Det förlorade barnet

 

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Det förlorade barnet" (2014) av Elena Ferrante. Boken skildrar de båda väninnornas medelålder och åldrande. Elena har i bokens början precis skilt sig samtidigt som det går allt bättre för Lina. De båda väninnorna kommer under många år varandra åter mycket nära, både känslomässigt och geografiskt. I bokens centrala del förekommer en tragisk händelse som kommer att påverka de båda kvinnorna djupt innan det hela knyts ihop på ett ganska elegant vis även om en del frågor, precis som i verkligheten, förblir obesvarade. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Jeremy Irons som Charles Swann i filmen "Swann in Love" (1984) 

På sidan 204 – 16 i femte delen, ”Den fångna”, gör sig berättaren beredd att hälsa på Verdurins även om han säger till Albertine, som inte vill följa med, att han ska till Guermantes. Då berättaren kommer ut till sin vagn träffar han på en gråtande Morel, förkrossad det tidigare uppträdet med Jupiens brorsdotter. Det mesta tyder dock på att han mest är ledsen över att mista möjligheten att få pengar av baron Charlus. Berättaren åker så en sträcka i vagnen och kliver av då han är nära målet. Han träffar då på den numera nästan blinde Brichot och närmar sig den tills denne känner igen honom. Han eskorterar honom till Verdurins och de talar om Swann och Odette. Därefter nämns det faktum att Swann till sist har dött av sin sjukdom och berättaren reflekterar kring detta. Brichot pratar vidare om Verdurins tidiga salong och de människor som vistades där på den tiden. Han blir nostalgisk samtidigt som de står i begrepp till att göra entré hos Verdurins.