A fatal inversion

 Den nittiosjätte boken som jag har läst ut i år är "A fatal inversion" (1987) av Barbara Vine (täcknamn för Ruth Rendell). År 1986 ska ett ungt par begrava sin döda hund på en gammal djurkyrkogård som de upptäckt på den egendom de nyligen köpt. Av gravstenarna att döma har inget djur begravts där sedan 1957. När mannen börjar gräva upptäcker han dock ben som absolut inte tillhör någon hund eller katt. Polisen kan senare konstatera att man hittat av en ung kvinna och ett litet barn. Själva upplägget är på så vis ganska traditionellt med det vanliga "gammalt mord upptäcks långt senare" men polisutredning i denna roman (snarare än deckare) skildras bara sporadiskt och på avstånd eftersom berättelsen huvudsakligen handlar om de personer som i mycket hög grad vet varför kvinnan och barnet grävdes ned samt vad som hände på det gamla godset den varma sommaren 1976. Tre av de män som var med den gången alternerar med sina historier och vi följer deras minnen och deras ångest medan polisutredningen rullar på och de fasar för varje samtal, varje brev, varje ringning på dörren. Sommaren 1976 hade de levt ett glatt och bekymmerslöst liv på den egendom som en av de oväntat hade ärvt men en rad i sig betydelselösa händelser leder småningom till en tragedi som vi här får följa med flera oväntade turer som följd. En mycket intelligent berättelse om ett gammalt brott och dess efterdyningar. 

Vinteride

 

Den nittiofemte boken som jag har läst ut i år är "Vinteride" (1974) av Sven Delblanc. Boken utspelar sig åter i Hedeby från december 1939 till nyåret 1941/42. De hårda krigsvintrarna är en röd tråd i boken men även förändringar som kriget påtvingar även denna landsända. Baronessan Urse är ruinerad och erbjuds hjälp av kommunen via Nikodemus, en gång handlarens kreatur men numera bas och kommunalpamp. Merparten av männen, även drinkaren Svensson, kallas in. Till sist skickas dock Svensson hem i och med att hans hälsa börjar svikta. Även barnen skildras i hög grad i denna roman och särskilt bokens berättare, Axel Weber, och Agnes Karolina från familjen Svensson. Både tragiska och komiska episoder följer i denna kanske starkaste och mest gripande skildring av människorna i Hedeby. 

Stenfågel

 Den nittiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Stenfågel" (1973) av Sven Delblanc. Boken är en fristående fortsättning på "Åminne" och utspelar sig två år efter händelserna i den romanen, sommaren 1939. Precis som andra delar av Sverige hukar sig Hedeby inför vad som förefaller vara ett nytt världskrig. Den unga och karska Märta, med dåligt rykte efter att hon lät sig förföras av den nu döde baronen, jobbar på det lokala fiket och nästa alla män på orten trår efter henne. Hennes meste beundrare är dock Erik Gustavsson, son till rävfarmaren som kommit på obestånd för att pälsmodet växlat. Som flera andra olyckliga har rävfarmaren fått ta ett rejält lån hos handlaren och hamnar nu i dennes klor. Erik arbetare med den håglöse Elon hos storbonden lille-Lars, olycklig och grubblande efter att hans ende son omkommit i en trafikolycka. "Långholmaren" Svensson, dömd för mordbrand på Valla bruk, släpps i förtid och återvänder till sin hårt prövade och tålmodiga hustru Signe. Denna är också föremål för prästsonen Oscar Hezekiels predikningar. Dock inte predikningar av det kristna slaget efter Oscar blivit marxist och vill frälsa massorna på sitt vis. Det dock håller dock inte i sig länge. I bakgrunden finns även Signes mor Karolina som ännu ömsom sörjer och ömsom förbannar sin mycket fromme och mycket döde man Abraham. Slutligen har vi givetvis "avskummet", alkisarna vid järnvägsstationen, borgarna med Dr Lundewall i spetsen och så traktens kändis, gardisten Pärsy som gör storstilad entré men skämmer ut sig lika snabbt. En storslagen kavalkad av människor och många gripande människoöden, kort och gott. Och på slutet kommer förstås kriget och anspänningen släpper ändå. 

The Stasi Poetry Circle

Den nittiotredje boken som jag har läst ut i år är "The Stasi Poetry Circle" (2022) av Philip Oltermann, ett verk jag spontant fick låna av en av mina chefer på Försäkringskassan. Boken skildrar hur östtyska Stasi 1982 satt upp en litterär cirkel för att skriva och diskutera poesi i ett försök att lättare kunna avslöja försåtlig kritik mot staten. Visserligen uppmuntrades läsning och beläsenhet överlag bland "de skrivande tjekisterna" men grundorsaken var alltså att finna ytterligare några skickligt dolda dissidenter. Denna litterära cirkel leddes av Uwe Berger, känd östtysk poet (och angivare för Stasi). Han lämnade rentav rapporter på medlemmarna i det lilla sällskapet och vad deras dikter kunde tänkas säga om deras egna åsikter. Intressant är även författaren Oltermanns försök att spåra upp flera av de inblandade och hur dessa reagerar på hans trevare. Ytterst är det förstås en berättelse om det alltmer absurda klimatet i Östtyskland under landets sista år. En av de gamla Stasi-män som Oltermann intervjuar, anmärkningsvärd på så vis att han utan problem anpassat sig till livet efter DDR medan hans gamla kollegor exempelvis säljer tidningar i gatuhörn, förklarar att tiden i Stasi var den lyckligaste i hans liv då han kunde slöa lite som han ville, läsa massvis med böcker och se drösvis med beslagtagen film (inklusive porrfilm). De som skulle granska medborgarna hade sålunda inte alltid koll på sina egna anställda. Mycket underhållande men även informativt om en episod från det sena kalla kriget som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget.  

Attentatet i Pålsjö skog

 Den nittioandra boken som jag har läst ut i år är "Atentatet på Pålsjö skog" (1997) av Hans Alfredsson. Eller, boken påstås egentligen vara skriven av en viss Holger Axel Andersson och därefter redigerad och utgiven av den kände underhållaren. Sant är dock att bokens berättare är den helt fiktive Andersson, den siste överlevande i det berömda attentat vars följder han även skildrar. Detta är nämligen Hasse Alfredssons alternativa version av andra världskriget eller en slags gigantisk "Sliding Doors", om du så vill. Men medan filmen skildrade en enda kvinnas öde beroende på om hon missade tåget eller inte så skildrar Alfredsson hur hela kriget påverkas av huruvida Sverige drogs in eller inte. Ett gäng förbittrade svenskar, trötta på den förnedrande permittenttrafiken, slår till mot ett tåg 4 maj 1941. Detta sker i en ravin i just Pålsjö skog då man spränger järnvägen och beskjuter ett tåg fullt med soldater vilket resulterar i flera hundra döda. Bland dessa finns även en viss Eva Braun, på väg till Norge, som död tillsammans med övriga kvinnor i första klass. Topplocket går givetvis fullkomligt på der Führer då han får höra om sin moatjés död (i mänsklig mening förvisso helt begripligt) och med hjälp av Görings kunskap om Sverige och strategiska geni inleds en invasion av vårt land bara åtta dagar senare, 12 maj 1941. Det blir en seg kamp men efter en dryg månad faller Sverige. Kung Gustav V abdikerar "av hälsoskäl" för att slippa skriva under en vapenvila medan hans son flyr till London med flera ministrar. Per-Albin Hansson dras fram ur en bunker och efter att ha nobbat att åter bli statsminister får han en undanskymd post som arkivarie. En hård regim skapas men det finns även de som samarbetar med tyskarna. Det var för övrigt här som en viss kontrovers gjorde sig gällande då Alfredsson i boken skildrar hur vissa tyskvänliga och ännu i hög grad levande personer (i vissa fall) tog emot tyskarna. Det gick förstås alltid att peka på att det var blott en roman. Överlag en kunnig och spännande skildring av vad som kunde ha hänt om Sverige hade dragits in i kriget och hur det i så fall hade påverkat även världspolitiken. Mycket, mycket oroväckande och läsvärd. 

Gilgamesheposet

Den nittioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Gilgamesheposet” (cirka 2 100 – 2 000 f Kr) av okänd författare även om den som skrivit ner den bevarade standardversionen är en viss Sin-leqi-unninni, sumerernas motsvarighet till Homeros får man förmoda. ”Gilgamesheposet” vilket anses vara det äldsta litterära verket i världen skildrar Gilgamesh, enligt traditionen den femte kungen i Uruk efter syndafloden, och dennes äventyr. I början av berättelsen dyker det även upp en viss Enkidu, en form av Adams-gestalt som inte har mer förstånd än ett djur och som även springer med djuren och äter med djuren. Efterhand får han förstånd, inte via kunskapens träd, utan via en kvinna som även tycks lära upp honom sexuellt och det med råge. Därefter går Enkidu till Uruk för att på ett eller annat vis utmana Gilgamesh men de båda blir istället vänner och ger sig ut på äventyr. Så småningom insjuknar dock Enkidu och dör och en förtvivlad Gilgamesh ger sig ut i världen för att hitta ett sätt att väcka vännen till liv. Hans ansträngningar är dock förgäves men under resans gång får han höra berättelsen om syndafloden av en uråldrig sumerisk motsvarighet till Noak. Därefter återvänder han hem. Verket har vissa likheter med ”Iliaden” eller ”Odysséen” i det att delar av det är formellartat och repetitivt, troligen för att mycket är muntliga framföranden som skrivits ner. Dock är ”Gilgamesheposet” betydligt mer yvigt och storslaget rent stilistiskt än de senare grekiska verken och det är underhållande läsning för alla och envar. Gilgamesh förtvivlan inför den obevekliga döden är en känsla som vi alla kan dela även mer än 4 000 år senare.

Om en dag man vaknar

 

Den nittionde boken som jag har läst ut i år är "Om en dag man vaknar" (1995) av Sigrid Combüchen. Denna författarinna, som är både beläst och djupt bildad, har jag stött på under åren och jag har alltid haft stor glädje av henne. Stötte här på hennes essäsamling om manlig konservatism i litteraturen och olika aspekter på den. Tilläggas ska att den röda tråden är väldigt fritt tolkad och ibland undrar jag måhända "vars fanns manlig konservatism i denna essä?" Men underhållande är det. Vi möter aspekter på så olika författare som Hemingway, L P Hartley, D H Lawrence, Joyce Carol Oates och Gabriele d'Annunzio. Just den sistnämnde italienske äventyraren blev jag faktiskt väldigt sugen på att läsa då jag bara som helt ung läst hans roman "Elden". Överlag mycket lättläst, trevligt och lärt.