Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Den svenska synthen" (2012) av Bengt Rahm. Författaren, som själv var en del av den svenska synthscenen under 1980-talet ville helt enkelt dokumentera historien från cirka sent 1970-tal fram till idag. Han har berättat hur han snabbt fick kontakt med Kalla kulor förlag, som var intresserade av att ge ut boken, men också hur han bitvis kände att han tagit sig vatten över huvudet. Verket bygger på omfattande intervjuer med nyckelpersoner inom svensk elektronisk musik även om alla inte varit utpräglade syntare. I tidiga kapitel möter vi exempelvis Mauro Scocco och Johan Kinde liksom även Alexander Bard. Ingen av dem var typiska syntare men marknadsförde synthesizern i sin musik. Annars visar boken på hur magert svenskt 80-tal är för just utpräglad hårdsynth och det dröjer till slutet av 80-talet innan de grupper jag själv mötte på gymnasiet (exempelvis Cat Rapes Dog och PouppeeFabrikk) gör entré. Därefter rör sig boken genom svenskt synths klassiska era (cirka 1988 - 92) som inleds med att otroligt många serie Nitzer Ebb som förband till Depeche Mode i februari 1988 fram till dess att scenen mer eller mindre dör 1993. Därefter återkommer den svenska synten som ett rent kultfenomen och jag får här läsa om grupper som mest är namn för mig men icke desto mindre är det intressant. En enda tillfrågad person vägrade för övrigt ställa upp på en intervju och det var den extrema kultartisten Arvid Tuba som meddelade att han hade gjort sitt ifråga om musik. Allt som allt ett mycket spännande arbete som dokumenterar viktiga år för mer experimentell och spännande musik i Sverige och även en era för en viss generation. Som så ofta är fallet.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Nigel Kennedy spelar violin.
På sidan 331 - 341 i femte delen, "Den fångna", skildras egentligen bara hur berättaren och baron Charlus går mot Verdurins hall och samtalet samt berättarens återblickar. Baronen skryter om Morels erövringar bland kvinnor och han talar även om det sällskap han bjudit in till kvällens soirée då Morel ska spela verk av Vinteul. Bland andra är dennes dotter och hennes väninna inbjudna och berättaren blir mörk till sinnet då han tänker på Albertines relation till dessa. Charlus berättar hur han försökt få Bergotte att hjälpa till att göra Morel till krönikör och de bådas relation. Det antyds åter att skvallertidningarna längre fram kommer att upphöja Morel och störta Charlus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar