Flickan i frack/Lotten Brenners ferier

 Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter från 1952 som innehåller de ganska lättsamma men särskilt ur kvinnlig perspektiv intressanta romanerna "Flickan i frack" (1925) och "Lotten Brenners ferier" (1928). Mellan dessa romaner publicerades 1926 - 27 de sammanhängande "Jonas och Helen" och "Kerrmans i paradiset" men det är helt logiskt ha dessa romaner i en och samma volym då de på många vis hänger ihop och också är nära anknutna till den miljö vi möter i "Eros begravning" (1922). 

I "Flickan i frack" möter vi åter den dådkraftige men inte alltid så klyftige greve Ludwig von Battwhyl, nu fideikommissarie på Larsbo, vilken dock kämpar med sin examen. Han har god hjälp av sin väninna Katja Kock och det är samma Katja som orsakar skandal under en bal som ovanligt nog ordnas i juni i Wadköping. Eftersom Katja nekas nya kläder till balen av sin far lånar hon helt fräckt sin brors frack och går dit i den. Det blir sålunda en kväll med många känslor i balsalen och efter en rad förvecklingar så kommer ändå ett lyckligt slut. 

Detta är väl det närmaste en charmigt fjäderlätt roman som Bergman någonsin kom men senare kommentatorer kan säkert göra ett nummer av betydelsen av en ung flicka som redan för 100 år sedan spränger könsgränserna. På så vis är det väl en ganska modern roman. 

Ännu mer modern kan nog "Lotten Brenners ferier" sägas vara. Arbetsnamnet var "Den fulas ferier" men Tor Bonnier menade att titeln kunde stöta fula människor så den ändrades. Vi möter här Lotten Brenner som redan tidigare var med i "Eros begravning" och som åtminstone skymtar förbi i "Flickan i frack", docent i jämförande anatomi, ful men mycket självsäker och karsk samt oerhört praktisk till sin läggning. En nog så ovanlig romanhjältinna från år 1928! Det ska direkt påpekas att Lotten Brenner inte är någon nidbild av "kvinna som är så ful så hon måste utbilda sig eftersom hon ändå aldrig kommer att bli gift" utan tvärtom skildras Lotten med ganska stor värme. Vi får även något om hennes bakgrund och den uppfostran som hennes fattige men ambitiöse far gav henne såsom varandes hans favoritbarn. 

Berättelsen börjar (här något mindre korrekt med dagens mått) med att greve Battwhyl vill skänka en ring till den fulaste flickan bland Larsbo-kvinnorna. Lotten Brenner är inte närvarande men man kan mellan raderna gissa att många av deltagarna tänker på henne även om en av de övriga damerna ändå försöker få i greven att hon är fulast bara för att få ringen. Senare blir det ändå så att Lotten kommer över den gnistrande ringen, vilken hon med sitt speciella språk ger manet "blinkmåns". 

Greve Battwhyl och de övriga Larsbo-damerna får för sig att Lotten är utarbetad (oklart om det verkligen är så) och behöver åka på semester. Hon skickas efter vissa turer till "den främmande kusten", en namnlös badort i södra Europa. Övriga gäster döper hon, åter med en språklig egenhet, till "badianer". Den självsäkra Lotten blir något av badortens sensation med sina frustande simturer och sin förmåga att locka till sig barnaskarorna på stranden. Ett par svenska återfinns också på orten, nämligen Johan Markurell som sedan vi sist såg honom blivit en cynisk ung man och i hans sällskap en misslyckas ättling till herr von Hancken som även bär vissa drag av dennes tjocke son "Adolfen". 

Det blir därefter en del muntra äventyr på badorten och en synnerligen oväntad avslutning innan Lotten åter kan vända hem till sitt arbetsrum och betrakta kastanjen utanför. En lättsam roman med (som ofta i Bergmans fall) vissa mörka undertoner men med en originell huvudperson som är något av en antites till alla de ibland söta och värnlösa kvinnor som flockades i romanerna vid denna tid. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Palais Garnier, Frankrikes nationalopera. 

På sidan 40 - 61 i tredje delen, "Kring Guermantes", skildrar berättaren sin kväll på operan. Han börjar med att kommentera folkmassans beteende, inklusive vulgära och pratsamma bänkgrannar. Därefter ger han åter en utläggning om Berma och hennes framträdande som han givetvis tycker är bra men som ändå inte utövar samma magiska lockelse numera. Han iakttar under tiden även furstinnan Guermantes loge där artistokraterna flockas och där hennes kusin, hertiginnan Guermantes, efter ett tag gör entré. Kontraster mellan de båda kvinnornas toaletter beskrivs utförligt och berättaren tycker att båda har sina fördelar.