Den unge Werthers lidanden

 Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Den unge Werthers lidanden" (1774) av Johann Wolfgang von Goethe. Jag har läst boken någon gång under glada nittiotalet men mindes inte särskilt mycket av den. Jag var beredd på en klassiker som åldrats till praktpekoral men riktigt så illa var det inte. Det var inte riktigt som när jag satt och gapflabbade åt dialogen i ett av Strindbergs dramer ("Eld") som jag såg på TV utan att då veta vem som skrivit texten. Men å andra sidan lär jag heller inte sätta på mig en blå frack och skjuta mig såsom en del personer tydligen gjorde efter att ha läst denna bok från våren 1774 och några år framåt. Jag antar att "Werther" kan anses gripande med sin tids mått mätt och den tilltalade säkert i synnerhet alla unga och känsloladdade människor vid denna tid. I brevform följer vi här Werthers olyckliga kärlek till Lotte och därefter lite kompletterande information från människor kring Werther efter den laddade slutakten. Boken är mycket lättläst och för den som inte kan historien alltför mycket ska jag inte avslöja mer. Men var beredd på en viss överspändhet. 

Och så... dagens Proust! 

Och överspändheten fortsätter: På sidan 108 – 40 i sjätte delen, ”Rymmerskan”, skildras hur berättaren skickar hovmästaren Aimé ut på en rad uppdrag i trakten av Balbec och hur denne rapporterar tillbaka om hur Albertine tydligen förlustat sig med kvinnor på badinrättningar och även med tvätterskor. Berättaren blir förstås förkrossad och ägnar 32 självupptagna sidor åt att älta detta och hur han blivit bedragen men samtidigt ändå fått uppleva glada stunder med Albertine.

Upplysningstidens romantik

 Den trettonde och fjortonde boken som jag har läst ut i år är "Upplysningetidens romantik" I - II (1918 och 1920) av Martin Lamm. Detta lärda verk, som blivit en klassiker inom svensk litteraturhistoria, är en grundlig skildring av den svenska 1700-talslitteraturen och hur det genom nästan hela århundrandet fanns strömningar som pekade fram mot det tidiga 1800-talets romantik. Lamm gör här sitt bästa för att nyansera bilden av "det torra och förnuftiga" 1700-talet och under läsningens gång möter vi ingående 1700-talets främsta svenska författare. Ett ganska krävande verk men väl värt mödan. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Klosterkyrkan i Cerisy. 

På sidan 93 - 108 i sjätte delen, "Rymmerskan", deppar berättaren till den milda grad och tuggar i grund och botten om det som redan hänt i slutet av femte boken och början av denna och så tänker han på tiden i Balbec och på någon kyrka där. Det är ungefär allt. 

Killing Yourself to Live

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Killing Yourself to Live - 85 % av en sann historia" av Chuck Klosterman. Jag vet att jag läste boken någon gång under tiotalet, delvis sittande på en irländsk pub i Gamla stan, och hade då stor glädje av den. Då överraskningsmomentet är borta så var en andra läsning kanske inte riktigt i nivå med den första men nöjsam nog. Journalisten och musikkritikern Klosterman ger sig ut på en bilresa genom USA (med 1 500 Cd-skivor, bara de som behövdes) för att gå i dödens fotspår samtidigt som han reflekterar över hur just döden kan påverka en artists popularitet till det bättre. Det blir reflektioner kring kända händelser såsom Kurt Cobains eller Duane Allmans död men även mindre kända händelser såsom en ödesdiger brand då Great White spelade, med mera. Bitvis händer inte så mycket men precis som Hunter S Thompson (som jag helt nyligen läst OM och LÄST OM) så kan även Klosterman koka soppa på en spik och brodera ut småhändelser på ett sätt som blir underhållande för läsaren. Dock är nog boken extra intressant för den som är lite nördigt insnöad på musik. Folk som jag själv, exempelvis. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Anna Ancher - En begravning (1891)

På sidan 70 - 93 i sjätte delen, "Rymmerskan", ägnar sig berättaren i en lång och därtill tråkig passage över att meditera kring Albertines död utifrån någon form av "man saknar inte kon förrän båset är tomt"-attityd. Mycket om dofter, rum och minnen. Ganska segt, allt som allt. 

Vegetarianen

 Den elfte boken som jag har läst ut i år är "Vegetarianen" av Han Kang. Det är en ganska ovanlig roman om hur den tystlåtna och nästan banalt normala Yeong-hye efter en dröm blir vegetarian vilket förtretar hennes man (som är berättare i bokens första del) samt hennes föräldrar. Hennes svåger och syster berättar senare i romanen och vi ser det inte mycket hur hennes eget perspektiv men hennes lilla revolt fortsätter sedan på ytterligare områden utan att man läsare riktigt förstår varför. I grunden är historien ganska svår att återge och jag rekommenderar snarare att man läser denna märkliga bok. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fönsterpratande

På sidan 61 - 70 i sjätte delen, "Rymmerskan", beskriver berättaren hur han hört Saint-Loup fönsterprata (ett beteende berättarens mor avskyr) med en lakej hos hertigparet Guermantes om hur denne lättast ska få en annan betjänt sparkad. Berättaren blir chockerad av vännens råa prat och tar direkt efteråt emot honom. Han förklarar att han misslyckas med besöket hos Madame de Bontemps och att han hört Albertine sjunga varvid man kan anta hon är glad att ha kommit iväg från berättaren. Denne skriver brev till henne igen men får svar från Madame de Bontemps om att Albertine dött i en ridolycka. Precis efter kommer Francoise med två brev som Albertine skickat precis före sin död och där hon skriver att hon var beredd att komma tillbaka. 

Min son på galejan

Den tionde boken jag läst ut i år är Jacob Wallenbergs "Min son på galejan" (1781) som är något av en klassiker då det gäller komiska svenska romaner. Eller snarare är det väl en reseskildring med månget dokumentärt inslag men det var väl inte så noga med genrer på den tiden. Wallenberg, kommen ur en sidogren ur den blivande bankfamiljen, beskriver med frejdigt humör en resa till Kina med mången förveckling på vägen. Det är sjösjuka, svår fylla, kärlek (d.v.s. besök hos prostituerade då man lägger till hamnen) samt en drös rena och råa skepparhistorier innan författaren tvärt avslutar boken då man kommer fram till Kina. Språket är givetvis ganska ålderdomligt och är kanske inte för alla men själv fann jag mycket i boken dråpligt och som komisk roman står den sig fint än idag. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kejsarörn. 

På sidan 52 - 61 i sjätte delen, "Rymmerskan"; deppar berättaren över Albertine och försöker även slå i Francoise att denna snart kommer tillbaka. De båda tittar på ringar som Albertine lämnat och berättaren försöker få Francoise att tro att ett par ringar införskaffats vid helt olika tillfällen men den skarpögda Francoise noterar identiska örnmotiv och ställer sig något frågande. Därefter bjuder berättaren in Andrée till att bo hos sig men skriver även och meddelar Albertine detta. 

Drömmen

 Den nionde boken som jag har läst ut i år är "The Dream" (1888) av Emile Zola vilken är den sextonde boken i krönikan om släkten Rougon-Macquart. Berättelsen börjar omkring 1861 då den lille föräldralösa Angelique räddas av det godhjärtade och barnlösa paret Humbert, vilka arbetar med brodyr. Läsaren förstår efter en tid att Angelique är den försummade och oälskade dottern till Sidonie Rougon. Hennes styvfar gör ett halvhjärtat försök att spåra flickans släkt men trots att han rentav ser Sidonie genom ett fönster (och får ett dåligt intryck av henne) så låtsas han att Angeliques släktingar är döda. Makarna kan därmed adoptera henne. Trots att flickan blir mycket skicklig på broderier, främst utförda åt kyrkan, och gör sin adoptivföräldrar glädje så är hon även en smula bortskämd, lynnig och drömsk och framför allt besatt av helgonlegender Hon hoppas även att få gifta sig med en prins och när en livs levande adelsman faktiskt dyker upp och verkligen älskar henne så sätter omgivningen, främst den unge mannens far, genast käppar i hjulet för de båda ungas kärlek och upplösningen blir dramatisk. Eftersom Zola skildrade Frankrike under Napoleon III utförligt så får vi just i denna bok även en beskrivning av den katolska kulten som den kunde te sig i en mindre stad med parader och fromma åskådare. Zola är alltid en smula pratig i sina böcker men dock en bred skildrare av sitt land under en avgränsad period i historien. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fedra skildrad i konsten 1880. 

På sidan 31 - 52 i sjätte delen, "Rymmerskan", tar berättare emot Bloch som nämner att han redan hunnit prata med Madame Bontemps om hennes systerdotter Albertine. Berättaren blir arg då hans planer med att skicka Saint-Loup till Madame Bontemps därmed omintetgörs. Han blir sedan kallad till polisen för att han efter Albertines flykt haft en flicka hemma hos sig och gett henne pengar. Polischefen skäller på honom i föräldrarnas närvaro men blir fryntligare när de gått. Han trånar därefter efter Albertine men eftersom polisen ännu övervakar hans hus en tid så vågar han inte bjuda hem fler flickor. Han får av Saint-Loup veta att planerna gått om intet och Albertine har fått veta allt. Hon telegraferar senare till berättaren om menar att han ju bara kunde ha skrivit till henne. Berättaren svarar med ett brev där han påstår han skulle ha friat samma dag som hon reste och att de bör leva åtskilda (en lite för att få Albertine tillbaka) och postar det till sist efter en utdragen vånda. 

Den fångna

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Den fångna" (1925) av Marcel Proust. En stor del av boken är till det yttre händelselös och handlar mest om berättarens alltmer destruktiva relation med Albertine, som nu bor i hans stora lägenhet. Mycket rör sig som vanligt kring de inre tankarna. En central scen i boken utgörs dock av en middag hos Verdurins där Monsieur Verdurin hetsar hackkycklingen Saniette till en stroke och där baron Charlus förnedras då den opportunistiske musikern Morel offentligt sviker honom. Stora delar av boken är dock en ren uppvisning av berättarens självupptagenhet men middagen gör boken mer än väl värd att läsa. 

Och så... åter... dagens Proust! 

Ovan: Den sköna Helena såsom konstnären Evelyn de Morgan såg henne i en målning från Prousts egen tid (1898). 

På sidan 15 - 31 i sjätte delen, "Rymmerskan", tycker berättaren mest synd om sig själv efter Albertines flykt. Han funderar över om hon rest till en faster i Touraine. Han ber vännen Saint-Loup åka dit och rentav muta fastern för att få Albertine åter. Han visar vännen ett foto av Albertine och medger för sig själv att hon inte direkt är sköna Helena. Han ser även att Saint-Loup rentav blir besviken på fotot.