”Krönika över sällskapslivet i det senaste kejsardömet, andra bandet”, 1922) av Fedor von Zobeltitz. Boken fortsätter där den förra slutade och vi får oss till dels nöjeslivet i Berlin från början av 1902 till dess att festen formligen kom av sig i augusti 1914. Centralt i berättelsen är exempelvis rättegångarna relaterade till kejsarens näre vän Philip von Eulenburg vilken var huvudperson i en hovskandal med homosexuella inslag. I övrigt är det de vanliga balerna och middagar på ambassader i en nästan monoton svit som dock avbryts av ett och annat bemärkt dödsfall. Kansler von Bülow, vars memoarer jag nu läser, figurerar som generös värd i diverse mottagningar denne har i sitt eget residens.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Sokrates

På sidan 216 – 231 i femte delen, ”Den fångna” möter vi baron Charlus som hälsar på berättaren och Brichot utanför Verdurins. Baronen är fet och förfallen men på ypperligt humör. Berättaren noterar förändringen och det kommer en utvikning om hur homosexualiteten varierat under historien och exempelvis Sokrates och Platon nämns. Därefter något om hur lasten så tydligt kan visa sig i vissa personers uppenbarelse. Berättaren diskuterar vidare baronens esteticism inom en rad områden såsom konst, musik och litteratur och menar att han säkert hade kunnat bli framgångsrik som exempelvis författare. Baronen skämtar grovt med Brichot om att denne är ute med ”unga pojkar”. Därefter pratar berättaren och Charlus om Morel och det står klart för berättaren att baronen just då inte vet något om uppträdet mellan Morel och Jupiens brorsdotter. Berättaren diskuterar annars ingående hur baronen förändrats under sin tid hos Verdurins och anspelar även på hur baronen senare, i ett brev som inte var avsett för honom, får veta att Morel är bisexuell.

Det förlorade barnet

 

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Det förlorade barnet" (2014) av Elena Ferrante. Boken skildrar de båda väninnornas medelålder och åldrande. Elena har i bokens början precis skilt sig samtidigt som det går allt bättre för Lina. De båda väninnorna kommer under många år varandra åter mycket nära, både känslomässigt och geografiskt. I bokens centrala del förekommer en tragisk händelse som kommer att påverka de båda kvinnorna djupt innan det hela knyts ihop på ett ganska elegant vis även om en del frågor, precis som i verkligheten, förblir obesvarade. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Jeremy Irons som Charles Swann i filmen "Swann in Love" (1984) 

På sidan 204 – 16 i femte delen, ”Den fångna”, gör sig berättaren beredd att hälsa på Verdurins även om han säger till Albertine, som inte vill följa med, att han ska till Guermantes. Då berättaren kommer ut till sin vagn träffar han på en gråtande Morel, förkrossad det tidigare uppträdet med Jupiens brorsdotter. Det mesta tyder dock på att han mest är ledsen över att mista möjligheten att få pengar av baron Charlus. Berättaren åker så en sträcka i vagnen och kliver av då han är nära målet. Han träffar då på den numera nästan blinde Brichot och närmar sig den tills denne känner igen honom. Han eskorterar honom till Verdurins och de talar om Swann och Odette. Därefter nämns det faktum att Swann till sist har dött av sin sjukdom och berättaren reflekterar kring detta. Brichot pratar vidare om Verdurins tidiga salong och de människor som vistades där på den tiden. Han blir nostalgisk samtidigt som de står i begrepp till att göra entré hos Verdurins.

Den som stannar, den som går

 

Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den som stannar, den som går" (2013) av Elena Ferrante. När föregående bok slutade var vännerna Elena och Lila i lite olika lägen i livet med Elena på uppgång (ingick i en norditaliensk akademikerfamilj) och Lila på nedgång (skild och arbeterska på en tämligen otrevlig fabrik). Denna bok skildrar deras fortsatta liv i tidiga medelåldern under 1970-talet. Detta är de så kallade "blyåren" inom modern italiensk historia och politiska händelser och även politisk extremism från både höger och vänster figurerar i bakgrunden. Medan Elena äktenskap börjar gå på tomgång studerar Lila datorer med sin sambo Enzo och under handlingens gång kommer deras situation åter att förändras. En bra skildring av de stora och små avgöranden människor tvingas fatta i trettioårsåldern och början av familjelivet. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Vermeers "Utsikt över Delft" (1660 - 61), tavlan Bergotte tittar på vid sin död. 

På sidan 199 - 204 i femte delen, "Den fångna", underrättas berättaren om Bergottes död och blir sorgsen. Vi får en tillbakablick över Bergottes livsstil under dennes sista år samt får även veta att han avled då han tittade på en tavla av Vermeer på en utställning. Det visar sig senare att Albertine ljugit om att hon träffat Bergotte dagen innan han dog men detta sa hon för att glädja berättaren medan i själva verket redan hade dött. Vi får en utvikning (som blir lite snårig) och baron Charlus gula byxor, om hovmästaren som uttalar "pissoar" fel och om en portier som tror att en ung flicka är en dam på åttio år. Efter dessa lite irrande tankegångar återvänder berättaren till Albertines många små lögner. 

3 862 days

 Den femtionde boken jag har läst ut i år är "3 862 days" (1999) av Stuart Maconie, ett verk som utgör den officiella biografin över Blur. Titeln anspelar på antalet dagar från gruppens bildande till dess att boken var färdig. Just att det är en officiell biografi, skriven av en kompis till bandet, gör förstås att boken kan verka lite fadd ibland även om Maconie även skriver ganska underhållande. Likväl håller han igen med en del av de mörkare inslagen. Det blir inte de värsta sidorna av den arrogante Damon och definitivt inte allt kring Grahams regelrätta sammanbrott i slutet av 1995. Fördelen är att boken stannar medan det ännu är intressant att läsa om gruppen, innan den börjat falla sönder och senare antagit projektkaraktär med pauser och återbildningar när medlemmarna känner för det. Den är förstås också en god kronologi över Blurs första tio år och den som vill ha lite fylligare detaljer kan exempelvis läsa Harris "The Last Party" som komplement. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 174 – 93 i femte delen, ”Den fångna”, skildras berättarens utflykt med Albertine och han kommenterar hennes ringar samt att hon lär ha råd köpa många då de är tillsammans. Svartsjukan tränger upp i berättaren som konstaterar att han inte kan åka till exempelvis Venedig då han behöver hålla Albertine under uppsikt. Han är samtidigt förbluffad över hennes närvar och jämför henne med andra flickor på en och samma gång. Han skildrar ett möte med Gisèle, en av flickorna i Albertines gamla gäng, och hur denna så när snärjt in sig i en lögn. Berättaren reflekterar något över alla förmodade lögner som Albertine serverat honom men låtsas utåt som ingenting.

Les Chouans

 Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "The Chouans" (Les Chouans, 1829) av Honoré de Balzac. Romanen var den första som Balzac gav ut under eget namn och skildrar en då 30 år gammal händelse i fransk historia, de så kallade "chouannernas" uppror i Bretagne 1799. Denna rörelse, som stred mot den franska republiken och för den gamla monarkin, fick sitt namn efter sin ledare Chouan (ett antaget namn). I denna roman, som har lite drag av melodram och är spännande men en smula omständligt berättad, skildrar Balzac en episod under upproret. En aristokratisk kvinna, som tjänar som spion åt republiken, skickas ut för att snärja en annan aristokrat som deltar i upproret. Efter flera turer blir det dock inte som några av de inblandade tänkt sig och det hela slutar med en blodig klimax. Spännande berättelse men ibland lite för många turer för att jag helt och hållet skulle hänga med. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Richard Wagner (1813 - 83)

På sidan 162 - 74 i femte delen, "Den fångna", reflekterar berättaren över Francoise och hennes dialekt. Han återger hur hon brukade tala så kallat "bygdemål" med sin dotter för att berättaren inte skulle förstå. Efterhand lärde han sig dock även detta även om Francoise fann hans uttal av vissa ord dråpligt. Han funderar även över hennes oförmåga att återge ett korrekt klockslag trots att hon mycket väl kan klockan. Berättaren slår sig ner vid sitt piano och spelar Vinteuils sonat men kommer sedan att tänka på vissa likheter med Wagner. Han reflekterar lite över Wagners verk innan han ringer till teatern för att förvissa sig om att Francoise hittat Albertine. Medan han väntar har Albertine rentav skickat en biljett via ett cykelbud och förklarar att hon hädanefter bara vill gå ut med berättaren (som här åter kallas Marcel). Då denne själv ska gå ut bevittnar han ett uppslitande gräl mellan Morel och Jupiens systerdotter, vilken han kallar "ditt lättfattliga stycke" och han drar sig upprörd tillbaka till sin lägenhet för att inte bli sedd.