Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den som stannar, den som går" (2013) av Elena Ferrante. När föregående bok slutade var vännerna Elena och Lila i lite olika lägen i livet med Elena på uppgång (ingick i en norditaliensk akademikerfamilj) och Lila på nedgång (skild och arbeterska på en tämligen otrevlig fabrik). Denna bok skildrar deras fortsatta liv i tidiga medelåldern under 1970-talet. Detta är de så kallade "blyåren" inom modern italiensk historia och politiska händelser och även politisk extremism från både höger och vänster figurerar i bakgrunden. Medan Elena äktenskap börjar gå på tomgång studerar Lila datorer med sin sambo Enzo och under handlingens gång kommer deras situation åter att förändras. En bra skildring av de stora och små avgöranden människor tvingas fatta i trettioårsåldern och början av familjelivet.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Vermeers "Utsikt över Delft" (1660 - 61), tavlan Bergotte tittar på vid sin död.
På sidan 199 - 204 i femte delen, "Den fångna", underrättas berättaren om Bergottes död och blir sorgsen. Vi får en tillbakablick över Bergottes livsstil under dennes sista år samt får även veta att han avled då han tittade på en tavla av Vermeer på en utställning. Det visar sig senare att Albertine ljugit om att hon träffat Bergotte dagen innan han dog men detta sa hon för att glädja berättaren medan i själva verket redan hade dött. Vi får en utvikning (som blir lite snårig) och baron Charlus gula byxor, om hovmästaren som uttalar "pissoar" fel och om en portier som tror att en ung flicka är en dam på åttio år. Efter dessa lite irrande tankegångar återvänder berättaren till Albertines många små lögner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar