Tiberius

 

Den tjugoåttonde boken jag läst i år är den om Tiberius styre ur den romerske historikern Tacitus "Annales". Det råkar vara som så att det är denna del som klarat sig oskadd undan historiens härjningar. Trots att Tacitus lovar skriva "sine ira et studio" (utan vrede eller tendens) om en kejsare som han knappt själv minns så menar många att porträttet av Roms andre kejsare är dystert och svartmålande. I rent stilistisk mening är Tacitus dock en mästare och på så vis innebär detta storslagen läsning med sin skildring av ett klaustrofobiskt hov där senatorerna fjäskar inför en kejsare som inte ens är särdeles road av att inneha makten. Tidlöst och mäktigt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Wagnes "Siegfried" som Saint-Loup önskar få höra en bra version av efter kriget. 

På sidan sidan 53 – 76 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras åter stämningen under kriget och berättarens umgänge med sina gamla vänner Saint-Loup och Bloch. Den förre nämner att hertigparet ska skiljas. Bloch irriterar sig på överklassen och tror att Saint-Loup knappt kommer att vara ute i fält under kriget och en utvikning om klassmotsättningar följer innan lite av Francoises engagemang i kriget också skildras.

Oxford Companion to Classical Literature

 

Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Oxford Companion to Classical Literature" (1937 och flera senare upplagor) som är ett referensverk för framför allt antikens litteratur och mytologi men även högst levande personer och riktiga platser samt mycket annat nämns här. Verket är ambitiöst men ibland är det nog även bra om du har viss förkunskap om antiken för att hitta rätt i den digra luntan. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Krigsyra i Paris 2 augusti 1914. 

På sidan sidan 40 – 53 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren, som inte sett Paris sedan krigsutbrottet i augusti 1914 återvänder en mycket förändrad stad 1916. Madame Verdurin håller salong i ett hotell på grund av mörkläggning och berättaren träffar där bland andra Octave, Andrées man, som förklarats som icke vapenför trots sin sportighet. Han skildrar hur salongerna ändrats på grund av kriget och beskriver hur Madame Bontemps kommit sig upp via sin patriotism. Han nämner även hur Madame Verdurin försöker få Odette att åter besöka hennes salonger även om det går trögt med dessa trevare. 

Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo

 

Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo" (2022) av Peter Richardson. Boken var för övrigt en present från mina kollegor när jag bytte avdelning på jobbet och var en väl vald present. Det var givetvis nöjsamt att läsa om den legendariske men ganska galne journalisten Hunter S Thompson och hur han skapade sin "gonzo-journalistik" där han var så subjektiv som möjligt och ibland bara skrev som saker som inte direkt hade med ämnet att göra men ändå fick det hela att bli intressant. Visserligen påminns man efter att ha läst boken om att Thompsons berömmelse i grund och botten vilar på tre böcker: "Hells Angels: A Strange and Terrible Saga" (1966), "Fear and Loathing in Las Vegas" (1972) samt "Fear and Loating on the Campaign Wagon" (1974). Utöver ett antal bra artiklar så är det i övrigt många bisarra historier, droger och framför allt obscena mängder sprit. Thompson tappade gnistan redan då han skulle bevaka mötet mellan Ali och Foreman i Zaire 1974 men istället låg full i en pool och barmhärtigt nog snabbspolar författaren de sista sorgliga och av skrivkramp alltmer präglade åren. Dock högintressant läsning rent allmänt. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan sidan 25 – 40 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare läser ett stycke av bröderna Goncourt som skildrar ett besök i Verdurins salong. Efteråt reflekterar berättaren över de olika personerna och hur de ändras över tid och även i minnet. Han slås av att personer man betraktar som banala då man umgås med dem senare kan upphöjas till stora personligheter. 

Agenten

 Den tjugofemte romanen jag har läst ut i år är "Agenten" (2005) av John Grisham. Detta är en synnerligen lättläst spänningsroman om en före detta lobbyist som tagit ett fängelsestraff på en ren principfråga. En vanärad president som gör sin sista dag i Vita huset övertalas av frige denne även om baktanken är att personer som vill tysta agenten ifråga kommer att mörda honom. Med hemlig identitet försöker denne dock smälta in i Italien och även lära sig språket vilket leder till vissa komiska inslag i vad som i övrigt är en riktig bladvändare. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Flickan med de gyllene ögonen (1835), den roman Gilberte läser i Combray. 

På sidan sidan 5 – 25 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren tillbringar tid med Gilberte i Combray. Han reflekterar över hur trakten ändrats inför hans ögon men även hur Gilberte har ändrats. De båda promenerar och bekänner sin tidigare kärlek till varandra. Därefter skildrar berättaren hur Saint-Loup bedrar sin fästmö Gilberte med män men låtsas ha älskarinnor, vilket plågar henne dubbelt upp. De diskuterar en roman av Balzac och därefter läser berättaren ett stycke ur bröderna Goncourts dagbok. 

Advokaten

 

Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är "Advokaten" (1998) av John Grisham. I denna lite ovanliga spänningsroman följer vi advokaten Sebastian Rudd som har gjort ett nummer av att ta sig an hopplösa fall. Detta medför även att han måste tänka extra på sin säkerhet eftersom de klienter han tar sig an också är av den arten att allmänheten helst tog lagen i egna händer. Ett par fall skildras som episoder innan bokens huvudberättelse tar sin början. Sträckläsning kan utlovas. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bröllopsbild från 1800-talet. 

På sidan 265 – 301 sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Gilbertes och Saint-Loups förlovning tas emot av berättarnes mor. Samtidigt nämns även att Jupiens brorsdotter ska gifta sig med en Cambremer. Det blir småningom två bröllop och olika personer i societeten påverkas av detta på allehanda vis. En tid efter berättar Gilberte att Saint-Loup bedrar henne – men med män. Han har hela tiden varit homosexuell och vid ett senare besök i Balbec berättar den allvetande hovmästaren Aimé om olika sexuella skandaler som man tystat ned på hotellet, relaterade till just Saint-Loup. Berättaren känner sig själv lurad och nästan gråtfärdig.

Uppgörelsen

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Uppgörelsen” (2003) av John Grisham. Det är en skildring av den obetydlige advokaten Clay Carter som dras in i den grupp av advokater som kallas ”ambulansjägare” och som försöker utverka skadestånd för exempelvis felaktig medicinsk behandling. Clay får en chans att hjälpa ett företag att slå till mot en konkurrent och passar på. Därefter stiger hans stjärna och han blir i Washington känd som ”skadeståndskungen” (”the king of torts”, bokens originaltitel) men därefter börjar karusellen snurra allt snabbare med en rad dyrbara processer som dock kan ge stor utdelning. En skildring av en smutsig del av den amerikanska juridiken som i hög grad existerar. Som vanligt spännande och lättläst och med en stor dos moral i botten.

Och så... dagens Proust! 

På sidan 229 – 65 sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur berättaren och hans mor till sist reser till Venedig. De första sidorna skildrar intryck av Venedig kring Marcusplatsen och berättaren roar sig med att höra personalen tala illa om dem utan att de vet att han utmärkt väl förstår dem. Han träffar Madame de Villeparisis och Monsieur Norpois som håller en del utläggningar om det politiska läget i Europa. Därefter blir han åter lite vemodig och tänker på Albertine innan han istället går över till att utgjuta sig lite kring konst. I ett telegram meddelar Gilberte att hon ska gifta sig med Saint-Loup.

Vägen till Tammerfors

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är "Vägen till Tammerfors" (1994) av Heikki Ylikangas. Jag köpte boken ny när den kom ut i Sverige 1996 och har inte läst den sedan dess så det var väl dags för en omläsning. Boken skildrar en viktig episod från finska inbördeskriget 1918, nämligen slaget om Tammersfors i slutet av mars och början av april 1918. Tammerfors (Tampere) var det röda Finlands viktigaste fäste och det var givetvis ett stort avbräck när staden till sist föll 6 april 1918. Detta efter en utdragen belägring med ett par tusen döda på vardera sidan. Ylikangas presenterar lite om Tammerfors historia och stadens roll i inbördeskriget samt, dag för dag, striderna om staden. Som läsare slår det en givetvis att det här rörde sig om det av de "småkrig" som bröt ut i kölvattnet av första världskriget (även om detta krig inte ens var slut här) men även om mängden döda var mindre än i en del andra länder med liknande öden så var lidandet och bitterheten för de inblandade säkerligen minst lika stor. Men i stort sett handlade det om män som stod bakom träd och sköt på varandra med gevär och en och annan kulspruta och om segt krigande om meter för meter. En av de svenska som stupade utanför Tammerfors var Olof Palmes farbror och namne. Intressant fallskildring av detta slag och boken väckte även en del kontrovers i Finland då Ylikangas omtolkade kriget en smula. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Badande på stranden i Biarritz, 1897.

På sidan 212 - 29 i sjätte delen, "Rymmerskan", ältar författaren åter Albertine med Andrée (och jag som läsare börjar bli hjärtligt trött även om denna utdragna historia nu går mot sitt slut) och hon berättar detaljer som var de hade sex (exempelvis på stranden) med mera. Det blir en del om lögner och annat som berättaren reflekterar kring. Som ett välkommet mellanspel får berättarens mor besök av prinsessan av Parma som en form av gottgörelse för det svala mottagandet häromdagen. Därefter pratar berättaren åter med Andrée och berättar att Albertines släkt egentligen ville gifta bort henne med Guermantes golfspelande släkting vilket var en anledning till att Albertine rymde från berättaren. Han reflekterar på slutet av denna del kring hur svårt det är att veta vad som är sant och inte.