Låt höra av dig, minne!

 Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Låt höra av dig, minne!" av Vladimir Nabokov. Denna självbiografi skildrar hans liv från det hans minns något för första gången (1903) till dess att han och hans familj lämnade Europa 1940. Det är en lite ovanlig självbiografi då den dels lyckas skildra ett väldigt händelselöst liv trots att författaren är med om omvälvande saker. Lite som om han bara förstrött noterar vad som sker kring honom eller inte vill göra något stort nummer av det. Och om det är det sistnämnda så slår väl Nabokov något slags rekord i oberördhet inför historiens omvälvningar då han tycks mer intresserad av fjärilar eller schackproblem. Därtill är det lite som om han tröttnar på slutet och hafsar igenom slutet samtidigt som boken då övergår till att direkt rikta sig till hans hustru ("när du och vårt barn bodde i..."). Den stora tyngdpunkten ligger sålunda på tiden i Ryssland med dess skildringar av de originella släktingarna och ett liv som sedan snabbt sopades bort efter 1917. De stora händelserna finns alltså bara i bakgrunden: de ryska revolutionerna, exilen, tiden i Tyskland och Hitlers maktövertagande samt flykten från Frankrike 1940. En mycket fin passage i boken är beskrivningen av faderns meningslösa död (skjuten på ett politiskt möte med exil-Ryssar i Berlin 1922) där han bara helt kort nämner vad som skedde men istället ger oss en lång berättelse om ett tillfälle där fadern KUNDE ha dött men inte gjorde det (en inställd duell) år 1912. Där släpper äntligen den så svale Nabokov fram lite av den smärta som han ändå bör ha burit med sig på grund av alla umbäranden som han annars närmast bagatelliserar. Dock en mycket originell självbiografi.