Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”Minnets labyrint” (2001) av Elizabeth George. Denna komplexa deckare inleds med att en kvinna som har ett viktigt ärende i London istället dödas i en smitningsolycka som inte var en olyckshändelse. Det visar sig att Lynleys chef Webberley mycket väl kände den döda och med ett personligt intresse kräver han till varje pris ett svar. Den döda visar sig ha en hel del hemligheter och Lynley och Havers samt nya stjärnskottet Winston Nkata möter även den dödas son Gideon, underbarn inom klassisk musik som drabbats av total oförmåga att uppträda. Via Gideons egen berättelse får vi parallellt följa händelserna bakåt i tiden. En av Georges bättre romaner med många oväntade vändningar och intrikata skeenden.
Och så... dagens Proust!
På sidan sidan 187 – 212 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren senare, efter att åter ha varit borta på vilohem något år, återvänder till Paris för att gå på en bjudning hos furstinnan de Guermantes. Berättaren träffar Jupien och Charlus, åldrad och mycket förändrad efter ett slaganfall. Baronen hälsar artigt på Madame Saint-Euverte, som han tidigare brukade snörpa på munnen åt. Baronen reciterar personer han känt som är döda och medan han sedan vilar på en sittplats promenerar berättaren lite med Jupien som uppdaterar honom om baronens hälsotillstånd. Trots att denne en period var blind försökte han sig ändå på sexuella eskapader och Jupien har haft fullt sjå med att hålla ögonen på honom. Efter vissa turer träder berättaren in i salongen medan musik spelar och hans huvud är fullt av reflektioner över gamla tider då han står i begrepp att återse flera gamla bekanta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar