Se fantasten!

 Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "Se fantasten!" (1983) av Erik Hjalmar Linder. Detta är den tredje och avslutande delen av Linders monumentala levnadsteckning av Hjalmar Bergman och täcker de närmare tio sista åren av hans liv. Författaren har precis kommit ur sin litterära topp (skildrat i volymen innan, "Kärlek och fadershus farväl") och går mer på rutin även om han ändå publicerar många intressanta verk. 1922 - 23 är något så när stabila men efter en känslomässigt katastrofal vistelse i Hollywood våren 1924 så slår allt slint. Bergman avskyr USA, avskyr den ytliga och påträngande vänligheten, kommersialismen, den skrikiga underhållningen (100 år senare hade han än mer hatat populärkulturen av idag). Efter detta fiasko blir han, för att citera svågern Tor Bonnier, "en ohjälplig suput". Det är anmärkningsvärt att verken dock med regelbundenhet flyter ur hans penna trots en allt mer destruktiv livsföring. En enorm utgör hösten 1926 och våren 1927, en period då han rymmer från sin hustru Stina och slår runt med sprit, droger och unga män i Berlin för att därefter få ett komplett sammanbrott i Florens i mars 1927 varefter han fraktas hem till Sverige, utmattad och drabbad av skabb. En något lugnare period följer men Bergman fortsätter beslutsamt med sin ambition att supa ihjäl sig. Efter att ha avslutat sin bana med ett obestridligt mästerverk, "Clownen Jac" (1930), reser han 29 november 1930 för sista gången från Sverige med Berlin som destination. Det är mycket möjligt att han helt enkelt avser att död i stillhet nere på kontinenten. Han har med sig en ung man som i realiteten blir den utlevde författarens sjuksköterska till dess att han, efter ett par veckor på hotell Berlin, dör på ett sjukhus i staden sent om nyårsdagen 1931. Han är då 47 år, tre månader och 13 dagar gammal. Denna sista del i trilogin är framför allt en ingående men även skakande skildring av hur en människa på kort tid når den absoluta botten. Därtill en mycket begåvad och känslig människa som helt enkelt inte trivdes med tillvaron. I likhet med en senare konstnärlig kollega, Cornelis Vreeswijk, lyckades Bergman trots kort levnad ge ifrån sig ett stort antal originella verk varav några även blivit högt älskade klassiker medan andra blivit tvungna att mogna till sig innan eftervärlden helt kunnat ta dem till sig. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Första fotot med människor, Paris 1838. En skoputsare och hans kund syns på fotot därför att de står stilla men alla andra på den fulla gatan rör sig för fort för att fångas av den tidens kameror. 

På sidan 99 - 111 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildras Saint-Loups ställning hos sina regementskamrater och hur de talar om honom (som regel väl). Berättaren följer med Saint-Loup på ännu en middag och diskuterar hertiginnan de Guermantes, hans moster, med honom. Han frågar om han kan få ett foto på henne och Saint-Loup lovar återkomma. Han ska dock ordna så att berättaren får äta middag med hertiginnan.