Klubbekriget

 

Den tjugoförsta boken som jag läst ut i år är "Klubbekriget" (1977) av Heikki Ylikangas. Boken kom ut ganska exakt 400 år efter de händelser som den finske historikern skildrade och handlar om vad Ylikangas själv kallar "Finlands första inbördeskrig" (enligt många dock ett bondeuppror). "Klubbekriget" utkämpades under några månader i Finland cirka november 1596 - februari 1597. De finska bönderna pressades hårt av landets överklass och revolterade till sist i en hopplös resning som dränktes i blod. Bakgrunden och läget i Finland samt den svenska kungamaktens hållning skildras också ingående med alla sina komplicerade turer. Det blir också en berättelse om Sveriges långsamma centralisering då riksdelen Finland ännu var ett område där de lokala makthavarna gjorde lite som de ville med meningheten. Tragiskt men intressant läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Siemon Salonon - Sapfo och Erinnea i en trädgård i Mytilene (1864). 

På sidan 203 - 212 i sjätte delen, "Rymmerskan", bekänner Andrée diverse sexuella utsvävningar hon hade med Albertine och Morel. Berättaren är dock för oberörd för att vid det här laget bli förkrossad utan blir mer förvånad. Han pratar därefter om en ung man som senare förlovade sig med Andrée och vilken han tog för en ointelligent sportfåne när han i själva verket visade sig vara en mycket känslig scenograf. 

I skuggen av tronen

Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "I skuggan av tronen" (2009) av Bo Eriksson. Det är en biografi över Per Brahe (1520 - 90), systerson till Gustav Vasa och kusin till dennes barn. I just "skuggan av tronen" kom Per Brahe att bli en försiktig och realpolitisk rådgivare till de tre kungarna Gustav I, Erik XIV och Johan III innan han slutligen drog sig tillbaka för att dö av hög ålder vilket var lite av en bedrift i den tidens farliga hovmiljö. Även om det förstås finns luckor i biografin så är den förste betydande medlemmen av ätten Brahe ändå ganska väldokumenterad och Eriksson har kunnat ge oss en detaljerad bild av mannen som även senare lämnade flera personliga skrifter efter sig. En mycket spännande skildring av en person som levde alldeles nära makten när Sverige blev Sverige. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Henri Rousseau - La Rêve (1910)

På sidan 193 – 202 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Berogttes beröm över berättarens artikel bara var en dröm. Han rundar av med att skildra hur Gilberte, nu adopterad de Forcheville, får sin far att falla i glömska. Samtidigt konstaterar han även att hans egen sorg över Albertine i stort sett är borta. Han beskriver hur han får sin mor att besöka prinsessan av Parma som helt ignorerar henne. En tid efter besöker Andrée honom och samtidigt kommer även andra besökare vars röster han hör. Då någon börjar deklamera poesi tjuvtittar författaren och ser baron Charlus citera dikter för en ganska nollställd Morel.  

Kung Erik av folket

 Den nittonde boken jag har läst ut är "Kung Erik av folket" (1996) av Knut Carlqvist. Denna lite snåriga och tätt skrivna bok är en rejäl uppgörelse med äldre tiders historiker och deras skildring av Erik XIV:s regering (1560 - 68). Jag råkade händelsevis höra Carlqvist föreläsa om sin bok 24 september 1997 och han presenterade sig muntert som något av en rabulist och beskrev hur Alf Åberg till honom rutit: "Du har förstört 400 års historisk forskning!" Och det var väl ett betyg så gott som något. På ett gediget vis avlivar Carlqvist många av myterna om den sinnessjuke och tyranniske kung Erik och anledningen till att han nu en gång avsattes av sina bröder. Vi får även ingående porträtt av hans hantlangare Jöran Persson och hans älskade Karin Månsdotter samt att flera medlemmar ur högadeln. Carlqvist kan inte helt svara på vad som hände vid de berömda "Sturemorden" 1567 men han avlivar även här ett antal myter. Tonvikten ligger på Eriks regering men vi följer kungen fram till hans död och får även lite om vad som hände de närmaste decennierna. Krävande men mycket intressant läsning. Som en ironi fick den ganska röde Carlqvist sin bok utgiven av marknadsliberala Timbro. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 181 – 93 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Gilberte Swann besöker hertigparet Guermantes vilka talar ömt men en aning nedlåtande om hennes far. Hon adopteras senare av Forcheville och hennes ambivaltenta inställning till sin biologiske far och sitt judiska arv beskrivs. Berättaren skriver en artikel i Le Figaro om Elstir, som nu åter är på modet, och får gratulationsbrev från ett par personer varav den ena troligen är Bergotte under annat namn.

De nakna och de döda

 Den sjuttonde och artonde boken som jag har läst ut i år är Norman Mailers debutroman "De nakna och de döda" (1948) i två volymer. Boken mycket på den unge Mailers egna upplevelser i Stillahavskriget och gav honom ett stort genombrott för sin råa och realistiska men även ganska korthuggna stil, något inspirerad av Hemingway. Boken beskriver en episod där en avdelning under general Cummings landsätts på en atoll för att bekämpa japanerna där. De båda sidorna manövrerar länge med varandra innan det går till riktig strid och under tiden möter vi de landsatta männen: Croft, Wilson, Roth, Red, med flera, och i flera fall får vi deras liv innan kriget berättat för oss. Parallellt med soldaternas krig i djungeln följer vi den verbala kampen mellan general Cummings och hans adjutant Robert Hearn som till sist förnärmar generalen så mycket så att han skickar denne till en spaningspluton under den hårde Sam Croft. I grunden är hela historien ganska meningslös då männen strider om en liten ö och sprider död och förödelse över den men det är väl också poängen med boken. Dock ett inkännande och minnesvärt porträtt av de män som stred i Stilla havet och hur de var. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 164 – 81 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur berättaren, nu mer sugen på sällskapsliv, försöker bekräfta identiteten på den flicka han trott vara Madame d'Eporcheville. Han nyttjar åter Saint-Loups förbindelser men lyckas inte helt och hållet. Han får en artikel införd i Figaro och vältrar sig i den blygsamma framgången och funderar på att ägna sig åt litteraturen på allvar. Han besöker senare hertiginnan och träffar den unga flickan som visar sig heta De Forcheville men egentligen är Gilberte Swann med nytt efternamn. Berättaren skildrar hur hennes mor Odette efter Swanns död gifte om sig med en adelsman som även adopterade Giberte, som via ytterligare arv blivit mycket rik, så att hon skulle slippa ha ett judiskt efternamn. Det skildras även hur hertiginnan Guermantes efter Swanns död gradvis gett upp sitt motstånd mot att presenteras för Swanns dotter och nästan i förbifarten ger efter medan hon tar på sig ett par handskar.

The Poems of Ossian

 Den sextonde boken som jag har läst ut i år är ”The Works of Ossian” (1765) av James MacPherson. Verket är intressant på så vis att det i sina första versioner (1761 och 1763) påstods vara bearbetningar av den keltiske barden Ossian vars verk författaren hade upptäckt. Denne Ossian skulle alltså ha levt i den mytiska tiden efter romarnas reträtt på 400- och 500-talet e Kr. Senare visade det sig dock att de hela med all säkerhet var en förfalskning av MacPherson själv. Denne lyckades rentav få flera dåtida kritiker och forskare att delta med artiklar i förord till boken. Om man dock bara ser verket som en fiktiv svit av episka poem så är det läsvärt. MacPherson var uppenbarligen en man med livlig och målande fantasi och målade upp mörka och intensiva skildringar av strider mellan kelter och stammar från Europeiska fastlandet i olika varianter. Allt som allt väldigt målande, om än påhittat, och verket kom även att påverka den samtida litteraturen enormt och bidra till romantikens uppblomstring. Väl värt att läsa för alla som är roade av Kung Arthur-historier (även om han och hans riddare inte förekommer här men väl samma anda som den mytvärld Arthur med flera kom ur).

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bois de Boulogne. 

På sidan 140 – 64 i sjätte delen, ”Rymmerskan”; fortsätter berättaren att i olika varianter älta Albertine men det blir mer intressant då han vemodig är ute och går i Bois de Bologne (åter med diverse Albertine-minnen i huvudet) och där ser tre unga flickor som han blir intresserad av och följer efter i vagn. Det visar sig att de senare sökt hertiginnan och att en av den var dennas släkting, Madame d'Eporcheville. Berättaren förbereder sig nu för lite umgänge i sällskapslivet igen.

Den unge Werthers lidanden

 Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Den unge Werthers lidanden" (1774) av Johann Wolfgang von Goethe. Jag har läst boken någon gång under glada nittiotalet men mindes inte särskilt mycket av den. Jag var beredd på en klassiker som åldrats till praktpekoral men riktigt så illa var det inte. Det var inte riktigt som när jag satt och gapflabbade åt dialogen i ett av Strindbergs dramer ("Eld") som jag såg på TV utan att då veta vem som skrivit texten. Men å andra sidan lär jag heller inte sätta på mig en blå frack och skjuta mig såsom en del personer tydligen gjorde efter att ha läst denna bok från våren 1774 och några år framåt. Jag antar att "Werther" kan anses gripande med sin tids mått mätt och den tilltalade säkert i synnerhet alla unga och känsloladdade människor vid denna tid. I brevform följer vi här Werthers olyckliga kärlek till Lotte och därefter lite kompletterande information från människor kring Werther efter den laddade slutakten. Boken är mycket lättläst och för den som inte kan historien alltför mycket ska jag inte avslöja mer. Men var beredd på en viss överspändhet. 

Och så... dagens Proust! 

Och överspändheten fortsätter: På sidan 108 – 40 i sjätte delen, ”Rymmerskan”, skildras hur berättaren skickar hovmästaren Aimé ut på en rad uppdrag i trakten av Balbec och hur denne rapporterar tillbaka om hur Albertine tydligen förlustat sig med kvinnor på badinrättningar och även med tvätterskor. Berättaren blir förstås förkrossad och ägnar 32 självupptagna sidor åt att älta detta och hur han blivit bedragen men samtidigt ändå fått uppleva glada stunder med Albertine.

Upplysningstidens romantik

 Den trettonde och fjortonde boken som jag har läst ut i år är "Upplysningetidens romantik" I - II (1918 och 1920) av Martin Lamm. Detta lärda verk, som blivit en klassiker inom svensk litteraturhistoria, är en grundlig skildring av den svenska 1700-talslitteraturen och hur det genom nästan hela århundrandet fanns strömningar som pekade fram mot det tidiga 1800-talets romantik. Lamm gör här sitt bästa för att nyansera bilden av "det torra och förnuftiga" 1700-talet och under läsningens gång möter vi ingående 1700-talets främsta svenska författare. Ett ganska krävande verk men väl värt mödan. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Klosterkyrkan i Cerisy. 

På sidan 93 - 108 i sjätte delen, "Rymmerskan", deppar berättaren till den milda grad och tuggar i grund och botten om det som redan hänt i slutet av femte boken och början av denna och så tänker han på tiden i Balbec och på någon kyrka där. Det är ungefär allt.