Bonniers världshistoria 5: Romarriket

 Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "Bonniers världshistoria 5: Romarriket" av Erling Bjöl och Leo Hjortsö (1983. Här följer en ganska traditionell genomgång av Romarrikets historia från stadens grundande (enligt traditionen 753 f Kr) till rikets undergång (476 e Kr). Inte särskilt originell men bra som introduktion till just romarnas historia. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Velazquez - Las Meninas (1656)

På sidan sidan 212 - 232 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren reflekterar kring relationen mellan konstverk och verklighet i en tankegång som är så pass snårig och intrikat så det är enklare att läsa den själv än att jag ens ska försöka återge den

Minnets labyrint

 Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”Minnets labyrint” (2001) av Elizabeth George. Denna komplexa deckare inleds med att en kvinna som har ett viktigt ärende i London istället dödas i en smitningsolycka som inte var en olyckshändelse. Det visar sig att Lynleys chef Webberley mycket väl kände den döda och med ett personligt intresse kräver han till varje pris ett svar. Den döda visar sig ha en hel del hemligheter och Lynley och Havers samt nya stjärnskottet Winston Nkata möter även den dödas son Gideon, underbarn inom klassisk musik som drabbats av total oförmåga att uppträda. Via Gideons egen berättelse får vi parallellt följa händelserna bakåt i tiden. En av Georges bättre romaner med många oväntade vändningar och intrikata skeenden.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Konstnären Claude Monet, på äldre dagar nästan blind och inte olik beskrivningen av Charlus. 

På sidan sidan 187 – 212 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren senare, efter att åter ha varit borta på vilohem något år, återvänder till Paris för att gå på en bjudning hos furstinnan de Guermantes. Berättaren träffar Jupien och Charlus, åldrad och mycket förändrad efter ett slaganfall. Baronen hälsar artigt på Madame Saint-Euverte, som han tidigare brukade snörpa på munnen åt. Baronen reciterar personer han känt som är döda och medan han sedan vilar på en sittplats promenerar berättaren lite med Jupien som uppdaterar honom om baronens hälsotillstånd. Trots att denne en period var blind försökte han sig ändå på sexuella eskapader och Jupien har haft fullt sjå med att hålla ögonen på honom. Efter vissa turer träder berättaren in i salongen medan musik spelar och hans huvud är fullt av reflektioner över gamla tider då han står i begrepp att återse flera gamla bekanta.  

Bonniers världshistoria 3: Grekernas värld

 

Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "Bonniers världshistoria 3: Grekernas värld" (1982) av Hans Furuhagen. Tillsammans med adventskalendern "Stjärnhuset" (1978) så var det nog denna bok (och den efterföljande om Romarriket) som gjorde mig intresserad av antiken på allvar. Ja, att författaren som vi som barn kände som "Hatte" även gjorde en TV-serie om Pompeji gjorde väl inte saken sämre. Boken är mer än 40 år gammal och givetvis finns sedan dess nytolkningar och vissa nya aspekter på antikens sedan dess men i grova drag vill jag, som gammal historiker, säga att denna bok står sig gott och väl för den som bara vill ha en snabb överblick över grekernas historia från de äldsta storrikena kring 1 700 - 1 200 f Kr och ända fram till dess att romarna år 31 f Kr erövrade det sista hellenistiska riket, Egypten. Däremellan möter vi både mytiska och verkliga gestalter ur den grekiska världen: från Homeros och böckerna om Troja och Odysseus vidare till återfödelsen av grekisk kultur med Olympiska spelen 776 f Kr och sedan fram till stadsstaternas framväxt, krigen med perserna, Athen under Perikles, krigen mellan Athen och Sparta, Alexander den store och mycket annat. Allt som allt en bra introduktion att bygga vidare på. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Krigskorset, Croix de Guerre, instiftat 1915. 

På sidan sidan 163 - 187 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare sanssar sig efter explosionen nära Jupiens hus, som han tror sprängts i luften. Gästerna samlas dock och ingen är skadad. Berättaren går hem medan han reflekterar över baron Charlus beteende och hur han degenerats. Väl hemma har Saint-Loup varit på besök hos honom och frågat efter ett krigskors som han med all sannolikhet (tror berättaren) glömt hos Jupien. Berättaren reflekterar vidare över det uppsluppna livet i Paris under kriget. Någon dag senare får han veta att Saint-Loup stupat och förkrossad håller han sig inomhus några dagar. Den döde begravs sedan i Combray. Det visar sig att Saint-Loup strax före sin död hade fått Morel arresterad för att ha deserterat men i förvirringen efter dennes död friges Morel och åker till fronte där han strider med tapperhet och får hederslegionen. Berättaren reflekterar över valen efter valet och chocken då Frankrike mötte den ruinerade ryska aristokratin som sökte sig till landet.

Den verkliga brottslingen

 

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Den verkliga brottslingen" (1999) av Elizabeth George. En tidigare kollega till Lynley får sin dotter mördad under märkliga omständigheter. Hennes kropp hittas tillsammans med en ung man vid några i trakten kända klippformationer. Lynley och Havers ombeds rycka ut och får därefter rota i en allt annat än sympatisk ung kvinnas dunka liv och med en rad turer som följd. Spännande pusseldeckare med flera oväntade vändningar. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Henri de Toulouse-Lautrec - Au Salon de la rue des Moulins (1894)

På sidan sidan 137 - 163 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren ser någon komma ut ur en port och på håll känner han möjligen igen Saint-Loup. Han undrar om det är något mystiskt med huset och går dit. Han stöter på ett antal män som är på väg in och följer med. Stället visar sig bland annat vara en bordell som drivs av Jupien. Berättaren beställer ett rum men hör ljud från ett intilliggande och kan inte låta bli titta in. Han får där se Charlus bli piskad blodig av en man. Chockad går berättaren ner och sitter med några av de män som mest pratar och dricker. Charlus kommer ner, lite stel men påklädd. Han förefaller besviken över att vissa av männen han skulle träffa inte är de råskinn han hade hoppats på och bannar Jupien lite innan han går. Ytterligare män dyker upp. Senare pratar berättaren med Jupien som halvt om halvt ursäktar sig för verksamheten men säger att han trivs och att han även har anständiga gäster. Just då exloderar en bomb i närheten och man släpper snabbt ljusen.

Den sista boken om mordet på Olof Palme

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den sista boken om mordet på Olof Palme" (2024) av Jon Jordås. Boken är utkommen efter att all material från Palmeutredningen blivit tillgängligt för allmänheten och Jordås lägger fokus på det så kallade Christer A-spåret. Christer Andersson (1952 - 2008) var en udda person som vid mordet bodde i Vasastan, 20 - 30 minuters promenad från biografen Grand. Han var tävlingsskytt och ägde en pistol av den typ som användes vid mordet och han hyste ett starkt Palme-hat. På grund av att omsättningsskatten på aktier höjdes 27 februari 1986 förlorade Andersson på själva morddagen en stor summa pengar. Jordås bygger en indiciekedja där den förgrymmade Andersson, som ofta promenerade i sin ensamhet, sett Palme utanför Grand varefter han i lugn och ro gått hem och hämtat vapnet och ställt sig och väntat. Hans pistol var för övrigt den enda lagliga som aldrig fick provskjutas. När Andersson första gången förhördes av polisen så påstod han att han hade sålt revolvern "till en utlänning" 1992. Långt senare kom det fram att Andersson även ägde den typ av ammunition som användes vid mordet, något han ljög för polisen om. Ytterst bygger det hela på spekulationer men indiciekedjan är ändå stark och det enklast är att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Dock spännande och lättläst och rejält med research även från andra inblandade som citeras. 

Och så... dagens Proust!

På sidan sidan 115 – 137 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren nu går och pratar med baron Charlus efter deras möte på boulevarden. I en passus skildras hur Brichot blivit alltmer framgångsrik via olika artiklar men att han ständigt förlöjligas av Madame Verdurin, avundsjuk på hans framgång. Baronen pratar om hur statyer förstörs under kriget och vad som gått förlorat vid frontstriderna. Han pratar om det löjliga i hela kriget och menar att det inte är större skillnad på kejsar Wilhelm och president Poincaré. I en annan passus skildras hur Morel inte vill försonas med Charlus därför att han är rädd för honom. Berättaren återger några senare episoder som rentav utspelar sig efter Charlus död och då han får ett postumt brev från denne. Han reflekterar över hur Morel tydligen ansåg baronen som så farlig så att han aldrig vågade försonas med denne.

Erövringen av Plassans

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är "Erövringen av Plassans" (på engelska med titeln "The Conquest of Plassans", 1874) av Emile Zola. Boken är den fjärde som publicerades i serien "Les Rougon-Macquart" men bör läsas som den sjätte enligt författaren själv. Vi följer här en syster till de övriga barnen Rougon (Eugene, Aristide, Sidonie), Marthe och hennes man Francois, vilka tar emot den utfattiga prästen Abbé Faujas och dennes åldriga mor som inneboende. Den sjaskige och tillbakadragne prästen betraktas av många som en kuf men kommer efterhand att erövra sinnena hos flera av stadens kvinnor (även Marthe) och senare även över männen med makt. Detta får till sist oanade konsekvenser vilka kulminerar i våld och död. En spännande läsning om kampen mellan religion och sekularism under andra kejsardömet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: "Tommies" under första världskriget. 

På sidan sidan 96 – 115 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras Charlus och dennes tyskvänlighet. Berättaren återger samtal han haft med Charlus utan att gå så mycket in på var och när även kom vi får en passage om hur illa Morel ännu beter sig mot Charlus då han någon gång träffar på denne. Charlus håller utläggningar om kriget och de olika ledarna och blir åter sitt gamla mästrande och ganska odrägliga jag. Han skämtar även om hur Saint-Loup nu börjat tala soldatslang hämtat från främst engelsmännen.

Med svek i sinnet

 

Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är "Med svek i sinnet" (1997) av Elizabeth George. Det ovanliga med denna Lynley-deckare är att Lynley själv, som är på bröllopsresa, inte är med. Istället är det den semesterlediga Barbara Havers som självsvåldigt följer sin granne och dennes dotter till en liten badort då grannens kusin blivit mördad. Eftersom den döde var medlem i stadens växande asiatiska koloni så väcks även vissa spänningar i den lilla staden och Havers dras snart in i utredningen då en av hennes gamla kollegor är kommissarie på orten. Lite långsam inledning men småningom dras man mer och mer in i handlingen och upplösningen blir givetvis laddad. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fransmännen i slaget vid Marne i september 1914. 

På sidan sidan 76 - 96 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras via brev Gilbertes resa till egendomen Tansonville trots att området är ockuperat. Hon vill bland annat skydda Swanns konstverk och beskriver hårda strider kring Méséglise och hur fronten går rakt genom Combray. Berättaren möter Saint-Loup på permission och förnimmer avståndet mellan civilisten och soldaten trots att Saint-Loup konverserar i lätt ton. De talar dock om strategi samt om Charlus defaitism. Då berättaren senare är på väg till Madame Verdurin möter han en mycket sliten och sjaskig Charlus som går gatan fram. Charlus ställning i societeten har slocknat och han har kommit på kant med flera familjemedlemmar, vilket återges, parallellt med skildringar av Madame Verdurins hysteriska patriotism och misstankar om att Charlus i grunden har tyskt påbrå. Den gamle kretsen börjar dock tunnas ut eftersom Dr Cottard och Monsieur Verdurin avlider med kort mellanrum, den senare i huvudsak sörjd av målaren Elstir.