Se fantasten!

 Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Se fantasten!" (1983) av Erik Hjalmar Linder. Detta är den tredje och avslutande delen av Linders monumentala levnadsteckning av Hjalmar Bergman och täcker de närmare tio sista åren av hans liv. Författaren har precis kommit ur sin litterära topp (skildrat i volymen innan, "Kärlek och fadershus farväl") och går mer på rutin även om han ändå publicerar många intressanta verk. 1922 - 23 är något så när stabila men efter en känslomässigt katastrofal vistelse i Hollywood våren 1924 så slår allt slint. Bergman avskyr USA, avskyr den ytliga och påträngande vänligheten, kommersialismen, den skrikiga underhållningen (100 år senare hade han än mer hatat populärkulturen av idag). Efter detta fiasko blir han, för att citera svågern Tor Bonnier, "en ohjälplig suput". Det är anmärkningsvärt att verken dock med regelbundenhet flyter ur hans penna trots en allt mer destruktiv livsföring. En enorm utgör hösten 1926 och våren 1927, en period då han rymmer från sin hustru Stina och slår runt med sprit, droger och unga män i Berlin för att därefter få ett komplett sammanbrott i Florens i mars 1927 varefter han fraktas hem till Sverige, utmattad och drabbad av skabb. En något lugnare period följer men Bergman fortsätter beslutsamt med sin ambition att supa ihjäl sig. Efter att ha avslutat sin bana med ett obestridligt mästerverk, "Clownen Jac" (1930), reser han 29 november 1930 för sista gången från Sverige med Berlin som destination. Det är mycket möjligt att han helt enkelt avser att död i stillhet nere på kontinenten. Han har med sig en ung man som i realiteten blir den utlevde författarens sjuksköterska till dess att han, efter ett par veckor på hotell Berlin, dör på ett sjukhus i staden sent om nyårsdagen 1931. Han är då 47 år, tre månader och 13 dagar gammal. Denna sista del i trilogin är framför allt en ingående men även skakande skildring av hur en människa på kort tid når den absoluta botten. Därtill en mycket begåvad och känslig människa som helt enkelt inte trivdes med tillvaron. I likhet med en senare konstnärlig kollega, Cornelis Vreeswijk, lyckades Bergman trots kort levnad ge ifrån sig ett stort antal originella verk varav några även blivit högt älskade klassiker medan andra blivit tvungna att mogna till sig innan eftervärlden helt kunnat ta dem till sig. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Första fotot med människor, Paris 1838. En skoputsare och hans kund syns på fotot därför att de står stilla men alla andra på den fulla gatan rör sig för fort för att fångas av den tidens kameror. 

På sidan 99 - 111 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras Saint-Loups ställning hos sina regementskamrater och hur de talar om honom (som regel väl). Berättaren följer med Saint-Loup på ännu en middag och diskuterar hertiginnan de Guermantes, hans moster, med honom. Han frågar om han kan få ett foto på henne och Saint-Loup lovar återkomma. Han ska dock ordna så att berättaren får äta middag med hertiginnan. 

Dollar

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Dollar" (1926) av Hjalmar Bergman. Det är (som så ofta) en komiskt teaterstycke med allvarlig underton. I dramat, som utspelar sig på en vintersportort i norra Sverige, möter vi åter Kurt Balzar, sonen från "Chefen, fru Ingeborg". Han är nu gift med Julia Koerner, född Swedenhielm. Kurts syster Sussi är gift med Louis de Lorche och på plats är även en annan gammal bekant, Louis kusin Ludwig von Battwhyl med hustrun Katja. Samt givetvis diverse personal och en doktor Johnson. Kurt har lämnat modebranschen och är nu chef för Sveaverken men detta företa sviktar en aning. Man inväntar en avlägsen amerikansk släkting, Julia Johnstone, som Kurt hoppas ska investera i hans företag. Mrs Johnstone gör även en hejdundrande entré och vänder upp och ner på det mesta på hotellet, inklusive relationerna mellan de inblandade parterna. Ett rappt stycke med rolig men ofta cynisk dialog som även handlar om kulturkrockarna mellan svenskt och amerikanskt. 

Ovan: Frankrikes president, Julies Grévy, med officerare 1886. 

På sidan 72 - 99 i tredje delen, "Kring Guermanes", rundas episoden med hertiginnan av och Francoise suckar över hur berättaren inte kan bestämma sig för om han ska resa bort eller inte bara för att undvika hertiginnan. Han åker till sist till Saint-Loups garnision där han bli väl mottagen. Efter en natt på kasernen kommer han dock till ett av stadens hotell och dess miljö beskrivs ingående, liksom även kvaliteten på sömn som berättaren upplever, på hotellet men även generellt. Något sägs om Saint-Loups officerskollegor som berättaren givetvis lär känna ganska väl. Han beser flera övningar. 

Jonas och Helen/Kerrmans i paradiset

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är en volym ur Hjalmar Bergmans samlade skrifter (1952) som omfattar romanerna "Jonas och Helen" (1926) och "Kerrmans i Paradiset" (1927). Den första romanen utspelar sig i Paris 1888 och beskriver en gryende kärlekshistoria mellan Jonas Kerrman, oäkta son till officeren J A C Loewen (bror till huvudpersonen i novellsamlingen Loewenhistorier) och fröken Helen Bourmaister, kommen ur en rik bankirfamilj i Wadköping. Det är överlag en ganska charmig roman som beskriver alla turer i en ungdomsförälskelse och det förekommer även en del oväntade vändningar, särskilt mot slutet. 

"Kerrmans i Paradiset" utspelar sig åren precis före och under första världskriget. Jonas och Helen har varit gifta i uppemot 25 år och slentrianen börjar infinna sig, även om de fyra barn de fått livar upp tillvaron. I bakgrunden finns även en maktkamp angående ordföranderollen i banken Arnfelt, Bourmaister & Co då Jonas svärfar nu är beredd att dra sig tillbaka. Vi möter även den gamla A O Arnfelt och hans demoniske sonson Mikael, samme som mördades i slutet av "En döds memoarer" och båda dessa utgör minnesvärda figurer i romanen. Även här många och spännande turer kring de nu medelålders Jonas och Helen. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Gustave Caillebotte, Rue de Paris, temps de Pluie (1877). 

På sidan 61 - 72 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur berättaren varje dag väntar på hertiginnan de Guermantes, till den grad at hon blir irriterad på honom. Vi får även veta lite om Francoises reaktion på detta samt vad hon egentligen tycker om sin unge herre. 

Flickan i frack/Lotten Brenners ferier

 Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter från 1952 som innehåller de ganska lättsamma men särskilt ur kvinnlig perspektiv intressanta romanerna "Flickan i frack" (1925) och "Lotten Brenners ferier" (1928). Mellan dessa romaner publicerades 1926 - 27 de sammanhängande "Jonas och Helen" och "Kerrmans i paradiset" men det är helt logiskt ha dessa romaner i en och samma volym då de på många vis hänger ihop och också är nära anknutna till den miljö vi möter i "Eros begravning" (1922). 

I "Flickan i frack" möter vi åter den dådkraftige men inte alltid så klyftige greve Ludwig von Battwhyl, nu fideikommissarie på Larsbo, vilken dock kämpar med sin examen. Han har god hjälp av sin väninna Katja Kock och det är samma Katja som orsakar skandal under en bal som ovanligt nog ordnas i juni i Wadköping. Eftersom Katja nekas nya kläder till balen av sin far lånar hon helt fräckt sin brors frack och går dit i den. Det blir sålunda en kväll med många känslor i balsalen och efter en rad förvecklingar så kommer ändå ett lyckligt slut. 

Detta är väl det närmaste en charmigt fjäderlätt roman som Bergman någonsin kom men senare kommentatorer kan säkert göra ett nummer av betydelsen av en ung flicka som redan för 100 år sedan spränger könsgränserna. På så vis är det väl en ganska modern roman. 

Ännu mer modern kan nog "Lotten Brenners ferier" sägas vara. Arbetsnamnet var "Den fulas ferier" men Tor Bonnier menade att titeln kunde stöta fula människor så den ändrades. Vi möter här Lotten Brenner som redan tidigare var med i "Eros begravning" och som åtminstone skymtar förbi i "Flickan i frack", docent i jämförande anatomi, ful men mycket självsäker och karsk samt oerhört praktisk till sin läggning. En nog så ovanlig romanhjältinna från år 1928! Det ska direkt påpekas att Lotten Brenner inte är någon nidbild av "kvinna som är så ful så hon måste utbilda sig eftersom hon ändå aldrig kommer att bli gift" utan tvärtom skildras Lotten med ganska stor värme. Vi får även något om hennes bakgrund och den uppfostran som hennes fattige men ambitiöse far gav henne såsom varandes hans favoritbarn. 

Berättelsen börjar (här något mindre korrekt med dagens mått) med att greve Battwhyl vill skänka en ring till den fulaste flickan bland Larsbo-kvinnorna. Lotten Brenner är inte närvarande men man kan mellan raderna gissa att många av deltagarna tänker på henne även om en av de övriga damerna ändå försöker få i greven att hon är fulast bara för att få ringen. Senare blir det ändå så att Lotten kommer över den gnistrande ringen, vilken hon med sitt speciella språk ger manet "blinkmåns". 

Greve Battwhyl och de övriga Larsbo-damerna får för sig att Lotten är utarbetad (oklart om det verkligen är så) och behöver åka på semester. Hon skickas efter vissa turer till "den främmande kusten", en namnlös badort i södra Europa. Övriga gäster döper hon, åter med en språklig egenhet, till "badianer". Den självsäkra Lotten blir något av badortens sensation med sina frustande simturer och sin förmåga att locka till sig barnaskarorna på stranden. Ett par svenska återfinns också på orten, nämligen Johan Markurell som sedan vi sist såg honom blivit en cynisk ung man och i hans sällskap en misslyckas ättling till herr von Hancken som även bär vissa drag av dennes tjocke son "Adolfen". 

Det blir därefter en del muntra äventyr på badorten och en synnerligen oväntad avslutning innan Lotten åter kan vända hem till sitt arbetsrum och betrakta kastanjen utanför. En lättsam roman med (som ofta i Bergmans fall) vissa mörka undertoner men med en originell huvudperson som är något av en antites till alla de ibland söta och värnlösa kvinnor som flockades i romanerna vid denna tid. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Palais Garnier, Frankrikes nationalopera. 

På sidan 40 - 61 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildrar berättaren sin kväll på operan. Han börjar med att kommentera folkmassans beteende, inklusive vulgära och pratsamma bänkgrannar. Därefter ger han åter en utläggning om Berma och hennes framträdande som han givetvis tycker är bra men som ändå inte utövar samma magiska lockelse numera. Han iakttar under tiden även furstinnan Guermantes loge där artistokraterna flockas och där hennes kusin, hertiginnan Guermantes, efter ett tag gör entré. Kontraster mellan de båda kvinnornas toaletter beskrivs utförligt och berättaren tycker att båda har sina fördelar. 

Chefen fru Ingeborg

 

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Chefen fru Ingeborg" (1924) av Hjalmar Bergman. Romanen utspelar sig i Stockholm men har tydliga kopplingar till Wadköpings universum. Vi möter här den 45-åriga änkan Ingeborg Balzar, chef för modefirman Jacques Balzar. Tanken är dock att den "gamla" fru Ingeborg ganska snart ska lämna över verksamheten till sonen Kurt. En av hennes bästa vänner är för övrigt även Julia Koerner, dottern från "Swedenhielms", som på olika vis ställer till besvär för henne. Berättelsen är uppdelad i fyra "årstider" och börjar med att fru Ingeborgs dotter Suzanne förlovar sig med Louis de Lorche, tidigare känd från "Markurells i Wadköping". Vi möter inte bara Louis de Lorche, sonen till den ruinerade och svindlande häradshövdingen, utan även hans mor Elsa, född Battwyhl, som Markurell brukade omtala som "den fina lilla människan". Förnedring och fattigdom har förändrat mor och son mycket. Elsa är i förtid åldrad och bor på ett inrättning för fattiga änkenåder där hon gör textilarbeten som hon, ironiskt nog, säljer till firma Balzar. Louis har förvisso blivit löjtnant men plågas av alkoholism och galopperande skulder. Trots det mindre fördelaktiga partiet välkomnar fru Ingeborg de Lorches in i familjen men ytterligare förvecklingar följer och läsaren för även uppleva en skogsbrand anlagd av en tidigare anställd som blir en egen berättelse i berättelsen. Därefter genomgår fru Ingeborg en rad inre förändringar som pekar mot ett tragiskt slut. Det är ett anmärkningsvärt fint kvinnoporträtt som görs av fru Ingeborg och exempelvis Mona Malm, som gestaltat fru Ingeborg i en TV-serie, har påpekat hur bra han var på att gestalta kvinnor. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Henry Greffuhl (1848 - 1932), förebild för hertigen av Guermantes. 

På sidan 20 – 40 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras Francoises diskussioner med husets övriga tjänstefolk om platser, om sin gamla hembygd kring Combray och om familjen Guermantes och deras titlar. Berättaren reflekterar själv över den familj som han nu ofta skymtar då han bor så nära den. Vi får en yttre beskrivning av hertigen av Guermantes och dennes vanor i grannlaget, exempelvis hur han får hästar förevisade för sig på innergården. Berättare får biljett till operan och reflekterar åter något om finansaristokratins och bördsaristokratins olika sätt att umgås i sällskapslivet.

Swedenhielms/Patrasket

 

Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergman som innehåller pjäserna "Swedenhielms" (1923) och "Patrasket" (1928). Det är två ganska olika pjäser i helt olika miljöer. Den första pjäsen handlar om familjen i titeln och har även en vag koppling till Wadköpings-universumet då dottern Julia även figurerar i "Chefen fru Ingeborg" (1924) samtidigt med några Wadköpings-profiler. Familjen Swedenhielm består av fyra högst egenartade individer: Pappan Rolf, uppfinnare och mycket annat, sonen Rolf junior, ingenjör, sonen Bo, officer samt dottern Julia Koerner, skådespelerska. Som extra familjemedlem finns även hushållerskan Boman som egentligen är Swedenhielms svägerska, syster till den i förtid avlidna hustrun. Familjen tror på att livet ska levas glatt men då pengarna kommer in något oregelbundet så innebär det även att man stundtals skuldsätter sig och ofta är det den rådiga Boman som får hantera detta. Då det länge ryktats om att Swedenhielm Sr är påtänkt för ett Nobelpris hoppas familjen att detta äntligen ska lösa alla problem. Ur skuggorna träder dock samtidigt Swedenhielms gamle dibroder, procentaren Eriksson, och en skandal hotar att förmörka tillvaron för familjen. Det är en berättelse som onekligen gör sig bättre i pjäsformat (jag har sett minst ett par versioner på TV) då mycket av de rappa replikerna kommer bättre till sin rätt på en scen. Dock en tänkvärd berättelse om äta, heder och moral som tål att läsas. 

Berättelsen "Patrasket" utspelar sig i en helt annan miljö, bland tyska judar i en namnlös stad. Till en avlägsen släkting kommer över Atlanten Joe Meng och hans familj i förhoppningen om att börja om på nytt. Släktingen är dock inte trakterad av besöket och gömmer sig varefter familjen Meng får klara sig bäst den kan i släktingens övergivna gamla butik. En del dråpliga förvecklingar följer innan ett relativt lyckligt slut nalkas. Även här en intelligent komedi om judarnas särskilda roll i samhället i egenskap av "den andre" och även figurera ibland kan bli något pastischartade så är det ändå människor i all sin komplexitet. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Porträtt av Sarah Bernhardt från 1876, målat av Georges Clairins, som även är omslagsbild till den volym jag nu läser. 

På sidan 8 - 20 i den tredje delen, "Kring Guermantes", skildras hur berättarens familj har flyttat några kvarter för att mormodern behöver bo högre upp och få mer luft. Francoise lider i början av flytten men vänjer sig snart. Vi får följa lite av hennes tankar och hur hon etablerar en vänskap med den vänlige och intelligente grannen Jupien, före detta västskräddare som blivit tjänsteman. Då familjen bor i en del av ett palats som ägs av familjen Guermantes så reflekterar berättaren om hur magin riskerar att försvinna när han nu kommer närmare denna familj rent rumsligt. 

I skuggan av unga flickor i blom

 Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "I skuggan av unga flickor i blom" (1919) av Marcel Proust. Om jag lite putslustigt skulle sammanfatta boken så skulle det bli "Berättaren flänger runt i Paris och umgås i societeten och mest med familjen Swann och ett tag tror han att han är kär i dottern Gilberte. Sedan åker han tillbadorten Balbec där han blir kvar resten av boken och så träffar han Albertine". Och skulle man gå efter den yttre handlingen så händer det onekligen inte särskilt mycket i Prousts böcker. Det är istället på de inre planet, med filosofiska utläggningar eller tillbakablickar som handlingen tilldrar sig. Berättaren växer en aning under bokens gång och han gör många reflektioner, ibland brådmogna, kring kärlekens irrgångar. Att berättaren på andra områden är ganska omogen framgår ganska ofta. Precis som första boken så är det här ett verk som kräver ganska mycket tålamod med exempelvis en utförlig beskrivning av hur en viss person sätter sig vid ett bord och vad han eller hon beställer och liknande småsaker som berättare läser ut mycket av. Men mest handlar ju romanen om kärlek. Dock är det förstås för oss som är lite inlästa på Proust en smula roande att veta att den verkliga förebilden för Albertine var en man, Alfred Agostinelli (1888 - 1914), som Proust var förälskad i. 

Och så... åter dagens Proust! 

Ovan: Badorten Le Havre mot slutet av säsongen. 

På sidan 562 - 84 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras berättarens besvikelse efter den misslyckade kyssen. Han funderar på att istället satsa på Andrée men inser att hon är för lik honom själv. I övrigt jämför han medlemmar i den lilla gruppen och hur han mindes dem efter vistelsen. Säsongen tar slut och badgästerna skingras under loppet av någon vecka.